Oövervinnerlig

I dag myser jag omkring i känslan av att vara oövervinnerlig. Lagom uppblåst så där. För jag sprang igår! Och det gick fint. Första gången på tre veckor. Nä, flåset är sannerligen inte på topp och jag förstår förstås att jag inte kan göra något superlopp. Att det kommer att gå långsamt, göra ont, vara jobbigare än någonsin. Men vad glad jag är över att våga tro på att kunna springa! På lördag, halvmara genom Sveriges vackraste stad. Det ska gå!

I morse var jag hos naprapaten för ström, ultraljud och skrik-och-svett-massage. Är inte säker på att jag har upplevt sådan smärta som när Anna hittar ömma punkter i min vad. Eller slätar ut knöggliga benhinnor. Men jag visste att det skulle bli värt det!

Nu ba gör vi det här, okej?

Skön tisdag på er!