Ber om en tanke och mental extra pepp

Dags att sätta glassen bakom galler…

Hej hörrni!

Nu tänker jag vara så där überpersonlig. Ja, kanske till och med privat. Du som lätt tycker att sådant kladdar – klicka på krysset och kom tillbaka i morgon. Du som undrar om jag tänker på att allt jag skriver finns kvar på internetz och kan läsas av ”alltifrån min mamma till min högsta chef” – jo då. En annan jobbar ju med data. Hehe. Nu skojade jag. Det är faktiskt inte så privat.

I alla fall. Kanske har du tyckt att den här bloggen har gått lite på sparlåga den senaste tiden? Att den saknat entusiasm, inspiration och lust? Har du tänkt så är det säkert sant. För den senaste månaden och lite till har jag släpat omkring på en vardag där jag inte lever riktigt som jag lär. Och det har gnagt i mig. Påverkat min träning, mitt sätt att se på mig själv och på min vardag överlag.

Jo! Jag tränar. Jag springer lite och yogar mycket och allt jag skriver om är så klart sant. Men medan jag har gjort det har också en ful och trökig ovana letat sig in i mitt annars så trevliga liv. Naggat bilden av mig själv som en cleaneater och hälsosam tjej som sätter kroppens verkliga behov allra först. Jag är visst inte alls sådan just nu.

Jag snackar om socker. Chokladen, kolorna, glassen som den senaste tiden har hamnat i min mun varendaste, eviga dag. Vissa dagar bara lite grann. Andra dagar tills det tagit stopp. Och jag har inte ens velat sluta. Jag vill det inte ens nu men jag fattar att jag måste. För att jag tror precis som Bodycomf, till exempel. Och för att jag inte mår bra av det, vare sig fysiskt eller psykiskt. För att jag vill göra roligare saker än att tänka på godis eller ha en sugar high. För att jag vill bli mig själv igen. Inte tappa greppet åt något enda håll.

Jag måste hitta på nåt. Bryta. Och om jag säger det till er så… ja.

Tycker du att det är trist att jag pratar om mat på ett negativt vis nu? Det kan jag förstå, men glöm inte att jag inte pratar om mat utan om skräp som kroppen överhuvudtaget inte behöver. Ibland är det härligt och gott, men det hör absolut inte ihop med ”varje dag”. Jag älskar mat, mat är bra. Men mat är inte socker och socker är inte mat.

Jag ville inte skriva det här för när jag har gjort det måste jag ta itu med saken och den sockerskadade delen av min hjärna vill bara lalla på, i en bubbla av beroende och kickar och lättköpt lycka. Fast jag borde sluta, fast jag innerst inne vill. Jag ville inte skriva något här för då betyder det att jag inte kan fuska, inte får bryta mitt löfte, inte göra undantag för att det är påsk eller stress eller mys. Och sådant är jag ju så dålig på. Enligt min självuppfyllande profetia. Enligt den bryter jag mot alla löften, jämt.

Men när jag skriver det får jag sådan lust att göra tvärtom. Att förvåna alla och mig själv. Och förändra min egen, bergfasta bild av hur karaktärslös jag är. För jag må vara ambivalent, men jag är inte viljelös och svag.

Vem skickar mig en tanke och mental pepp och kram? Plis, plis do. Så lovar jag att bli mitt vanliga, glada, inspirerande jag med lust och liv igen.