I kväll ska jag se en fyra!!! timmar lång Dramaten-pjäs. Urkul, men inget som kan lämnas åt slumpen. Det vill säga, inte en myra bör vara kvar i de här benen vid 19 i kväll. För jo. Jag bävar faktiskt lite. Fyra timmar sittande. Fyra timmar med uppmärksamheten riktad åt samma håll. En prövning varje gång!
Därför: lunch-HIIT (high intensity interval training) enligt bilden intill. Först pistolerna i måndags och nu sex varv av det där. Jag skojar inte – kan knappt gå! Och det bådar ju verkligen gott för kvällen, inte sant?
Lax, avokado och bönor – min ständiga (urgoda) nödmat.
Nu: sexig skrivbordslunch. Men vetni. Det var träningen så himla värd.
Har för övrigt äntligen skaffat en mejladress (mitt livs första) (skoja), så om ni skulle vilja når ni mig även den vägen framöver finns jag på… minatraningstajts@gmail.com.
Jag har länge tänkt lära mig pistols (benböj på ett ben i taget, det andra utsträckt framför dig) (ja, sånt här kan man tänka på i evigheter vetni, istället för att bara resa sig från stolen och böja det dära benet lite på prov…), så gissa om jag blev glad när jag såg att det är teknikfokus på dem den här veckan. Och att jag skulle göra massor av dem i gårdagens wod.
Okej, jag blev inte alls glad, jag blev akut stel i gluteus av bara tanken. Ja. Jag körde Fight gone bad i söndag. Numera även känd som Jeannas ass gone bad. Min bakdel känns som en sten. Då är det till exempel inte ens enkelt att: squata ner den på en 45 centimeter hög bänk, vilket var steg 1 i kunskapskurvan. Jag stannade där…
Det är tydligen så här crossfit är – och jag älskar det. Man sliter ihjäl sig varje pass, svettas, skriker, pushar sina muskler till nivåer man inte visste att de hanterade. Och sen på’t igen.
För nästa dag står någon framför en och hejar och pushar och instruerar igen. När jag hängde i det himla gummibandet i den himla stången och försökte orka kvällens sista 12 pull ups pustade tjejen bredvid hela tiden peppande ord åt mitt håll.
Och jag vet inte om det är adrenalin eller endorfin, men nåt bara sprutar inuti och ett tu tre har man pumpat ur nästa muskel.
Jag älskar’t.
Se bra instruktion för pistols överst i inlägget. Man tror kanske inte att ett böj på benet behöver sju minuter info. Men steg-för-steg underlättar. Jag lovar.
Gårdagens wod:
Tech: Pistol progression
Complete as many rounds as possible in 12 minutes of:
12 Push press (6 kg per db)
12 Pull-ups (älskar gummiband!!!)
12 One-legged squats (ner till låda, ej golv)
Efter tre dagar crossfit vilar jag välförtjänt i dag!
Söndag = make up day i boxen. Ta igen en wod som man har missat i veckan. Jag valde Fight gone bad… ett namn som luktar bestraffning, va? Smärta, svett, tårar. Troligen den roligaste wod jag har kört! Älskar variationen. Och jag älskar verkligen wall balls.
Men. Jag var rätt dålig. Kan inte. Är inte där än. Tekniken sitter inte. Till och med att hoppa upp på en 45 centimeter hög låda 20 gånger är svårt. Orytmiskt. Ingen spänst. Än nej! För i dag kände jag verkligen att nämen nu jädrar! Jag tänker inte deppa och ledsna för att jag inte kan. Jag tänker öva som en galning och suga tips tills grunderna sitter i ryggen.
Utmanande för nån som helst vill kunna allt nu på en gång, plättlätt, baraattgöraju! För annars är det inte… kul.
Den inställningen vill jag lämpa av. Den ska inte ha något med mig att göra längre. Nu tänker jag kämpa tills det här blir som jag vill.
Fight gone bad inklusive fylliga instruktioner:
Tre rundor av:
1 minut wall ball (6 kg första rundan, 4 de andra två)
1 minut sumo highpull (jag: 12 kilo kettlebell)
1 minut boxhopp (45 cm)
1 minut pushpress (jag: hantlar, 8 kilo, lite för lätt men tyngre var slut)
1 minut roddmaskin
1 minut vila
Mina reps: 64/70/89. Klar ökning på sista tack vare push från coachen. Nu, hörrni! Nu är det övning som gäller.
På lördagar kör brons, nybörjarna, med silver, de mer erfarna, på min box. Utmanande, utvecklande och kanske roligaste passen hittills tycker jag.
Efteråt.
Där och då: förbannat förbannat förbannat vad de är bra, fan fan fan vad sa han, hur var det, jag hänger inte MED, beeeeep.
Sån här vill man ju inte vara men: det är inte roligt att inte kunna saker. I alla fall inte saker som det känns som att alla andra kan. Då blir jag arg och frustrerad och osäker. Som i dag, när de där muscle upsen plötsligt dök upp på tavlan. De skulle kippas förstås, men vad hjälper det en nybörjare? Förtvivlan. Och jag hade inte ens min ständiga lover att falla tillbaka på. Inga gummiband.
Nä. På pappret var det ingen superskoj wod i dag, men efter att ha bytt en muscle up mot tre pullups och tre dips i ringar har jag minst sagt gjort något för mina armar den här helgen.
25 v-ups
1 muscle up (tre pullups , tre dips i ringar)
20 v-ups
2 muscle ups (sex pullups, sex dips i ringar)
15 v-ups
3 muscle ups (nio pullups, nio dips i ringar)
10 v-ups
4 muscle ups (12 pullups, 12 dips i ringar)
5 v-ups
5 muscle ups (15 pullups, 15 dips i ringar)
Klar på 9.41. Med en hel härlig lördag kvar! Hoppas att ni också har en riktigt skön en!
Klev av min jobb-jour i morse och firade med att kunna läsa DN som en vanlig människa. Utan jobbglasögonen på.
Kickade min helg med J.T och nötning av de dära double unders.
J.T.:
21-15-9 reps av
Handstand push-ups
Ring dips
Push-ups
OM jag modifierade..? Nänä, armhävningar ståendes på händer gör jag givetvis i sömnen. ELLER: Push press på totalt 12 kilo. Just i dag alltså. Hehe. Min tid: 11.10. Så här gick det förra gången jag körde J.T., vilket också var mitt första crossfit-pass. Varför det gick sämre i dag? För att jag körde striktare, förstås. Eller för att jag är lat.? Oklart.
Efter passet lekte jag vidare med mina double unders en stund, ökade till sex på rad. Sen kom coachen om modifierade min teknik en gnutta, och plötsligt fick jag ångra mitt skryt lite! Jag gnuggar vidare med lite snyggare teknik.
Överraskningarnas pass när jag ÄNTLIGEN kom tillbaka till ConCor Crossfit. Som:
att ett pass som låter ganska soft kan få svetten att spruta
att jag helt i hemlighet tydligen kan göra double unders – satte tre i rad på första försöket
att det där handståendet kanske inte måste vara milsväg bort ändå.
Mitt största hinder i livet har aldrig varit social blyg- eller försiktighet. På gott och ont, kanske. Men. Den fysiska fegman! Den som fick mig att sluta åka inlines sedan jag fallit framlänges i en backe. Den som gav mig panik i skidliften, vid backens topp, som gjorde att jag plogade ner varenda gång tills jag förträngde att skidor fanns… den fegma som gör att jag aldrig har kunnat stå på händer.
Jag tänker besegra den nu, steg för steg. Göra alla grejer jag alltid velat och önskat. Och jag gräver där jag står. Tar tillfället i akt och lär mig att stå på mina himla händer! Ett två tre, nu i vinter ska det ske.
Min oro att bli ensam och utskrattad och dessutom vara sämst av alla infriades på dagens pass.
Agave dränker kesella dränker mango – mums.
NOT! Jag är kär i crossft. Jag är kär i min box. Har nästan glömt det här med lagträning, medan jag har skrotat runt ensam på gymmet de senaste nio åren och tänkt att det var så himla bra att bestämma själv över sin tid och kunna träna när man vill och hur man vill och så. Mindes inte: att peppen från andra gör mig striktare, starkare, rusigare.
Oklart vad det säger er, men gulliga partner Åsa och jag gjorde wod:en nedan på 17.48. Näst snabbast i dag som igår. Det var inte ens tungt att bära varandra 40 meter var. Bara… häftigt. Jag tänker inte ljuga. Det är fantastiskt fint att plocka fram den där vinnarskallen och viljan till bättre, tyngre, svettigare. Hade visst saknat den.
Sen fick min kropp precis det bränsle som den sa att den ville ha.
Om du var mina träningstajts – hade du varit svettig nu 