Inget hurtigt par

Familjen ”Slappar Helst i Solstol”

Ni känner ju nästan min kille nu. Sedan ni läste om hur han har blivit pigg och smal. Han opponerade sig i och för sig mot att jag skrev att han har blivit pigg, men det är bara för att han inte vill erkänna det, ens för sig själv.

Han är nämligen notoriskt ointresserad av allt som har med träning att göra. Tja, vi kan säga allt som går att kategorisera under hälsa. Hälsa är nog hans fnissigaste ord. Under det faller så mycket som är fånigt, tycker han. Endorfiner har han visst aldrig känt. (Han tränar förstås lite ändå, men inte med glädje precis.)

Ibland när jag läser om hurtiga par kan jag bli – jag erkänner och förlåt älskling – avundsjuk. Det verkar så härligt att spendera veckovis i skidbacken eller på surfbräda ihop. Gå till gymmet och passa varann. Ta en löptur. Eller tja, bara gilla samma mat.

Men sedan inser jag alltid samma sak: jag skulle börja tävla. Och jag skulle förlora. Jag kan så tydligt se mig själv hulka högljutt och ilsket, med yviga gester torka snoret med vantarna i skidspåret. Kasta stavarna i snön och gapa att JAG TÄNKER ALDRIG GÖRA DET HÄR MER! Apledsen över att bli förbikörd. Eller omsprungen. Eller alltid minst hundra kilo efter i marklyft.

För så är jag rädd att det skulle bli.

Det är ganska trevligt att få vara bäst i familjen på nåt. Och att få ha ett intresse alldeles för sig själv. Att få grotta och vara manisk i fred. Att göra sin egen grej.

Eller? Hur funkar det hos dig, du som lever med nån? Delar ni hälsointresset eller har du träningen helt för dig själv?