Hej hörrni! Hoppas att ni har det bra och att Sverige är sommarvarmt nu. Vi är inne på luffstad nio av tio, Newcastle, och det känns lika mycket som att vi har varit borta i ÅR och som att det är supermärkligt att luffen snart är slut.
Det tog mig drygt halva resan att komma in i luffmode. Det var en lång inkörsperiod!
Jag har aldrig backpackat eller tågluffat som ung. Jag har aldrig rest på en tajt budget. Aldrig letat boende för nästa natt. Det gör vi inte nu heller, vi vuxenluffar med resmål utstakade och hotell bokade. Väldigt skönt!
Ändå tar det kraft att bo tre i samma rum och att lämna rummet varje morgon för att inte få tillgång till ett nytt förrän i nästa stad. Ingen bas. Alltid vara exponerad, inget privatliv. Sådana är tågluffens premisser! Det gäller att acceptera (inte alltid min bästa gren), hitta strategier (det här vet jag så väl teoretiskt, men lyckas inte alltid praktiskt) och att vänja sig vid rutinen. Livet blir verkligen enklare ju mer en lär sig om sig själv.
Tänker också att de där reglerna gäller mycket annat i livet. Acceptera. Hantera. Leva. Och om det vore så enkelt som det låter skulle vi ha mycket färre problem! Så varför är det då inte det? Varför verkar det vara så mycket lättare att försöka kontrollera livet? Det är ju bara en chimär. Det blir ändå som det blir liksom.
Intressant det där. Lär en sig typ lagom till en dör?
Gilla detta:
Gilla Laddar in …