Semester enligt Snusmumriken

jeanna_promenad magnusokorna

Hurraaaa! I dag har jag brutit min tröttma med två mil på de öländska vägarna. En springande (nåja… lunkande) och en promenerande. Det senare garnerade vi med fikastopp, äggmackor och kakor i en hamn.

Ibland förbannar jag min egen kunskap, till exempel att jag vet att jag blir piggare om jag rör på mig. Ibland vill jag liksom inte ändå. Shut up, käckma! Flyg vidare till valfri Helly Hansen-person! Jag är en bokmalande snacksälskande slacker som vill ligga still. Dessvärre (bättre!) är det sant, det min käcka sida säger: energin förökar sig i kaninartad hastighet om jag är ute och rör på mig. Två mil senare är jag med andra ord piggare än på flera dagar.Det är lite Snusmumriken över min oemotståndliga inre hurtighet.

Nu vinner dock lässuget, ska sätta mig på uteplatsen och bara MALA. En semesterdag helt i min smak!

jeanna_hamnen4 blomsterang magnus_kohage

Annonser

Anledningen till att jag springer (nu)

sagoskog

Som vanligt så kutar jag som sjutton här. Det liksom bara ingår! När jag tänker på Öland tänker jag på löpning. Inte ens hemma har jag sådana självklara slingor som här. Ja, jag är en person som uppskattar att upprepa samma sak om och om igen… Kontrollfreakusüberikus.

Det är illrans roligt att vara ute och jag njuter så av min nya inställning – att det är just att vara ute som är grejen. Jag längtar alltid till mina löprundor (och till att vara i grönskan, kolla korna och lyssna på en podd) och den insikten har fått mig att verkligen njuta av dem. Förut kunde jag pressa mig, fast inte på ett sätt som gav resultat utan tvärtom. Sa appen att jag hade sprungit långsammare än jag ville svarade kroppen med att bli ännu trögare och jag var ofta besviken när jag kom hem. Och då hade jag inte ens något mål! Ingen tävling eller tydligt resultat att sikta mot. Jag ”unnade” mig tydligen att hoppa och trampa på mig själv ändå.

I dag är jag ute för att jag vill vara ute, i första hand. I andra för att röra på mig och i tredje för att, tja, vara lite för mig själv. Det går trögt att springa och jag måste ofta, två-tre gånger per mil i alla fall, stanna och promenera lite för att orka vidare. Det spelar mig ingen roll. Det kvittar om jag springer eller går. Det är så illrans härligt att bara vara här.

Ni vet, ibland pratar vi om ”saker jag önskar att jag hade vetat tidigare”. Jag tror inte på det där. Jag visste inte det här och det förändrar ingenting. Jag njuter nu och att fundera på hur saker hade kunnat vara annorlunda tjänar cirka noll och inget till.

Springer du? Varför gör du det?

Jag: en rökande farbror i cowboy-hatt

Hörrni jag sitter och filar på ett extremt viktigt inlägg om det här med att se hälsosam ut. Puh. Det är svårt att skriva om grejer en bryr sig väldigt, väldig mycket om, har ni tänkt på det? Måste knåda orden 18 000 gånger om.

Vi kom hem till stan i dag och jag möttes av ett efterlängtat paket från Sportamore. Tyvärr hade Cecilia som skrev en kommentar på inlägget om min beställning rätt: shortsen från 2XU var inte värda 800 spänn – eller benämningen kompression. De satt som vanliga cykelbyxor. Skickar tillbaka dem. Istället behåller jag de här helt perfekta från Under Armour. 179 spänn. Bam. Tips! Under Armour är lite av ett växande favoritmärke hos mig. Tyvärr hittar jag inte de snyggaste grejerna i Sverige än.

Planerar att ta ut dem och ny sport-bh på provintervaller snarast. Har tuggat några distanspass som gått trögt och känner att jag behöver pressa flåset lite för att komma vidare. Det är där det sitter. Kroppen är pigg, lungorna tillhör en rökande farbror i cowboy-hatt.

Någon som har favoritintervaller att rekommendera mig?

Analysera löprundan

Jag är lätt besatt av statistik. Inte minst i samband med träning. I perioder kan jag liksom inte låta bli att plocka upp telefonen och kolla av siffrorna för min senaste löprunda igen. Och igen. Även i tider utan särskilda målsättningar eller tankar. Trots att jag vet ganska väl hur min kropp fungerar under en löprunda i allmänhet och nästan alltid minns dem fotografiskt var och en för sig är jag så fascinerad att de där färgerna som visar när jag varit långsam eller snabb. Vilka kilometertider jag haft och var jag svackat. Och att det kan se så väldigt olika ut från gång till gång.

Darrig runda.
Betydligt mer stabilt på halvmaran.

Jämför bara de här två. En kortare runda den 6 september i år och Stockholm halvmarathon nio dagar senare. På den första kartan finns alla möjliga färger representerade. Det betyder att jag har saktat ner, svackat, börjat om, kommit upp i tempo igen, svackat igen… På halvmaran höll jag, enligt både karta och känsla, perfekt tempo hela vägen efter Klaratunneln. Jag kände det och det stämde. Fakta. Jag älskar det.

Och kontentan? Ibland flyter allt perfekt. Ibland känns det som att jag ska dö fast jag bara sprungit två kilometer. Andra dagar snitsar jag till det med 20 fler än så. De sämre dagarna har jag kanske ätit för nyss eller för lite eller så är jag sur och less eller himla trött. Eller så ska jag bara inte springa den dagen. Det är fantastiskt skönt att veta att det alltid vänder. Att det kommer nya rundor då allt flyter på. Jag har det på pränt!

Om jag vetat hur de där squatsen skulle kännas i dag….

Tack benen!

Well. Åtta kilometers lunchlöp lyckades jag ändå smacka in. Nu känns det som att jag typ har fått puckelrygg? Kroppen liksom kryper ihop mot fosterställning och undrar om den inte kan få gå hem och slappa med en bok eller nåt..? Nä. Det kan den så klart inte. Den jobbar ju på myndighet så nu ska den på ett 2,5-timmarsmöte!