Hej då, otillräcklighet

jeanna

Jag kanske ska understryka att jag inte alls har tänkt sluta skriva här. Däremot har jag länge känt att nåt att fel mellan mig och bloggen och nu tror jag att jag börjar fatta vad.

Att jag liksom har funderat mer på hur den borde vara istället för vad jag har lust att skriva om, till exempel. För snygga foton är inte viktigast i världen för mig och inte ett visst antal uppdateringar per dag heller. Det är lätt att falla i fällan av borden och andra gör ju, men det har inget med mig att göra. Däremot skapar det en helt onödig stress.

Tänk att det ofta är så. Att när det känns som att skorna skaver, ja då passade de visst inte så bra. Hur snygga (och bekväma!) de än var på någon annan.

Nu är det jag som går till Vagabond och väljer om.

Att applicera på valfritt dåligt samvete i valfritt liv. Värt det? Troligen inte. Om det är det: gör nåt åt det.

Och så börjar jag Mitt Nya Bloggliv med att stjäla Saras måndagslista, för den tyckte jag genast om:

1. Vad ser du fram emot den här veckan?

Massor! I morgon åker jag till Köpenhamn för att lära av kollegerna som arbetade med terrordåden för ett par månader sedan. Tror att det blir min bästa jobbresa någonsin. Och när det blir helg, ja då åker jag till Götlaborg och yogar med min mamma och några hundra till på Yoga games. Längtar ihjäl!

2. Vilken var den senaste bloggen du började läsa?

Jag har inte riktigt börjat läsa någon blogg på väldigt länge, det känns urbota trist. Läsa bloggar är annars min bästa avslappningsgrej, men i vår har jag inte riktigt prioriterat det. När jag vill bli riktigt glad väljer jag hur som helst Frans eller Hanna. Och så tycker jag jättemycket om Joanna Swica på Instagram. Tycker överlag om när Instagram används som mikroblogg. Tipsa mig gärna om starka, tuffa kvinnor av Swicastuk att följa!

3. Ska du laga någon härlig mat den här veckan kanske?

Nä, det blir nog inte mycket hemmagjord mat eftersom jag mest är på resande fot. Bre ostmackor?

4. Säg en grej du verkligen vill göra som du ska ta dig tid för den här veckan!

Yoga games! Mamma! Åh… (Jo, mamma är visst en grej, det är ju ett substantiv! :))

5. Innan vi gör måndag på riktigt, vilket ord ska du hålla hårt i hela veckan?

Ljus. Jag gör så gott jag kan för att låta ljuset stråla in i mig. Älskar de långa kvällarna! Att de äntligen är här.

Svara gärna på en eller flera frågor här nere! Så nyfiken på vad som händer hos dig.

Bliss på er!

Kollar du kontot innan räkningen kommer?

Ibland pratar vi om träning som någonting som liksom inte riktigt hör ihop med övriga livet. Som att den är något som går att lägga på, i en och samma form, oavsett vad som händer i övrigt. Vi gör en plan, kör på, väger inte in Livet och blir besvikna när minsta lilla pass spricker.

Det funkar sällan så. Energi och fokus är som pengar – använder en mer än vad som finns på kontot blir en skyldig. Med det sagt finns det så klart många människor som tränar som bäst när de har mycket att göra på exempelvis på jobbet. Därför att de ökar sitt fokus, vet att det är den här lilla stunden som finns och satsar på kvalitet. Eller för att de helt enkelt bara är sådana. Som får mer gjort när de har mer att göra.

Andra puttar ut allt annat ur kalendern när det blir mycket på jobbet. Orkar inte tänka på något annat alls.

Det låter så enkelt, men visst är det svårt att veta hur just du och jag funkar ibland? Att lyssna in på det där. Lära känna sig själv och lyssna på signalerna. Inte se träning som det där som alltid kan vara likadant, oavsett vad som händer runt omkring. Som ska funka på samma sätt, annars blir vi besvikna.

Samtidigt är det väl knappast bara jag som tycker att det är skitsvårt emellanåt, som ibland inte riktigt fattar förrän räkningen kommer? Fast att jag har mobilt bankid och kan kolla läget när jag vill.

Ni hajar liknelsen. Kroppen sitter där varje dag.

Just nu är jag supernöjd med min kropp som pratar tydligare än någonsin innan. Efter en lång, tung träningsperiod fick jag först en töjning i låret, sedan en morgon med ont i halsen. Det gick över, men jag fattade vinken. Och hoppade över veckans onsdagspass på gymmet. Istället skriker kroppen efter hot yoga (en krejvning lika stark som den efter viss mat!) och massage. Det senare ska den få redan i dag. Hurra!

Talar din kropp tydligt till dig, eller hur ser er dialog ut?

Äntligen 60 kilo knäböj! Och så saknar jag er förstås

Skärmavbild 2015-04-13 kl. 19.48.59Instagram är jag mer aktiv än här just nu, hälsa gärna på mig där! Jag heter @iminatraningstajts.

Oj vad jag saknar att skriva här, inser jag! Efter att ha trappat upp träningen lite och börjat göra galna bliss-grejer som att börja… läsa… böcker… igen… har liksom tiden gått och gått och datorn har legat och skräpat i ett hörn. Det är ganska skönt, men jag saknar det skrivna ordet. Och er. Verkligen väldigt mycket er. Så hej hej! Jag tänker nästan alltid på grejer att säga till er förresten, lite som att vi har en dialog i mitt huvud. Men det kan ju inte ni veta om.

I dag lade jag äntligen på de där tjugokilosskivorna på stången och knäböjde 5*5. Eller, ärligt talat, de böjen skulle aldrig ha blivit godkända av någon domare, för jag går inte hela vägen ner. 60 kilo är mitt pb sedan tidigare – på onsdag spränger jag det!

Jag gör aldrig det på tyngsta vikten nu under Stronglifts, för jag är lite feg som ni vet. Gången efter går det dock bra! Det vill säga, jag fuskar på 60 kilo i dag, nästa gång gör jag dem strikt under uppvärmningen – men fuskar på 62,5 istället. Gången därefter gör jag 62,5 strikt men fuskar på 65. Det har blivit ett smart sätt att lura mig själv att vänja huvudet vid vikten av bara farten. Tar jag 60 kilo i dag känns ju det lätt nästa gång – för då vet jag att det gick bra i dag.

Nu är jag ganska sugen på att börja öka varannan gång istället och göra varje vikt två gånger. Och kanske rent av backa lite och nöta! För att det känns bra i magen, få kontroll. Vad tycker ni? Å andra sidan vore det kul att komma upp till 65 den här veckan, för sedan har jag planerat en vilovecka från gymmet faktiskt. Inget gör en så stark som lite planerad vila. Obs, att vara sjuk gills inte! Det sker oplanerat. Kroppen byggs självklart inte heller upp på samma sätt när en är sjuk.

Nu ska jag snart sticka ner på stan och möta min mamma för en sen middag. Men använd gärna kommentarsfältet för att berätta hur du skulle ha gjort! Fortsatt att öka tills det tar stopp, eller gnugga höga men utan problem hanterbara vikter ett tag?

Kram på er!

Drömpåsken

IMG_3039

Hej gullfrön! Nu tror ni väl kanske att jag helt har FÖRGÅTTS av min egen ilska, med tanke på förra inlägget. Men se inte alls. Du som följer mig på Instagram vet att jag istället har haft det sjukt blissy-busy med äggpromenad (tipspromenad genom Grums där en vinner ÄGG), skogsluft i Värmland och påsk på Yasuragi (kanske säga lite mer om det senare eller?). En himla drömpåsk var vad det var.

Givtevis har jag ockå rockat loss på gymmet – det går så himla bra nu. Älsk på Stronglifts och på knäböj som gått från hatkärlek till ren romans. Nästan snusk. När jag gör sista repsen längtar jag till nästa pass. Så länge jag får stå i det där safetyracket är rädslan som bortblåst och jag lägger på och lägger på. Nu har jag bara några kilon kvar till mitt gamla pb. Det ska jag bränna förbi. Hejråååå.

Hur var DIN påsk nu då?

IMG_3043 IMG_2974

När irritationen tar över

bliss80dVet ni hur jag förstod att jag behövde mer bliss i livet igen? Det var en dag när jag satt och scrollade igenom instagram. I flödet dök det upp en bild på en tallrik. Det låg en gråaktig fiskbit på. ”Mums vad gott det ser ut!” hade någon kommenterat. Min impuls blev att svara. ”Skojar du? Det ser ju skitäckligt ut.” Vilket det ärligt talat gjorde, hehe.

Nu gjorde jag givetvis inte det, jag förstår mig inte på de som skriver sådana grejer (för jo, folk gör det! Det finns många arga människor). Jag begriper inte den konfrontativa lustan. Jag tänker mina fula tankar för mig själv istället. Och sedan går jag vidare.

Men den där fiskbilden irriterade mig. Varför lägger folk ut så fula foton? Varför går folk långsamt mitt framför mig på gatan? Varför pratar de om så ointressanta grejer?

Ni förstår. Min hjärna var helt kidnappad av stress.

För så där blir det för mig, när det blir för mycket. Då verkar alla andra plötsligt långsamma, de pratar sakta och jag bryr mig inte om vad de säger. Undan med er! Irritationen och ilskan bubblar under ytan. Här skrev jag för ett par år sedan om hur det blev när jag inte orkade umgås med andra längre. Det var inte bra.

Det är ganska hemskt när jag kommer på det. Svärtan. Men det fina är ju att jag då kan göra något åt det! Smita undan, vara ensam, göra färdigt, andas. Det tar ett tag men det funkar.

I tisdags morse åkte jag tåg och hade för ovanlighetens skull glömt att boka tyst vagn. Folk var som galna, snarkade och pratade i telefon, vitt och brett om sina privatliv. Jag njöt. Lyssnade roat på deras hemligheter och tyckte om att vara en del av den där tågvagnen. Som jag brukar. Som jag ska. När jag är fylld med frid och bliss.

Känner du igen dig?

Så FIERCE* just nu

sats-karlstad-svartvit

Det är inte tjejen på bilden som har spottat tandkräm på spegeln…

Hej hörrni! Har ni tagit påsklov nu? Jag jobbar fram tills fredag morgon, men sen ni! Då ska jag slappa.

Har ni tittat på nya säsongen av Svett & etikett? I dag kom avsnitt 2, när Kalle testar styrkelyft. Jag grät mig igenom det, fy sjutton vad jag längtar till nästa gång jag ska maxa, den är magiska känslan av att vinna mot effing tyngdlagen eller nåt.

Själv är jag inne på min femte vecka med träningsprogrammet Stronglifts. Fem olika övningar, knäböj, marklyft, axelpress, bänkpress och rodd, uppdelat på två pass (knäböj körs på alla pass) som varvas under veckan. A+B+A vecka 1, B+A+B vecka 2. Alla övningar görs 5×5, fem reps, fem set. Visst hänger ni med? Idén är börja på 50 procent av sitt 5RM (vikten du tar orkar lyfta fem gånger om, inte mer, inte mindre) och öka vikterna i alla övningar mellan varje pass. Det är alltså lätt och lite trögt i början, sen rasslar det till och blir tungt och magiskt. Där är jag.

Nu, vecka 5, börjar jag närma mig (det tillfälliga!) taket i några av övningarna. Då får en plocka av några plattor och börja om. I knäböjen fajtas jag med pannbenet så där ligger jag efter men har ökat stadigt senaste gångerna. Tror inte (men har inte filmat) att jag går ner i fullt djupt just nu men är okej med det – jag gör det som känns bäst för mig. Alla sätt som tar mig framåt är okej. För huvudet följer med av bara farten. Och det är fantastiskt roligt.

Efter nästa vecka ska jag utvärdera, men jag är säker på att jag kommer att vilja fortsätta i några veckor till. En bonus är att jag orkar göra annat också, att kroppen inte tar totalt slut, vilket den lätt gör av styrketräning för mig. Att jag äter och sover bra bidrar givetvis.

Jag har inga viktmål, jag siktar mot himlen. Och har otroligt roligt på gymmet.

Hur går det för er andra som hakade på?

*mitt bästa ord just nu, känner mig ofta fierce. Enligt Urban dictionary, min favoritordbok, betyder ordet:

A term that gay men used in the late 1990s and early 2000s to describe absolutely everything that was of ”exceptional qualiy”.

A-kej.

Att ta ut sig ordentligt någon himla gång

elljus skogsmullan backintervall

I det här spåret har jag sprungit och åkt skidor sedan jag var barn och det är fortfarande favoriten. Duktigt kuperat med fin barkbana – tack Grums kommun!

Minns ni att jag skrev om att öka styrkan med mindfulness för cirka hundra år sedan? Nå, det där med att inte bara lägga av och ge upp mitt i passet har jag fortsatt att jobba med. I dag gör jag det nästan aldrig. Förut var jag ofta slentrianmässig, gjorde knappt någonsin färdigt sista setet trots att jag orkade – jag iddes liksom inte ge det den sista energin. Latmask!

En relaterad grej jag har upptäckt är det här med att ta ut mig konditionsmässigt. Det har jag knappt gjort sedan idioten på fotbollsträning -97, ja utom på lite event och så då, då vill en ju verka stark. Och den sablans halvmaran i höstas som jag fortfarande får revanschlusta av att tänka på! Annars är jag bra på att vara bekväm. Träna lagom. Jogga hem innan det blir jobbigt.

Jag tänker inte sluta med det för det har också fördelar. Som att det inte sliter lika mycket som att alltid köra till max.

Men. Det finns ju alltid ett men. Som att det är så himla roligt att pusha gränserna och känna endorfinerna som riktigt brusar i öronen och ökar farten och orken bara de. Och att det ger resultat förstås! Extra insats ger extra tillbaka. Så tror jag. Det är lite som att jag har knäckt en kod ska jag säg er!

I dag gjorde jag det genom att avsluta skogsrundan med några backintervaller och sedan spurta hem. Belöningen var mycket större än insatsen. Trodde aldrig att jag skulle säga det!

Hur är det med ditt pannben? Är du bra på att ta ut dig, eller är du en mystränare som jag?