Med små, små steg ut ur vassen

Hej hej torsdag!

Vet ni att jag tog bort mitt inlägg från igår för att fundera lite på om det ska vara där eller ej. Det var så många som hörde av sig och hade identifierat personen – för att de visste att han kan vara just sån. Det får mig att tycka synd om honom. Som inte fattar bättre än så här.

Men jag vill ändå vara jäkligt tydlig med det här:

Som tjej är jag så satan i gatan trött på hela tiden bli bedömd för hur jag ser ut. Det säger så mycket och så lite om mig. För, jag kan inte komma ifrån att mitt hår väska självförtroende solglasögon givetvis lyser vit medelklass.

Även min kropp berättar förstås mycket om mig. Som andra givetvis får tolka fritt, men strunta gärna i att säga det högt! Jag vill inte veta att någon nyfiket tittar och dömer vare sig hull eller hår eller lår. Tack men nej tack! Om jag inte själv har efterfrågat eller välkomnat det. Sara säger det så bra i sin senaste poddy – ungefär att vi tror att vi kan tolka vad vi ser, men har ofta fel. Så varför ut och veva?

Okej, puh, det var precis vad jag ville säga och jag vet att jag redan har pratat sååå mycket om det här att ni har fattat poängen och kanske tröttnat lite grann. Tar en paus från det hele och återkommer snart med alldeles helt annat!

Men visst är vi överens om att det här är sommaren då vi håller inne med alla taskiga kommentarer, och då tänker jag särskilt på de som är riktade till oss själva? Tryck på play på Vevves vlog häruppe och garva åt hur löjligt enkelt det faktiskt egentligen är!

Puss o kram.

När skitsnacket kommer tillbaka och biter mig i arslet

    

En SKA inte vara elak och dömande. Vi pratade ju liksom om det alldeles här om dan! Det sitter uppenbarligen djupt hos mig… Men jag övar. Avgiftar mig. Karma is a bitch.

Det här med att samla hela släkten…

Hej peeps!

Det är så roligt att vara tillbaka i nästan full kraft och att NI ÄR KVAR! Det är faktiskt fantastiskt. Att ni fortsätter läsa och kommentera trots att jag var segare än kola ett så himla långt tag.

I dag har jag lämnat det där riktigt underbara sommarstockholm, storstan när den är som mest magiskt tom och tyst – jag gillar verkligen det! Katten och mannen får vara hemma medan jag åker till Västkusten via Värmland för ett par dar. Vi ska samlas hela tjocka släkten i ett hus i Kungshamn. Nåt att både se fram emot och bäva inför – det tror jag att vi alla gör…

Astrid gav mig bästa tipset på insta, nämligen att föreslå att varje familj fixar mat etcetera en dag var så att det slipper bli kaoz. Det ska jag definitivt ta med mig till senare år. Det är ju ett jädra härke det där med vem som äter vad och varför. Ett härke som nog oftast hamnar på morfarmors (aka min sweet mors) späda axlar, vilket är helt pucko. Lite sent påtänkt att försöka införa nya regler nu tror jag dock… :)   

Har ni förresten sett att Coop ska börja sälja ”fula” frukter och grönsaker till nedsatt pris? Applåd! Bra för både miljö och folkhälsa. Alla ska ha råd att äta bra! 

Hur undviker du kaoz (inombords inte minst…) när du samlas med tjocka släkten eller annat löst fôlk i större grupp?

Mvh,

Rufs-tufs

  

Knep för att känna ro inför semestern

  
Det är fredag men var är fredagspeppen?

Så här i upploppet inför semestern blir vardagen lite märklig. Det är som att allt är just ett upplopp, ett avslut, ett avstamp: allt med inriktning på semestern. Därför blir torsdagar ungefär som onsdagar och fredagar som tisdagar. Nästan. Helgen är liksom inte lika särskild och speciell när det väntar fyra raka veckor av schlapp alldeles bara runt nästnästa hörn ungefär. Bortskämt va!

Jag vet att jag tidigare har skrivit om att semestern alltid har varit lite ångest för mig. Precis som sommarloven. En tid då jag lovade mig själv att den här hösten, då ska jag bli bättre! Snabbare, duktigare, effektivare. Och ordningsam! Ordningsam ska jag plötsligt bli!

Och så var jag missnöjd. Med året som gått. Kunde ha gjort bättre.

I år känner jag mig nöjd. Och visst blir det lättare av att jag har papper på att jag kan vara det. Ett anställningskontrakt som den här gången sträcker sig tills vidare istället för som tidigare över en begränsad period. Ett nysajnat kontrakt med en grym bloggportal som jag verkligen kommer att trivas på. Utvärderingar från mina föreläsningar, där deltagarna ger mig toppbetyg.

Krasst sett: det är en genväg till självförtroende och nöjdhet, att ha saker på papper. Visst?

Ett annat bra knep för att komma till ro tycker jag är att utvärdera. I julas hittade jag en mall som jag nu återanvänder – att sätta ett betyg mellan 1-10 på de här kategorierna i livet:

  1. Hälsa
  2. Fritid
  3. Relationer
  4. Ekonomi
  5. Karriär

När jag sätter mina siffror och skriver min motivering förstår jag att jag mår rätt bra. Och där jag inte gör det, kan jag mycket enkelt se vad jag behöver göra för att höja siffran inom något område. Innerst inne vet jag vad jag behöver. Exempelvis fritid, där jag nu äntligen köpt ett terminskort på mitt yogaställe inför hösten. Jag önskar alltid att jag gjorde mer yoga och nu ger jag mig ordentliga förutsättningar för att göra det.

Eller område karriär, där jag numera samlar på de goda vitsord jag får, för att kunna påminnas om att jag gör något viktigt, även om jag inte precis gör någon karriär.

Jag funderar också på vad jag är särskilt stolt över, tacksam för och vad jag vill ta med mig och vad jag vill lämna kvar.

Dock förstår jag givetvis att om du som läser just har gjort slut, förlorat jobbet eller är sjuk, kan det här låta för himla äppelkäckt. Jag vet att sådana här utvärderingar ibland bara spär på ens hopplöshet. Och kan bara säga vad som funkar just nu, för mig. Inte dig.

Återstår då att se om jag kan göra som förra sommaren och släppa kraven och idéerna om hur jag tycker att en semester ska vara. Det tror jag. Medvetenhet verkar vara typ nittio procent av lösningen på de flesta (världsliga) problem.

Utvärderar du livet så här efter en ”termin”?

Well, hello Snapchat!

Drrrrumroll! Självklart vill jag vara som überdonnan Sara och snapchatta mer! Jag heter jeannaullen, let’s be friends på Snapchat nu och på stört, okej? Fattaru inte riktigt grejen så läs hos Sara! Jag är lite hooked.

Annars då? Jo, jag är så sjukt nöjd över att min plan på att varva ner redan innan semestern har funkat. Min kalender är tom och jag kan pyssla med grejer i fred på jobbet = vacay för hjärnan redan där. Bara att vara mötesfri är himlagott. Möten kan vara kreativa, skojiga och bra om en har tur. Men de hackar också upp dagen och koncentrationen på ett ibland rätt ohälsosamt sätt.

Ibland är jag så smart att jag blir förvånad själv.

Använder du Snapchat? Hörs vi där?

Kram!

Internet är inget eget land där taskiga kommenterar gör mindre ont

Herre.gud så många som har klickat in här och kollat på lejdin som föder i naturen. Hon är min idol och ni också, som delar för glatta livet och prisar kvinnligheten. Jag känner sådan femmepower just nu, det bubblar och ångar.

På tal om det vi pratade om igår, det här med att skriva taskigheter om varandras heligaste, våra köttkostymer som gör allt vi begär och lite till, så hittade jag passande nog en intressant länk hos Jessica i morse (vid 04.15, när jag blev väckt av min katt som ville tvätta mig) (jodå jag duschade innan jag lade mig, men det dög minsann inte. Hon är extremt hård på det där).

Kort sagt gick länken till en i Stockholm/bloggvärlden igenkänd PT och träningstjej, Annica Bottne Melander, som är gravid. På sin blogg berättade hon om de otrevliga påhopp hon får från människor som vill berätta för henne hur tjock och förändrad hon har blivit. Bland annat kunde hon visa en skärmdump från en person som påpekade att hon kommer att bli till en flodhäst om hon inte tänker på vad hon stoppar i sig.

Kort sagt: inte vänligt skrivet.

Det mest intressanta i historien är att när Annica berättar om hur hon gråter och påverkas av den här typen av kommentarer, då dyker kommentatorn upp igen och ber om ursäkt. Hon menade ju inte så! Hon ville bara ge ett gott råd! Det var vänligt menat! Det kom ut fel i skrift!

Den där myten tycker jag att vi knäcker nu, för den används fel och i fel syften. Taskiga kommentarer är taskiga kommentarer, det handlar inte om att det låter fel för att det är i skrift och utan kroppsspråk och minspel. Det är bara en dålig ursäkt. Eftersom jag jobbar med att föreläsa om kommunikation i sociala medier har jag hört alla varianter. Det är för nära till avtryckarknappen, en har ingen betänketid, dras med i jargong, det är mediets fel att någon uttrycker sig idiotiskt. Min respons på detta är alltid att den som inte vet hur en uppför sig vet inte det oavsett medie. Och behöver fundera igenom det grundläggande problemet. Internet är ingen särskild plats, inget land eller avskild värld. Internet är verklighet, IRL, precis som allt annat. Punkt.

Och tänker efter tror jag att personen som skrev den här kommentaren till Annica gör nu. Jag tror faktiskt aldrig att hen kommer att vara elak mot någon i sociala medier igen. För nu förstod hen hur ont det gjorde. Jag tror inte heller att någon annan som läste det här ärliga och öppna inlägget, präglat av sårbarhet, från Annica kommer att göra något liknande heller. Alla som läste fattade.

Som Kathryn säger i klippet: när du ger dig på någons köttkostym, då ger du dem ett hugg i själen. Gör inte det. Du vet aldrig, aldrig vad det kan leda till. Sjukdom, ångest eller ännu värre. Är din kommentar värd det?

Mycket bra av personen att ge sig till känna och be om ursäkt. Om fler bad om ursäkt och insåg sina misstag skulle världen bli bättre. Och allra bäst om fler höll snattran oftare. Vi behöver inte vädra allt. Visst?

Vi är odjupa och ointelligenta som (fortfarande!) inte kan se förbi ytan

Skärmavbild 2015-06-22 kl. 19.02.56

Okej hörrni. Här uppe där ni ser en bild, önskar jag att jag hade bäddat in en video. Den vill sig dock inte. Därför måste ni LOVA mig att genast nu klicka på bilden, följa länken och ändå kolla själva. Okej?

Gör det nu.

Det är viktigt.

Kvinnan ni ser är Kathryn Budig. Hon är min favorit bland världens yogaprofiler, jag följer henne i allahanda sociala medier och gör hennes klasser på Yogaglo. Kathryn gör grejer med sin genomstarka kropp som vi andra bara kan drömma om. Trots den här otroliga talangen kommer andra människor åt Kathryn och gör henne osäker. De gör det genom att kalla henne för tjock.

Jag har noterat att det här med vem som ser hälsosam ut har diskuterats en del i bloggvärlden på senaste. Det gör mig glad. Genom åren har jag sett många initiativ av typen ”I love my belly” eller ”min mammakropp”, som är tänkta att visa på att vi alla ser olika ut. Något vi redan vet, men som i hög grad troligen inte ens spelar någon roll när vi står framför tidningshyllan och ser starka, hälsosamma, vältränade tjejer som Kathryn där. Utan att tänka på, eller kanske vilja veta, att hon på bilden har ägnat en månad inför fotograferingen åt att leva på linser och grönkål och tränat hårt för att kunna se ut så där. Trots att hon redan var hälsosam. En yogastjärna. Trots att hon redan var vältränad.

Och det vill vi ju inte?

Det är galenskap.

Det händer att jag hajar till framför min egen spegelbild. Tänker: det där fladdret runt magen ser knappast hälsosamt ut. Maffiga armar! Fettet bäddar liksom in de ganska stora musklerna så att allt bara blir… kraftigt. Mitt hatord. Ser inte bra ut. Inte sunt.

Vältränad? Ja, när jag är på gymmet tror jag att jag är det. Jag som alltid rört mig, alltid varit aktiv, alltid stark. Men hey, just nu, i spegeln, när jag granskar riktigt noga med mina elakaste glasögon, de jag bara sparar för att använda när jag tittar på just mig själv: då duger det inte.

Vad jag tar i marklyft eller hur mycket arbete jag har lagt ner på mina knäböj spelar noll roll. För i mina ögon, i just den här svaga stunden, syns det inte utanpå. Hur skulle jag kunna vara en förebild eller inspiratör, eller ens kunna aspirera på att vara hälsosam? Skriva en blogg som handlar om träning och påstå att jag har något att säga om hälsa? Med en fettkorv över midjan? Ha. Ha. Ha.

Inte en magruta så långt ögat kan nå.

Alltså inte hälsosam.

Tänker jag.

Utan att reflektera över hur ytlig och obildad jag låter. En människa som visst tror att allt bara är exakt som det först ser ut. Är det sådan jag är? En personlighet oförmögen att se djup? Bedömer jag andra lika hårt?

Ja, ibland. Jag har övat länge på att jämföra mig.

Det finns en tydlig bild av vad som är hälsosamt. Och likaså av vem som ser hälsosam ut. Få av oss når upp till det, eller hur? Tvättbrädemagar, markerade armmuskler och studsiga rumpor. Det kräver en hel del, för en stor del av oss. Mer än många av oss hinner, orkar eller innerst inne vill lägga in. Kommer inte enkelt. Bara för att vi är hälsosamma. Istället ser vi ut på sju miljarder andra sätt. Trots att vi är hälsosamma. Ser vi ut som dig, mig, alla dina kompisar och favoritbloggerskor. Ungefär.

Kanske tänker vi att om jag gjorde mer. Var mer extrem. Hade orken, disciplinen… har jag ingen disciplin?

Men det är ju så tråkigt med disciplin!

Magrutor och deffade armar är ganska svåråtkomliga kvitton på hälsa. Har jag tänkt på det?

Så:

Att jag har ett lager fett över armar och mage, betyder det att jag inte är hälsosam?

Att du kan sorteras in i kategorin underviktig, överviktig eller har svårt att bygga muskler: betyder det att du inte är hälsosam?

Det ser ju inte så ut? Vi ser ju inte så ut!

Eller?

Det är så tröttsamt att själv falla in i mönstret, att som en korkad panelhöna plötsligt tro att det är jag som borde ändra på mig. Jag må vara hälsosam, men ser jag verkligen hälsosam ut? Och om jag inte gör det, då måste jag ju ändra på det! Det räcker inte att vara, det måste synas. Annars är det inte säkert att det stämmer. Alla andra måste se.

Vad är det för löjlig idé? Var har jag lärt mig att vara så självkritisk, nedvärderande, beroende av att andra ska godkänna mig?

Beror det månne på saker du sagt till mig, eller jag till dig? Saker vi sagt om andra, ja saker vi nästan oavbrutet pratar om. Hur ser vi ut. Hur ser vi ut. Hur ser vi ut.

Och ett par hundra omskrivningar på det.

Bedömer. Förmedlar. Bedömer. Förmedlar.

Vi slutar upp med det!

Nu!

Om jag så ska se det där videoklippet om och om och om igen så gör jag det.

Ibland hörrni. Får jag en känsla av att jag slösar så mycket tid på skit. En känsla av sorg klamrar sig fast i mig, jag blir ledsen när jag läser mina egna ord, för att det är så här.

Vad annat göra än att lägga av med det?

Vi lägger av med det.

Och det finaste i hela klippet, det är delen där Kathryn berättar om hur andra kvinnor konstruktivt och välartikulerat påpekar för trollen, de som kallar Kathryn överviktig, att det de gör är fel. Inte för att de lägger någon värdering i övervikt, utan för att felet ligger i att öppet recensera någon annans kropp.

Vi behöver inte mer hat på sociala medier, vi behöver fler kvinnor som står upp för varandra. Vi måste själva göra jobbet, ingen annan kommer att göra det åt oss. Vi förstår väl det? Vi vill ha halva makten, hela lönen och samma rätt att vara de vi är, i vår egen, specialuppsydda köttkostym. För att få det måste vi börja med oss själva och med att ärligt, öppet och kraftfullt supporta oss själva och varann. Aldrig snacka ner vare sig de egna hjärnorna, kropparna eller de runt omkring.

Ta oss förbi neandertalarstadiet, där allt vi pratar om är hur något eller någon ser ut. Det är så fruktansvärt fördummande! Är vi verkligen så outvecklade som människor?

Och:

Aldrig jämföra oss med någon annan vars förutsättningar vi inte ens känner till. Aldrig, aldrig jämföra oss!

Vi måste ha magtröja om vi vill ha magtröja fast vi inte ser ut som i magtröjans reklam. Vi måste publicera bilder på oss själva, trots att vi vet att någon kanske hajar till när vi utmanar normen av hur en kvinna ska se ut. Vi måste bojkotta klädtillverkare när de gör kläder som ska passa vuxna, men som snarare verkar vara gjorda för barn. Vi måste hylla varandra för att vi är magiska, underbara, starka, med kroppar som marklyfter, vandrar i berg, föder och bär barn. Vi måste göra jobbet, vi måste empower varann.

Inte säga nej men jag vill inte, någon annan får göra det där. Jag vill fortsätta anstränga mig för att passa mallen, följa strömmen, slippa utmana mig. Men ändå rasa med jämna mellanrum över hur fel allt är.

Det är upp till oss att sätta stopp för den här tomma dumheten. Att aktivera vårt intellekt.

Vi kan väl börja där nånstans?