Ber om en tanke och mental extra pepp

20130219-205945.jpg
Dags att sätta glassen bakom galler…

Hej hörrni!

Nu tänker jag vara så där überpersonlig. Ja, kanske till och med privat. Du som lätt tycker att sådant kladdar – klicka på krysset och kom tillbaka i morgon. Du som undrar om jag tänker på att allt jag skriver finns kvar på internetz och kan läsas av ”alltifrån min mamma till min högsta chef” – jo då. En annan jobbar ju med data. Hehe. Nu skojade jag. Det är faktiskt inte så privat.

I alla fall. Kanske har du tyckt att den här bloggen har gått lite på sparlåga den senaste tiden? Att den saknat entusiasm, inspiration och lust? Har du tänkt så är det säkert sant. För den senaste månaden och lite till har jag släpat omkring på en vardag där jag inte lever riktigt som jag lär. Och det har gnagt i mig. Påverkat min träning, mitt sätt att se på mig själv och på min vardag överlag.

Jo! Jag tränar. Jag springer lite och yogar mycket och allt jag skriver om är så klart sant. Men medan jag har gjort det har också en ful och trökig ovana letat sig in i mitt annars så trevliga liv. Naggat bilden av mig själv som en cleaneater och hälsosam tjej som sätter kroppens verkliga behov allra först. Jag är visst inte alls sådan just nu.

Jag snackar om socker. Chokladen, kolorna, glassen som den senaste tiden har hamnat i min mun varendaste, eviga dag. Vissa dagar bara lite grann. Andra dagar tills det tagit stopp. Och jag har inte ens velat sluta. Jag vill det inte ens nu men jag fattar att jag måste. För att jag tror precis som Bodycomf, till exempel. Och för att jag inte mår bra av det, vare sig fysiskt eller psykiskt. För att jag vill göra roligare saker än att tänka på godis eller ha en sugar high. För att jag vill bli mig själv igen. Inte tappa greppet åt något enda håll.

Jag måste hitta på nåt. Bryta. Och om jag säger det till er så… ja.

Tycker du att det är trist att jag pratar om mat på ett negativt vis nu? Det kan jag förstå, men glöm inte att jag inte pratar om mat utan om skräp som kroppen överhuvudtaget inte behöver. Ibland är det härligt och gott, men det hör absolut inte ihop med ”varje dag”. Jag älskar mat, mat är bra. Men mat är inte socker och socker är inte mat.

Jag ville inte skriva det här för när jag har gjort det måste jag ta itu med saken och den sockerskadade delen av min hjärna vill bara lalla på, i en bubbla av beroende och kickar och lättköpt lycka. Fast jag borde sluta, fast jag innerst inne vill. Jag ville inte skriva något här för då betyder det att jag inte kan fuska, inte får bryta mitt löfte, inte göra undantag för att det är påsk eller stress eller mys. Och sådant är jag ju så dålig på. Enligt min självuppfyllande profetia. Enligt den bryter jag mot alla löften, jämt.

Men när jag skriver det får jag sådan lust att göra tvärtom. Att förvåna alla och mig själv. Och förändra min egen, bergfasta bild av hur karaktärslös jag är. För jag må vara ambivalent, men jag är inte viljelös och svag.

Vem skickar mig en tanke och mental pepp och kram? Plis, plis do. Så lovar jag att bli mitt vanliga, glada, inspirerande jag med lust och liv igen.

49 reaktioner på ”Ber om en tanke och mental extra pepp

  1. Känner igen mig mycket i det du skriver. Så lätt att fastna i sockerträsket. Så mycket lättare dock att ta sig upp igen efter några dagar, veckor, månader i stället för ett helt liv i sockerträsket!
    Skickar pepp och styrkekramar!

    Gilla

  2. Åh vad jag också är där! Och inte kommer ur det… Tänker att ”Nej, imorgon slutar jag! Inget mer godis nu!” och sen är affärerna där med lockelser precis vid kassan. Jag märker hur min kropp protesterar o inte vill ha mer, men ändå trycker jag i den sånt jag VET att den inte mår bra av! Skärpning!

    Gilla

  3. Peppning till dig kommer här! : ) Det fixar du, tänk på hur mycket bättre du kommer att må i kroppen utan massa ”gifter” i kroppen! Själv försöker jag begränsa mitt intag av onyttigheter till en dag i veckan. Under veckorna funkar det utmärkt, det är helgerna som är lite svårare, speciellt när jag bor med en gottegris. : )

    Gilla

  4. Peppar såklart också! Och det är ett intressant ämne, vilket ju är uppenbart av alla kommentarer att döma. Ditt inlägg ledde till en lång diskussion mellan mig och min man igår.

    Gilla

  5. Heja dig! Klart du fixar det här! Själv ser jag inte mig själv som en person som äter godis, jag köper till exempel väldigt sällan godis själv, men när det väl bjuds så kan jag inte låta bli att äta av det hur dåligt jag än vet att det är… Just nu är jag föräldraledig och är så glad över att slippa frestas av de gigantiska äggen fyllda med godis som jag vet står överallt på jobbet…

    Jag fattar inte riktigt vad det är som gör det så svårt att låta bli och det värsta är att tar man en så är det typ omöjligt att sluta. Jag kan verkligen förstå att folk är/blir beroende av socker.

    Tack för en kul och inspirerande blogg!

    Gilla

  6. All pepp till dig! Du har redan bestämt dig, du kommer fixa det galant! TAck för att du delar med dig om saker som inte är helt perfekta, det gör dig och din blogg så mycket mer trovärdig! Önskar dig all lycka med att hitta tillbaka till ett liv med lagom mängd onyttigheter, där du själv har kontrollen. Kram!!

    Gilla

  7. Pepp kommer här!
    Tänk på alla de som bara flyter med i sockerfloden och inte ens försöker bryta den. Det är starkt att inse att det finns ett bättre val, och att välja det åtminstone ibland.
    Samtidigt blir jag lite ledsen när jag tänker på hur svårt det valet ska vara. Varför måste det finnas godisskålar på våra kontor? Kan vi inte byta ut dem mot frukt, eller åtminstone en gemensam fika där samvaron är viktigare än sockret? Och varför måste helg alltid förknippas med sötsaker, och avstående alltid ifrågasättas?

    Gilla

  8. Jag gillar verkligen det du skriver! Och det alla kommenterar. För vi är ju alla människor med våra svagheter och det där ”perfekta” kan inte alltid finnas där. Att det drabbar även alla duktiga, förnuftiga och smarta ;=) som vet att det är att vara i flow, men ändå trilla dit igen. Jag kämpar själv med att trillat ur ett liknande fokus, kämpar varje dag med hjärnspöken runt liknande begär. Och att ha trillat dit igen att vara för orörlig pga jobbet, inte röra mig tillräckligt, inte hålla fokuset på kosten tillräckligt… ja allt det där. Såg ett fantastiskt avsnitt om hälsa och fasta på Vetenskapens värld, avsnitt 11, inspireras gärna http://www.svtplay.se/vetenskapens-varld
    kram Milla

    Gilla

  9. Babe, inget du skriver får mig att vilja klicka på krysset. Och givetvis bidrar jag med tankar och pepp en masse men vet samtidigt att du inte behöver’t. För den jeanna jag känner (eller ja, du fattar) har koll. Det är mer än man kan säga om de flesta. Tänk på alla bitar som skaver lite, kanske stressen som du knappt insåg att du kände. De är anledningarna, sockret är bara ett symptom. Eller, rättare sagt, ett försök till botemedel. Att vänja sig av med sockret är bra, förstås, men det räcker kanske inte att såga ner trädet, du måste gräva upp roten också.
    Pöss!

    Gilla

    1. Ja, jag har tänkt väldigt mycket på den där roten. Vet ju varför det blir så här, det är alltid något som gnager. Men jag brukar haja vad i vanliga fall. Den här gången – jag lyckas inte komma på exakt vad det är! Men jag har ett gäng ledtrådar, eller bitar, ja liksom en hel rad olika rötter. Och kanske är det svaret?! Att allt litet liksom hänger ihop, att det inte alltid måste vara en jättegrej. Kanske måste jag inte säga upp mig, göra slut och flytta för att hitta skälet… Många bäckar små. Det är väl det som är stress. Ofta. Och usch, det är läskigt att leta efter den där roten också. Tänk om jag måste förändra saker..? …Ja, det var en retorisk fråga… *hjälp*

      Och du! Kram! Du är så himmelens bra.

      Gilla

  10. Ja visst är det svårt med socker! ”Går på samma spår i hjärnan som kokain” brukar min psykolog säga, hon som får höra mitt beklagande över det där matmonstret som kommer fram ibland. Som jag har lärt mig se och prata med. Ibland vinner han, ibland förnuftet. lätt är det inte och socker föder ju än mer sug, usch! Jag vill inte heller vara en slav under sockret. Fokusera på det du mår bäst av, inte det som ger en tillfällig tillfredsställelse, du fixar det! Styrkeram till dig!

    Gilla

      1. Jag bruka köra en avgiftning då jag drar ner rejält på kolhydrater och allt som smakar sött, känns som man kan nollställa kroppen lite då. Några dagar för att komma på rätt spår. Jag tycker det är svårt med allt som smakar sött, blir lätt triggad av det, och samma sak med mjöl och andra kolhydratrika livsmedel. Jag äter överlag ganska lite kolhydrater för att jag tycker det funkar bäst för mig (absolut inte åt lchf-hållet men fokus på greens istället för ris/pasta).

        Psykologen säger också att jag ska tänka i ”vill” banor istället för ”får inte/ska inte”. Dvs ”Jag vill vara i sockerfri i 2 månader” är det som funkar bäst. Idag testar jag nån slags fasta som jag såg en dokumentär om på Vetenskapens Värld igår, en varannan-dags fasta som ska vara väldigt bra för kroppen (sett till minskad risk att insjukna i bl a cancer, ökad livslängd) men det är inget för mig för jag tänker bara att jag ska äta godis imorgon.

        Jag vet inte om jag fick så mycket vettigt sagt nu men hoppas du fick någorlunda svar på din fråga!

        Gilla

  11. För det första har du av allt att döma ingen svag karaktär, utan lyckas med mycket som många andra inte skulle klara av och som du dessutom borde vara väldigt stolt över – så ge dig själv en klapp på axeln och be proud för en stund!

    Sedan är det ju så att livet är långt, och som gjort för att vi ska hinna genomgå många misslyckanden, tankeställare och vägskäl. Det är inte världens undergång när saker och ting går snett, och egentligen kan vi se på ett åtagande som att vi ALDRIG misslyckas förrän vi ger upp – det är som att gå i motvind på hal is, ibland går det bakåt, men så länge vi strävar framåt kommer vi någon gång att nå målet och då har vägen dit inte varit ett misslyckande i något avseende alls, utan bara en jäkligt imponerande prestation.

    Kick i baken bruden, ta hand om dig!

    Gilla

    1. Bästa bästa bästa du!!! Gud som jag skulle vilja ha precis dig på min ena axel. Tänk så bra jag skulle vara på att se det goda i mig själv då! Du lyckas i alla fall alltid peka på det. Hoppas att du är lika bra mot dig själv, för det är du väldigt värd, Tove!

      Och du har rätt, det är INTE jordens undergång. Men jag undrar verkligen vad som hände. Tänker dock inte fundera på det utan bara… raka på. Läsa era kommentarer tusen gånger till och se ett väldigt starkt ljus där framme.

      Gilla

  12. Jag gillar när du blir personlig ;-) det betyder bara att du är helt normal!
    Jag hakade på Bodycomfs 26 dagar och har inte varit godissugen på flera veckor, kan bero på att jag äter mer mat så jag hinner inte bli sugen;-)
    Du kommer fixa det galant, rapportera gärna hur det går! Lycka till!

    Gilla

  13. Jag tycker att det är jättebra att du skriver om det.
    Dels för att man då ”måste” skärpa sig. Är det skrivet är det ju liksom ”out there” som du säger!
    Och dels för att jag personligen inte tycker om träningsbloggar där ALLT är toppen, perfekt, super HELA tiden. Det kan inte finnas såna människor! (väl?) ;-)

    Heja dig! Du fixar det! Ät godis en särskild dag så du kan se fram emot den?
    Kram M

    Gilla

    1. Gulle du! Tusen tack. Det är ju precis så jag vill att det ska vara. Att vi ska kunna prata dåliga saker också. Trodde nog dock aldrig att jag skulle bli så genompåverkad av en matsvacka! Fascinerande. Och ja, jag fixar det, särskilt med all den här peppen!

      Gilla

  14. Klart vi kommer att klara detta! tillsammans är man starkare! Kan vi inte göra någon löpning/äta bra/inget socker grej tillsammans på bloggen med start 1 april??

    Gilla

  15. Mega jäääääätte stooooor kram! Ibland blir det lite knas i livet, men jag vet att du kommer att kliva ur din sickerbubbla snart! Socker är en drog, man vill ha mer när man stoppat i munnen..
    Du kommer att klara det! You rock girl!! :-)

    Gilla

  16. Gilla! på den! Bra att du skriver om det här tycker jag. Intressant det här med att vilja och att vilja, stor skillnad ibland.

    Gilla

  17. Oj råkade skicka…
    Brukar inte vara en sån sockertorsk men den senaste tiden har jag varit helt extrem.
    Sugen hela tiden och försöker inte stå emot suget heller.

    Vi kan fixa detta tillsammans, måste bara stå emot och bryta cirkeln…!

    Gilla

  18. Jag skickar en megasuperstor kram! Och jag vet precis var du befinner dig. Exakt så där blev det för mig i höstas när jag liksom hamnade i något nästan varje dag gotte-tänk utan att jag ville. Allt handlade om att äta sött för mig, fast ändå samtidigt inte. Jag tror helt och fullt på att man måste våga erkänna för sig själv vad som håller på att hända, kanske redan har hänt och bryta den dåliga vanan. För det är hjärnan som vill ha socker – inte kroppen. Jag har ju efter mkt om och men faktiskt kommit någonstans där jag kan äta lite socker, lite skärp utan att bli fullständigt sockertorsk. Det är skönt, men jag är också medveten om att den gränsen är hårfin och om jag börjar tumma på mina regler och förhållningssätt kan jag trilla dit igen. Vill inte. Socker är en lurig jävel och vips!

    Gilla

    1. Tack snälla Cilla. Jag vet att du vet precis vad jag pratar om och det känns så himla skönt att det är så. Att vi är fler som fattar, liksom. Jag vet att det bara handlar om att vara bestämd. Nu ska jag vara det. KRAM!

      Gilla

      1. Ibland är det svårast av allt att bara bestämma sig. När du väl har gjort det har du ditt varför. Återkom till ditt varför när det känns svårt. Det hjälper mig! Krams

        Gilla

  19. Jag skickar all styrka jag kan!!! Och är det inte ganska så intressant ändå, att socker, som gör oss pigga, ändå gör oss tröga! Du skriver ju att du snart ska vara ditt glada inspirerande jag, med lust och liv, och det är ju på något sätt det man tror att man blir av godiset. Först. Man känner sig lite extra lycklig och så går det några dagar och bam!!!! Man är fast. Och då finns det minsann inga vinster utan bara förluster. Dumma dumma socker!!! Mer detaljerat då? Hur länge ska du köra? Allt socker utesluts eller bara godis och kakor och glass och sånt?

    Gilla

    1. Tack gulle du! Jag vet faktiskt inte?! Tänkte börja med påsken. Och två veckor gör väl en vana, eller vad brukar man säga? Suget är säkert borta redan om en. Och då tänker jag fortsätta hålla det borta!

      Gilla

  20. Alla har vi perioder när det går mindre bra och man faller för frestelserna, men vi tar oss ur dom. Detta är bara en svacka och du kommer att ta dig ur den oxå. Man måste få ha sådana ibland för att orka. Men att du tänker på det så pass mycket att du skriver om det är bra då har du nog själv fått nog och är redo att gå vidare. Skönt med en ärlig tjej som inte bara låtsas att man aldrig vill ha godis, glass eller annat utan som faktiskt står för att man kan trilla dit ibland. Hejja dig!!!!

    Gilla

  21. och genom att du skriver det visar du på att du oxå är som alla andra som kanske är i din situation och då blir det lättare att relatera.
    Starkt att berätta!
    Nu blir det bara bättre ska du se! Här får du en massa pepp! Du kommer fixa det galant!

    Gilla

  22. Åh, detta godis! Själv håller jag på och jobbar upp ”kraften” att låta bli den gigantiska godisskål som kommer stå på jobbet i två dagar. Varför, varför är det så svårt att låta bli?!
    Men jag SKA klara det. Och det gör du oxå!
    Vet inte om du hamnar rätt om du klickar på denna länk, men hitta annars Nemi från 2013-03-20. Väldigt träffsäker!
    http://channels.msn.se/serier/default.asp?cat=nemi&count=0&date=20130320

    Gilla

    1. Bara skit i den, skålen! Ja, inte bokstavligt då… Men så tänker jag göra nu. Godiset kommer att vara där, det kan vi inte göra något åt. Men vi kan välja att strunta i det och välja en bättre väg. Så det så. Kram!

      Gilla

  23. Jag skickar både kramar, tankar och mental pepp!! :) och jag förstår dig verkligen. Det där med att inte vilja stoppa dåligt i munnen, fast ändå vilja. Vilja först men sen inte. Skrev om det på min blogg för ett par dagar sedan! Jag gjorde det till en utmaning, 27 dagar, bara för att ha ett mål att sikta på. Så jag vet när det är ”slut” också. Men jag hoppas att jag efter att de 27 dagarna gått ska kunna känna att jag kan leva utan det ”dåliga”. Och då tänker jag kanske framförallt på smågodis och sånt. All pepp till dig nu, du fixar det!! :) stor kram

    Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s