Med små, små steg ut ur vassen

Hej hej torsdag!

Vet ni att jag tog bort mitt inlägg från igår för att fundera lite på om det ska vara där eller ej. Det var så många som hörde av sig och hade identifierat personen – för att de visste att han kan vara just sån. Det får mig att tycka synd om honom. Som inte fattar bättre än så här.

Men jag vill ändå vara jäkligt tydlig med det här:

Som tjej är jag så satan i gatan trött på hela tiden bli bedömd för hur jag ser ut. Det säger så mycket och så lite om mig. För, jag kan inte komma ifrån att mitt hår väska självförtroende solglasögon givetvis lyser vit medelklass.

Även min kropp berättar förstås mycket om mig. Som andra givetvis får tolka fritt, men strunta gärna i att säga det högt! Jag vill inte veta att någon nyfiket tittar och dömer vare sig hull eller hår eller lår. Tack men nej tack! Om jag inte själv har efterfrågat eller välkomnat det. Sara säger det så bra i sin senaste poddy – ungefär att vi tror att vi kan tolka vad vi ser, men har ofta fel. Så varför ut och veva?

Okej, puh, det var precis vad jag ville säga och jag vet att jag redan har pratat sååå mycket om det här att ni har fattat poängen och kanske tröttnat lite grann. Tar en paus från det hele och återkommer snart med alldeles helt annat!

Men visst är vi överens om att det här är sommaren då vi håller inne med alla taskiga kommentarer, och då tänker jag särskilt på de som är riktade till oss själva? Tryck på play på Vevves vlog häruppe och garva åt hur löjligt enkelt det faktiskt egentligen är!

Puss o kram.

Annonser

29 reaktioner på ”Med små, små steg ut ur vassen

  1. Jag har en vän och kollega. Vi har en ganska sjukt rå jargong där jag jobbar. Gigantisk smältverk med 90% män. Vilket jag gillar och skulle inte byta.

    Jag nämnde för en annan kollega att jag gått upp närmare 10 kg på 3 år. Mycket hälsosamma kg eftersom jag inte mådde så bra innan. Min vän, den andra kollegan sa då:
    ”Ja din röv har vuxit. Det är inte så snyggt med för stora rövar.”
    Jösses…. Jag blev så himla arg! Vem har givit honom rätten att bestämma vad som är snyggt och inte! Jag röt ifrån rätt högt.
    ”Jag skiter fullständigt i vad du tycker om min röv!”

    Kram!

    Gilla

  2. Äh nu blev jag nyfiken på ursprungsinlägget, exakt hur det gick till och sades. Är alltid intressant med sådana ärliga nedslag i andra kvinnors liv. Men jag hajar. Och lider m dig. Så jobbig grej. I mitt tillstånd får jag ju kommentarer hela tiden, och det är ju alltid konstigt, men tydligen oundvikligt. Och ändå lättare att stå ut med än kommentarer i icke-välsignat tillstånd.

    Gilla

    1. Det var en (väldigt glad och överlag rätt härlig) bild på mig och sen det här:

      På tal om det här tröttsamma med att många (idioter) gärna häver ur sig vad skit som helst om andras utseenden, som om någon fann deras åsikter intressanta (???):

      I morse fotade en kollega mig och en annan tjej som hade nästan likadana klänningar och sen skickade hon bilderna till oss.

      ”Oj så mycket hud jag bjuder er på!” fnissade jag när jag såg fotot.

      ”Ja… Jag tänkte just på det. Du ser tjock ut. Du är inte riktigt SÅ tjock.”

      Svarade en (givetvis manlig) (och sannerligen inte det minsta tillfrågad) kollega eftertänksamt.

      Om jag drämde ett tangentbord i huvudet på honom? Nä. Jag sa att han borde gå en kurs i vanligt hyfs.

      En del människor har på riktigt inte lärt sig hur en beter sig bland folk. De tror på riktigt att någon är intresserad av deras små ”tips”. En slutat aldrig att förvånas, hörrni. Tillbaka till grottan, stupid.

      Gilla

  3. Hann inte läsa inlägget men fattar grejen. Så irriterande. Och flera gånger om dagen får jag säga till min kära familj att inte prata så om mig, eller sig själva, eller om andra. Definitivt inte så att barnen hör men helst heller inte inför mig. Har blivit så sjukt medveten om alla dessa kommentarer lately.

    Gilla

    1. Det är just att inte prata om sig själv som verkar vara det svåra! Det är ju knappast bara jag som är uppvuxen med en ständigt bantande morsa, som alltid hade kommentarer om sin egen mage. Man blir påverkad. Även av sånt som folk ”bara” säger som sig själva.

      Gilla

      1. Verkligen. För i den självkritiken hittar man också den (illa) dolda kritiken mot en själv. Om min mage inte duger tänker min dotter att hennes mage inte heller duger. Åtminstone var det så för mig när min bantande mamma klagade.

        Gilla

      2. ja gud. varför skulle det INTE vara så liksom. Åh, vi vet så mycket teoretiskt, ändå slipper liksom dumheterna ut. Min mamma är ändå världen, världens smartaste och bästa. Ändå smittar det, det där.

        Gilla

  4. Jag var sjutton när jag var med i en trafikolycka och fick mycket men av det, hudtransplantationer, ärr och bortopererade muskler bland annat. Dessutom har jag under tio år haft en självskadebeteende så jag ser lite annorlunda ut. Jag har fått höra mycket kommentarer om det, framförallt från vårdpersonal faktiskt. Kommer aldrig glömma den sjuksköterska som skrek rätt ut när hon såg hur jag såg ut. Hon beklagade sig över vad förstörd jag var, och sa att det det var så synd när jag var så ung och med ett så sött ansikte. Nämen fy så hemskt, stackars dig och det ser ju alldeles förfärligt ut! Inte så där jättekul att höra, och vårdpersonal tycker jag verkligen borde veta bättre.

    Gilla

    1. Aj aj, det här var inte rolig läsning. Hur tänker det?! och vad svarade du? Obs, förstår om du inte svarade nåt särskilt alls för det blir ju ofta så, en blir så tagen på sängen och fattar bara inte hur någon kan säga såna här grejer.

      Gilla

      1. Jag satt nog bara tyst tyvärr, och grät en skvätt när jag kom ut därifrån. Nu är jag säkrare i mig själv och har accepterat hur jag ser ut så nu hade nog inte en sådan kommentar fastnat och skavt på samma sätt som den gjorde då. Men visst gör det ont än. Och det är ju så onödigt! Tänk att kommentarer kan förstöra så mycket!

        Gilla

  5. Åsiktsinkontinens var det nån som myntade föga några år sen… Ja, sen när blev det legitimt att få häva ur sig allt man tänker, utan att behöva tänka på konsekvenserna? Mkt märkligt beteende och mkt ego.
    När jag var 28 och hade bytt jobb några månader tidigare och jag varken mådde så bra innan bytet och ännu värre efter, så träffade jag en av de gamla kollegorna. Han tittar på mig uppifrån och ner och säger med eftertryck: antingen är du på smällen eller så har du bara blivit fet. (!) Vad svarar man på det? Dra åt helvete, typ. Den kommentaren sitter kvar. Jag träffar honom titt som tätt via jobb och han gör ju som alls vi andra – pendlar lite i vikt. Jag tänker alltid att hur det skulle vara om jag sa samma sak till honom? Det är ju helt otänkbart i min värld att göra så och hur luncha skulle jag inte bli av övriga? Men han hade uppenbarligen rätten att få säga vad han tyckte. Kram!

    Gilla

      1. Ursäkta dröjsmålet på svaret, har varit i radioskugga. Alltså, jag svarade nog tyvärr bara att jag ätit lite mkt kakor eller nåt. Knöt sen näven i fickan och la in hans kommentar i hjärnan, sorterat under kommentarer som för alltid kommer göra ont. Tyvärr. Idag 15 år senare hoppas jag innerligt att jag skulle ha vett att ryta ifrån.

        Gilla

      2. Tur att en inte vet vilka förflugna grejer en själv har sagt och som sedan fastnat hos andra i femton år 😕 Risken finns ju att det kan ha hänt. Usch. Tänk om han fatt hur ledsen du blev! Så himla onödigt.

        Gilla

  6. Å herregud vad sånt förstör. Att bedöma någon annan. Många gånger tror jag att den som säger det faktiskt inte fattar vilken skada den gör. Jag har fått höra så jäkla mycket skit om mig som jag liksom lärde mig tro vara sanningen. Nu jobbar jag på att mentalt ta mig ur den definitionen. Skitstövlar.
    Du äger!
    Och vloggen är ju helt underbar!

    Gilla

  7. Jag har tänker ofta på vad som hänt?! Varför i hela friden ska folk tänka högt numera? Må vara man går hemma och muttrar i mungipan, häver ur sig grodor inför väninnan och TÄNKER en massa skit om andra, men varför outa det? Varför säga rakt ut? Varför ha lusten att såra på riktigt? Varför tvunget behöva föra fram sin åsikt?
    Jag. Fattar. Inte.
    Jag är något av det glappkäftigaste som vandrar på denna jord, men jag fattar banne mej när jag ska hålla käft! OCH räkna till tio.

    Må gud förlåta dem som inte förstår bättre. Eller nåt.
    Kram syster!

    Gilla

  8. Jag som försökte läsa förra inlägget..
    Men förstår kontentan av det genom detta. Och ja, ibland blir man bara så trött! Svår balansgång det där med vad man ska ta upp och inte, oich HUR man i så fall ska göra det..

    Kram M!

    Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s