Hej hörrni! Hoppas att ni har det bra och att Sverige är sommarvarmt nu. Vi är inne på luffstad nio av tio, Newcastle, och det känns lika mycket som att vi har varit borta i ÅR och som att det är supermärkligt att luffen snart är slut.
Det tog mig drygt halva resan att komma in i luffmode. Det var en lång inkörsperiod!
Jag har aldrig backpackat eller tågluffat som ung. Jag har aldrig rest på en tajt budget. Aldrig letat boende för nästa natt. Det gör vi inte nu heller, vi vuxenluffar med resmål utstakade och hotell bokade. Väldigt skönt!
Ändå tar det kraft att bo tre i samma rum och att lämna rummet varje morgon för att inte få tillgång till ett nytt förrän i nästa stad. Ingen bas. Alltid vara exponerad, inget privatliv. Sådana är tågluffens premisser! Det gäller att acceptera (inte alltid min bästa gren), hitta strategier (det här vet jag så väl teoretiskt, men lyckas inte alltid praktiskt) och att vänja sig vid rutinen. Livet blir verkligen enklare ju mer en lär sig om sig själv.
Tänker också att de där reglerna gäller mycket annat i livet. Acceptera. Hantera. Leva. Och om det vore så enkelt som det låter skulle vi ha mycket färre problem! Så varför är det då inte det? Varför verkar det vara så mycket lättare att försöka kontrollera livet? Det är ju bara en chimär. Det blir ändå som det blir liksom.
Intressant det där. Lär en sig typ lagom till en dör?
Om du var mina träningstajts – hade du varit svettig nu 
Har tänkt på ditt inlägg i flera dagar. Jag hade aldrig funderat över att man kan resa UTAN att ha liten budget! För mig är det hela grejen. Det ska gärna vara på gränsen hela tiden.
Jag ÄLSKAR att luffa runt och skulle gärna sälja allt jag äger på ett dygn för att kunna dra iväg på heltid. Jag älskar att vakna på ett nytt ställe och hoppas att kläderna blivit tillräckligt torra för att dra på sig igen efter tvätten igår. Leta upp något litet café och babbla lite med någon ortsbo. Fundera över vart jag ska. Ha den lilla väskan som är lätt att bära om man måste springa ifrån en mördare. Upptäcka att man har råd att stanna en helg till, eftersom man inte shoppat. Eller som en annan gång i Boston: upptäcka att pengarna är freaking SLUT, men gå och lägga sig ändå och tänka att det löser sig nog imorgon, och så gör det det, eftersom man fick tillbaka på skatten nästa dag :)
Jag älskar att göra allt detta tillsammans med mina barn. Att jag som vuxen inte styr och VET allt hela tiden utan att vi upptäcker tillsammans, kollar i kartor och efter skyltar. Att ibland blir det helkonstigt! Men att det också är kul. Jag åkte iväg med alla tre när de var 1, 7 och 9 år. Bland annat tjuvåkte vi ett franskt tåg helt utan biljett. Vi bara log så rart allihop när konduktören kom. De stora barnen satt sjukt inklämda i gången och ritade med varsin resväska som underlag. Den lille sov och luktade vitlök efter lunchen, typ en helt fantastisk stund! The RES-MOMENT!
Fast nu ljuger jag lite, för jag var i alla fall lite rik i Chicago 2010 när jag fick mitt resestipendium. Då åt jag ute och köpte jackor och grejer.
Hej från fem i samma rum på hippie-aktigt feriecenter i Danmark, du skulle gilla detta, otroligt bra eko/vettigt käk. Sånt får det ju gärna lyxas med. Gör inget att man ska ha egna lakan och städar själv, bara maten är bra.
PS vissa familjer jag vet, där barnen el nån vuxen inte gillar miljöombyten, kör husbil. Verkar sjukt smart. Allt som hemma fast mobilt,
GillaGilla
Guud vad jag har tänkt på det här, Anna! Och oj, vad många tankar det väckte:
Grejen är ju att JAG ÖNSKAR ATT JAG VAR DU!!! Du kan ju göra de här grejerna därför att du har en stark tro på att allt kommer att ordna sig och bli bra hur som helst. Det har inte jag. Skulle aldrig tjyvåka tåg pga rädd att bli påkommen och FÅ SKÄLL, min skräck, och kastar mig aldrig ut och chansar på typ nåt alls. Bara tanken gör mig kall (och avundsjuk!).
Magnus och jag har nu under en lång stund diskuterat vad som gör dessa två olika inställningar (för det gäller ju inte bara resor utan också, typ, livet). År det klass, uppväxt, personlighet, arv etc. Vi kom nog fram till att det, i alla fall i mitt fall, är en kombo av uppväxt och personlighet. Att jag är feg och orolig därför att jag aldrig behövde klara något själv under min uppväxt, eftersom jag var väldigt curlad och alltid fick hjälp ur alla typer av problem. När jag senare har blivit äldre har jag haft väldigt svårt att göra något som jag inte är säker på att jag klarar (eller kan få hjälp att ta mig ur). Oj oj, livsomvälvande insikt!
Du däremot är sååå streetsmart. kan en bli det efter 30 tror du..? ;=)
GillaGilla
Jag drömmer om liknande resor, ändå vet jag att jag skulle ha überlång inkörsport till luffmode, om jag ens kom dit överhuvud! Jag blir grymt splittrad och trött av ombyten, och ja, så var det själen som inte riktigt hinner med ;) Men åh, ändå, att luffa runt! Vill!
GillaGilla
Jag har jättesvårt med miljöombyten, och de sätter ofta käppar i hjulen för mig. När jag reser vill jag gärna ha en bas. Men! Jag tänker att jag kan jobba med det här. Övning ger färdighet osv.
Vuxenluff känns ju ändå som en bra kompromiss :)
GillaGilla
Tack Emilia, skönt att höra! Är jättetråkigt att vara den som tycker att saker är jobbiga tycker jag, stör ju de andras flow. Nästa gång ska jag planera bättre och vara smartare när det gäller att följa mina strategier för att göra det lättare för mig själv. I dag började jag dagen med yoga t.ex. – typiskt bra strategi.
GillaGilla