Kompisbanken blir inte full för att en blir stor

Hela mitt liv har jag fått höra att en ska hålla fast vid de människor en träffar som ung, för som vuxen blir det så svårt att få nya vänner. Jag håller verkligen inte med. Jag har träffat betydligt fler människor som jag känner mig hemma med under de senaste tre åren, än vad jag gjorde på mina första 19 år.

Ett exempel på nya, braiga bekantskaper är Clara. Första gången vi träffades är jag nästan säker på att det hördes ett klickljud på riktigt. Eller ett zip. Igår hände det igen. Vi sågs på ett sociala medier-event och pratade, pratade, pratade tills jag insåg att jag verkligen var tvungen att gå och låta henne jobba. Och det var knappast sista gången i mitt liv jag som fick känna så. Det vore konstigt, med tanke på att folk rent av blir kära och sånt när de är typ hundra år. Älsk på den känslan, att samtalsämnena liksom aldrig kan ta slut! Sara och Katten beskriver den för övrigt fint i sin gemensamma podd.

Så, till er som är lite yngre vill jag bara säga att det liksom inte finns ett lager med vänner för varje person och vid 25 tar det slut. Det där med att alla får nog med sitt eget… Det är sånt himla trams. Alla behöver både göttiga, trogna vänner och ibland nya, sköna kontakter att hänga och utvecklas med. Det är sånt som gör livet så där extra sprakande bra.

24 reaktioner på ”Kompisbanken blir inte full för att en blir stor”

  2. What? Det där har jag aldrig hört och det är inte sant för fem öre. Nog för att jag har några ”gamla” underbara vänner men många av mina närmsta bästa är yngre än… sju år. Fem år. Tre år. Kompisålder alltså, inte deras ålder. Flyttade ju för bövelen som gammal 30-åring (nästan) och hittade massor av nya friends.

    Gilla

    Svara

    1. Jätteläskig om du bara umgicks med knattar, Beata :/ Det kanske bara är jag som har drabbats av denna löjliga sägning? Är ju trots allt überlantis, alla trodde att vi skulle få dras med varandra hela livet. Nyinflyttade ville en ju liksom inte hänga med, hehehe

      Gilla

      Svara

  3. Det var det konstigaste jag nånsin har hört. Vem har sagt något så dumt? Det är klart att man fyller på med nya vänner hela livet!

    Gilla

    Svara

  4. Håller med om att de en träffar när man är ”stor” (för helt vuxen blir en väl aldrig..?) ofta blir närmare eller känns mer rätt på något vis. Kanske för att man väljer de vännerna mer. Men jag tycker det är supersvårt att träffa och lära känna nya kompisar när en inte går i skolan eller befinner sig i ett konkret sammanhang. Kanske jag som är ovanligt osocial men hur sjutton får en nya kåmpizar nu? Var så mycket enklare som liten när en blev ihop tussad med folk som därmed blev ens vänner.. ;)

    Gilla

    Svara

      1. Nope.. Läser färdigt gymnasiet på komvux. 21 år och inte ens gymnasiebetyg, Hej misslyckad tjej! ;) Men men, har nog kommit fram till att det ju inte är mitt fel utan skolan som är så fyrkantig och inte kan anpassa sig efter sådana som mig med ”speciella” behov eller vad man ska säga. Känns ibland lite orättvist, tycker på sätt o vis att jag kan saker o kanske tom är lite smart. Men har det ju inte på papper. Aja, bara att jobba på och fokusera framåt. Har lova mig själv att när jag väl är klar så ska jag vandra hela kungsleden och ta gröna bandet. :) Lång utläggning om mig nu hehe.. Glad valborg och imorgon första maj! Ska du ut och demonstrera tro? :)

        Gilla

  5. Håller verkligen med! Är 39 och har fått flera goda nya vänner de senaste åren. Har iofs inte jättemånga som vi umgås med, lite för introvert för ett stort socialt liv. Men har fler nu än tidigare, trots att en del droppat av under åren. Alldeles nyligen börjat umgås med ett nytt par som vi verkligen trivs med och eftersom de vill träffas ofta och stannar sent när vi ses så tror jag känslan är ömsesidig. ;)

    Gilla

    Svara

  6. Åh så sant! När jag blev sjuk märkte jag på riktigt vilka som stod mig nära och var viktiga. Några försvann, andra kom till. Gruppen minskade men ökade i värde!

    Gilla

    Svara

      1. Många klarar tyvärr inte ångest. Rädsla är en stark känsla. Det är tyvärr mer regel än undantag att sådant här händer. Men de som är kvar är de som verkligen pallar trycket. Dem släpper jag inte taget om! Ytan försvinner liksom och blir inte så viktig. Om du förstår?

        Gilla

  7. Jaaaa! Håller så med! Jag har vänner, som fångats uppvartefter. Vänner som finns där för olika behov. Gamla vänner, unga vänner, nya vänner. Sammanhangsvänner. Vänner.

    Gilla

    Svara

  8. Håller med dej såååå mycket! Jag har träffat några av mina närmaste vänner under de senaste åren och då fyller jag ändå 35 snart. Sen är det klart att en har godingar från förr också men det är absolut möjligt att träffa vänner senare i livet. Jag vill träffa och lära känna människor hela livet, det är ändå lite det som är grejen tycker jag :-)

    Och vad härligt att känna den där klickkänslan med nån! Så där så en typ vill låsa in sej med dem och prata, prata, prata. Eh…det där lät iof lite creepy.. Skippar låset kanske:-)

    Gilla

    Svara

    1. Ni var toppen, kände dessutom igen mig mycket! Rolig grej dock: dånade när du sa att du var 26. Är i och för sig inte heller lastgammal, men där blev jag åh-gud-hur-har-hon-hunnit-bli-så-klok-nojig :))) Skämdes lagom över min trögtänkthet när jag fattade grejen, hehe.

      Gilla

      Svara

  10. Så SANT! Jag har dessutom hittat de flesta av mina ”nya” vänner på Internettet….Så grymt att man kan hitta likasinnade, som dessutom råkar bo i krokarna så att man kan ses!
    De senaste dagarna har jag fått ännu mer vatten på min kvarn när det gäller det här med vikten av nära och kära – livet vore enormt trist och svårt utan dem, så ju fler desto bättre!
    Hoppas vi får till en dejt snart – vore kul :)

    Gilla

    Svara

Säg nåt!