Inget hurtigt par

IMG_0858.JPG - version 2

Familjen ”Slappar Helst i Solstol”

Ni känner ju nästan min kille nu. Sedan ni läste om hur han har blivit pigg och smal. Han opponerade sig i och för sig mot att jag skrev att han har blivit pigg, men det är bara för att han inte vill erkänna det, ens för sig själv.

Han är nämligen notoriskt ointresserad av allt som har med träning att göra. Tja, vi kan säga allt som går att kategorisera under hälsa. Hälsa är nog hans fnissigaste ord. Under det faller så mycket som är fånigt, tycker han. Endorfiner har han visst aldrig känt. (Han tränar förstås lite ändå, men inte med glädje precis.)

Ibland när jag läser om hurtiga par kan jag bli – jag erkänner och förlåt älskling – avundsjuk. Det verkar så härligt att spendera veckovis i skidbacken eller på surfbräda ihop. Gå till gymmet och passa varann. Ta en löptur. Eller tja, bara gilla samma mat.

Men sedan inser jag alltid samma sak: jag skulle börja tävla. Och jag skulle förlora. Jag kan så tydligt se mig själv hulka högljutt och ilsket, med yviga gester torka snoret med vantarna i skidspåret. Kasta stavarna i snön och gapa att JAG TÄNKER ALDRIG GÖRA DET HÄR MER! Apledsen över att bli förbikörd. Eller omsprungen. Eller alltid minst hundra kilo efter i marklyft.

För så är jag rädd att det skulle bli.

Det är ganska trevligt att få vara bäst i familjen på nåt. Och att få ha ett intresse alldeles för sig själv. Att få grotta och vara manisk i fred. Att göra sin egen grej.

Eller? Hur funkar det hos dig, du som lever med nån? Delar ni hälsointresset eller har du träningen helt för dig själv?

Annonser

34 reaktioner på ”Inget hurtigt par

  1. åå min hatar träning & jag blir tokig ibland för att han är så lat! Maten skiter han i & jag blir sur för att han inte förstår att viss mat inte är bra för en msk, eller för ens barn (nu när vi har fått det) Nä skulle vilja ha en som följde mej lite mer i mitt träning & kost tänk. Bara för att man mår så bra av träning & det ger tillbaka så mycket :-)

    Gilla

  2. Min man gillar att träna och tränar mycket olika saker och mycket samma saker som mig. Dock tränar vi aldrig tillsammans då vi båda två är ledarpersonligheter med starka viljor så det skulle nog inte sluta så bra 😉 Maten däremot äter han alltid det jag lagar. Både för att han måste då jag tycker att det är att vara en god förebild för barnen, men också för att han helt enkelt gillar allt 😊

    Gilla

    1. Det är intressant. Min kille är sjukt kräsen men bonussonen äter ALLT. Han är så flexibel och grym och enkel. Så det går att lära vidare bra grejer även om en inte kan dem själv. Allt handlar nog om attityd. När föräldrar säger typ ”ja, det här gillar nog inte du!” till sina barn blir det ju knasigt i onödan. Bra att ni lär in hälsosamma mönster hos kidsen!

      Gilla

  3. Jag och min sambo tränar lika mycket båda två men helt olika saker, jag inför marathon och han inför classic bodybuilding så det finns inte många likheter mellan våra pass och vi kan inte träna tillsammans. Men det tycker jag är skönt, vi delar intresset för träning och hälsa men tränar inte samma sak. Vilket betyder att jag inte behöver sura över att han vinner vilket antagligen skulle hända om han också började med löpning ;)

    Gilla

  4. Vilket härligt inlägg och vilka härliga kommentarer. . Vad många vi är som har det likadant.
    Å jag skulle tokälska om min man delade mitt tränings och kostintresse.
    Han kan träna i perioder och all typ av träning han gör är han grym på. Spelade mycket ishockey på hög nivå när han var yngre och han är även bra i friidrott t ex.
    Jag har alltid varit kass i alla idrotter så att tävla med honom finns liksom inte i min värld.
    Men jag tränar ändå. Jag löptränar, TRXar och yogar.
    Jag är ingen born to run direkt, jag kämpar med mina 5 km men känner mig nöjd och duktig för att jag kämpar på. :) Mitt mål för i år är 7,5 km. Jag är reumatiker och har vissa besvär när jag springer, men jag gör det på mitt sätt och jämför mig inte med nån annan.
    Maten är vi också totalt olika. Det ska vara gott att leva är makens filosofi och han skulle lätt kunna äta hamburgare varje dag. Och jag då som mest äter vegan.. haha, snacka om kontraster 😎

    Gilla

  5. Skönt inlägg! Jag lever med en periodare, ibland har han tränat, men oftast inte mer än någon hockeyträning (vi pratar lägsta bondeserien, haha) och de gånger vi sprungit tillsammans har jag endera gjort som du – slängt in handduken och skällt på honom då han är tvungen att springa ifrån mej bara-för-att-han-kan eller så har han kommit hemlinkande med typ brutet knä, då han inte fattat att man inte kan gå från att springa 0km/vecka till 10km/på en gång ;)
    Vi är väldigt olika han och jag, därför drömmer jag i smyg om att vi nångång i framtiden plötsligt ska hitta träningsglädje de luxe tillsammans, typ inse att vi älskar paddla kajak ihop eller så :D

    Gilla

    1. Haha! Sånt där kan min gube säga också. Att vi ska paddla kanot. Och det kanske vore nåt? Jag gillar ju när vi är aktiva ihop, även om det bara är en promenad. Det ger så sjukt mycket mer än att sela upplevelsen av typ…en film?!

      Gilla

  6. Det där hade kunnat vara mitt inlägg nästan! Känner SÅ igen mig! Han ogillar att träna, men gör det för att det är bra. Han kommera aldrig hem från ett pass och är nöjd – utan bara ”så, då var det gjort”. Inget mer. Han springer gärna med mig, men inte jag med honom. Lite för att jag blir förbannad på att han är snabbare, men också för att jag blir störd av att ha någon med mig. Jag är en ensamtränare.

    Maten. Han bryr sig, men gör inget aktivt. Fast han äter det jag gör, så han gör sina förändringar inaktivt. Och är tacksam och glad för det – tack och lov!

    Så ja, vi är olika med lika, och vi har hittat nåt som funkar för oss, vi respekterar varandra, och stöttar. Ser till att vår träning får plats i vardagen, pusslar och nördar ner oss, på lagom Svensson-nivår.

    Jag kan också bli avundsjuk på andra, samtidigt som jag är tacksam över det upplägg vi har!

    Gilla

  7. Vi gillar träning båda två. Styrketränar ihop, promenerar hela familjen, åker skidor mm. Där emot är han inte lika intresserad av hälsosam mat som jag. Han äter tyvärr inte fisk – medan jag helst bara skulle äta fisk, och kanske fågel – och han äter inte frukt och grönsaker mer än till tacos eller om jag gömmer det i en gryta. Tråkigt, men får väl vara nöjd med att han gillar att träna iaf, och precis som jag tycker att alkohol förstör mer än vad det ger – så jag slipper se honom sitta och pimpla öl hela helgerna.

    Gilla

  8. Vi får väl räknas som överhurtiga båda två. Fast lite med olika inriktning. Jag springer, Fredrik cyklar. Och när vi gör saker tillsammans får han känna sig bäst på cykel medan jag får äran att springa ifrån honom, i alla fall när sträckorna börjar bli lite längre. Vi kan nörda ner oss ihop och spendera barnfri tid med att träna tillsammans vilket jag uppskattar massor! Dessutom är han inte rädd för den mat jag vill äta (och som han tvingas laga..).

    Gilla

  9. Ha, gillar Erikas kommentar, igenkänningsfaktorn där alltså..! ;)
    Min Mr har alltid tränat, för att han mår bra av det, utseendet är inte alls motivationen för honom. Ändå har han såklart magrutor, markerade axlar och en kondition jag avundas. När han frågar om jag vill med ut och springa säger jag förskräckt nej, troru jag vill spä på depressionen ELLER?! typ. Jag skulle nämligen också mest känna mig dålig, för jag kan ju inte tävla mot honom, i alla fall inte om jag är intresserad av något annat än storförlust..
    Vi träffades ju på gymmet, och tränade tillsammans ett tag. Nu har han haft nästan ett års uppehåll från gymmet (fortfarande lika vältränad, såklart… bara en sådan sak, liksom) så när han nu börjar gymma lite igen kör vi separat men ibland samtidigt. Jag vill ta min tid, göra ”min grej”. Men det är mysigt att ha honom där.
    Maten, däremot, är helt min grej. Han äter allt och gillar allt. Tacksamt, när jag leker med nya smaker, även om han inte kan gissa ”curry” när jag ställer fram en knallgul gryta som smakar… curry. Så jag vet inte hur pålitliga hans recensioner i själva verket är ;) ibland kallar han mig knäpp, men herrejesus det kan jag väl leva med. Så länge jag får köra min grej och han äter skiten, så är jag nöjd! :)

    Gilla

  10. Min sambo är precis lika träningsglad som jag. Och det är verkligen fantastiskt att dela intresset, träna tillsammans och ha kul. Fast jag måste nog erkänna att jag blir rosenrasande ibland. Trots att vi tränar ungefär lika mkt, så är han liksom bäst på precis allt. Åhhhh!!!!!!!!!!!! Han studsar fram när vi springer medan jag mer dunsar fram. osv. osv.

    Gilla

  11. Min sambo är inte ett dugg intresserad av kost och träning. Just nu känner jag att det kan va lite tråkigt. Vi äter inte samma mat och det kunde vart trevligt o träna nån gång i hop. Vet dock att om han väl började träna så skulle han få resultat fusktigt snabbt! Jobbar lite på det där med kosten för jag vill ju att han ska va frisk o må bra!

    Gilla

  12. Haha, vi har övat här. Till en början var det så sjukt förnedrande att en ”som är ute och springer lite ibland” springer milen på 40 minuter! Hur fan går det till?!?
    Han drack oboy och en halv liter sockrad yoggi till frukost varje morgon när vi träffades, och så fick jag honom att byta ut det till bättre alternativ – han får magrutor och blir liksom ”deffad” på tre veckor när det krävs typ fyra månaders SLIT för mig. Och då handlar det inte om att skippa oboy och lite sockrad yoggi för min del..

    Så. Förbannat. Förnedrande!!

    Fast, vi har övat på det där att träna tillsammans Till en början slutade det alltid med att jag nästan stod och grinade som en unge. Nu går det riktigt bra!
    Det är ju faktiskt kul när han får resultat HELA tiden pga av min duktighet.
    Bara LITE synd att det inte går lika snabbt för mig

    Gilla

  13. Fastnade också för hälsa som det fnissigaste ordet. Så roligt uttryckt!

    Hos oss är det jag som är den ”hurtigare” men maken tränar också, och jag tror han gärna skulle träna lika mycket som mig, men han lite för lat. Springer gör vi ofta tillsammans, och det händer också att vi tränar styrka, yogar och stretchar tillsammans.

    Gilla

  14. Haha lustigt att du erkänner – för det är eg jättekonstigt att vara avis på sin egen partner. Den blir ju trevligare (och snygggare?) om den mår bra. Men när jag och min man båda körde ss i våras så kunde jag inte låta bli att reta mig på att trots att jag slet som ett djur så var det han som fick de mest signifikanta resultaten ytligt sett. Folk ooh-ade och aah-ade men ingen jävel sa nåt när de såg mig. Grr. Fast för tillfället har jag markat tyngre än han gjort iaf!

    Gilla

    1. Ja, visst, klart jag vill att han ska vara trevlig och snygg och må bra, haha. Jag kan vara avis på många saker hos honom. Till exmepel att han är så himla allmänbildad och smart. Det är också därför jag vill ha vissa grejer för mig själv, tror jag. Det är ju stor åldersskillnad mellan oss och det finns många grejer där jag liksom aldrig kan komma i kapp. Och andra som jag skulle kunna, men inte har lyckats med. Men träningen, den är min! Jag är iofs avis på alla möjliga, hehe.

      Gilla

  15. Vilken härlig bild! Jag är inte i en relation men jag tror att jag skulle riskera att bli skitsur om/när jag inte skulle vara bäst. Jag skulle nog inte känna så med stolthet direkt, men fan. Det är ju känsliga grejer. Eller så är risken att jag skulle gå in i situationen och tänka att jag var sämre redan innan. Eller så skulle jag vara helt fantastiskt bra. Hoppas på det sista!

    Gilla

  16. Jag lever inte med någon men skulle kunna tänka mig att det blir exakt så när jag väl lever i tvåsamhet. Jag kommer tävla, är en svindålig förlorare och skulle antagligen klippa till min partner med en hantel i ansiktet när hen är bättre än mig. Närå, det kanske inte är så illa men jag är på riktigt en svindålig förlorare, så det kan bli spännande. Ännu värre är det när någon ”låter” en vinna. Då blir jag också skitarg haha. Kommer nog icke bli helt enkelt att leva med, kanske får jobba på det där!

    Gilla

  17. Jag började springa innan min sambo men sen ville han också hänga på. Jag kan inte säja att jag inte njöt av att få vara den där hurtiga, duktiga som släpade honom runt spåret. Bara det att det inte höll så länge… Det tog honom några veckor att bli mycket, mycket snabbare än mej. Blev faktiskt lite sur, det får jag erkänna. Men han är fin, säjer att det bara är p.g.a hans längre ben och att jag egentligen är mycket uthålligare sett till kroppsstorlek..haha

    Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s