Det optimala antalet måltider

Den senaste tiden har jag tänkt väldigt lite på min egen kost. Den har liksom rullat på. I dag blev jag ändå sugen på att bläddra i The art of eating av Eva Forsberg Schinkler, som jag har lånat av min kompis Karin.

Vi har pratat mycket om optimalt antal måltider här och det är en av de kostfrågor som gör mig mest konfunderad. Själv äter jag just nu fyra mål, frukost, lunch, mellis, middag. När jag tränar blir det två frukostar, eller en extra mellis om en så vill. Det funkar bra för mig och jag är inte ute efter att ändra på det.

Ändå är detta så intressant att diskutera:

Både inom ayurveda och raw food förespråkas ofta tre måltider och i The art of eating skriver Eva till och med att människan i grunden var van vid två mål. En var ju liksom tvungen att fixa fram ny mat däremellan, dåligt med Ica och frysbox och micro och så.

Dessutom behöver kroppen få vila mellan måltiderna. Låta maten tas om hand. Det senare håller jag med om, men jag kan också tänka mig att människan i viss mån har varit en småätare. Därför att hon har ätit det hon har fått tag på.

Nåja, vi lever i en modern tid nu och även om det är trendigt kan jag tycka att vi grottar ned oss lite för mycket i hur människan gjorde förr. Det viktiga är ju hur vi gör nu. Med de förutsättningar vi har (nästa gång tänkte jag skriva lite om hur just dessa goda möjligheter kan vara just det som sätter käppar i hjulet för oss – att vi överäter för att vi kan).

Och nu, för många av oss som tränar, känns det väldigt klurigt att hålla sig till tre mål. Jag vill i alla fall gärna stoppa i mig något både ett par timmar före passet och inom nån timme efteråt. Men behöver jag det? Hur mycket är vana och hur mycket är behov? Vad är egentligen hunger och hur lär vi oss att känna igen den?

Så länge du mår bra gör du förstås rätt och det samma gäller mig. Men om vi inte gör det då? Kan det då härledas till sabbade hungerkänslor, krossade rutiner och brist på struktur? Och hur lär vi oss var vi egentligen hör hemma? Vad som är bäst för oss?

Åh, alla dessa möjligheter och erfarenheter och alternativ!

Jag vet att några av er nu tänker – men äsch, det är väl bara att köra på! Blir jag hungrig så äter jag. Men få har det i ärlighetens namn så lätt. För var det så, skulle vi knappast bli tyngre och olyckligare och sjukare.

Jag är givetvis så nyfiken – hur tänker du?