Det optimala antalet måltider

jeanna ullénDen senaste tiden har jag tänkt väldigt lite på min egen kost. Den har liksom rullat på. I dag blev jag ändå sugen på att bläddra i The art of eating av Eva Forsberg Schinkler, som jag har lånat av min kompis Karin.

Vi har pratat mycket om optimalt antal måltider här och det är en av de kostfrågor som gör mig mest konfunderad. Själv äter jag just nu fyra mål, frukost, lunch, mellis, middag. När jag tränar blir det två frukostar, eller en extra mellis om en så vill. Det funkar bra för mig och jag är inte ute efter att ändra på det.

Ändå är detta så intressant att diskutera:

Både inom ayurveda och raw food förespråkas ofta tre måltider och i The art of eating skriver Eva till och med att människan i grunden var van vid två mål. En var ju liksom tvungen att fixa fram ny mat däremellan, dåligt med Ica och frysbox och micro och så.

Dessutom behöver kroppen få vila mellan måltiderna. Låta maten tas om hand. Det senare håller jag med om, men jag kan också tänka mig att människan i viss mån har varit en småätare. Därför att hon har ätit det hon har fått tag på.

Nåja, vi lever i en modern tid nu och även om det är trendigt kan jag tycka att vi grottar ned oss lite för mycket i hur människan gjorde förr. Det viktiga är ju hur vi gör nu. Med de förutsättningar vi har (nästa gång tänkte jag skriva lite om hur just dessa goda möjligheter kan vara just det som sätter käppar i hjulet för oss – att vi överäter för att vi kan).

Och nu, för många av oss som tränar, känns det väldigt klurigt att hålla sig till tre mål. Jag vill i alla fall gärna stoppa i mig något både ett par timmar före passet och inom nån timme efteråt. Men behöver jag det? Hur mycket är vana och hur mycket är behov? Vad är egentligen hunger och hur lär vi oss att känna igen den?

Så länge du mår bra gör du förstås rätt och det samma gäller mig. Men om vi inte gör det då? Kan det då härledas till sabbade hungerkänslor, krossade rutiner och brist på struktur? Och hur lär vi oss var vi egentligen hör hemma? Vad som är bäst för oss?

Åh, alla dessa möjligheter och erfarenheter och alternativ!

Jag vet att några av er nu tänker – men äsch, det är väl bara att köra på! Blir jag hungrig så äter jag. Men få har det i ärlighetens namn så lätt. För var det så, skulle vi knappast bli tyngre och olyckligare och sjukare.

Jag är givetvis så nyfiken – hur tänker du?

Annonser

15 reaktioner på ”Det optimala antalet måltider

  1. När jag var lten blev det väl oftast 4 måltider per dag. När jag sedan blev äldre o tränade mkt kunde det bli 5 – 6 måltider/dag, sen 3-4 igen, men sen blörjade jag må sämre av det o nu äter jag 1-2 måltider/dag (inkl. bara kaffe på morgonen) och mår bäst!

    Gilla

  2. Jag KAN INTE äta så mycket till frukost så att jag håller mig mätt till kl 12. Så dags klarar jag inte av och har inte heller tid att äta mig proppmätt, men jag äter så att jag känner mig nöjd och lagom mätt för stunden vid 7, måste ha en macka vid 9-9.30 (och jag har provat att lägga till en macka efter ”nöjd och lagom mätt”, macka vid 9 är fortfarande ett måste). Sedan kämpar jag mot hungern för att åtminstone inte äta före 11.30, och då menar jag riktig ont-i-magen-hunger, men kanske skulle jag klara mig lite längre om jag valde att äta mer eller något annat än en macka som gjorde mig mer mätt – å andra sidan kan jag inte släpa med mig hur mycket som helst till jobbet heller..

    Ska jag träna på kvällen så planerar jag in ett ordentligt mellanmål på eftermiddagen vid en tidpunkt som passar beroende på hur dags och vilken typ av träning så att jag varken är hungrig eller för mätt på passet/passen (dubbla pass ett par gånger i veckan), och måste oftast äta lite innan jag egentligen är hungrig. Efter träningen blir det oftast en gainomax, ibland kompletterad med en frukt direkt efter passet. Sedan blir det stor middag av lagad mat inom två timmar. Då är klockan så mycket (oftast 20-21) så om jag kommer i säng när jag borde så hinner jag inte med något kvällsmål men är jag fortfarande uppe/vaken, vilket jag ofta är (även om jag inte borde) så börjar jag bli hungrig igen runt 23:30. försöker dock låta bli att äta så dags ändå utan i stället skynda mig i säng och hoppas att jag somnar innan jag blir för hungrig. Det innebär 6 mål av olika storlek om man räknar gainon som ett eget.

    Om jag inte tränar, vilket inte är så många vardagskvällar, så kanske jag nöjer mig med 1-2 frukter på em eller ett mindre, enklare mellis och brukar ta dem när jag blir hungrig, kanske framåt 16, men oftast räcker inte det så långt så det blir oftast ett mellanmål till vid 17-17:30, när jag kommit hem från jobbet, för att klara mig fram tills middagen är färdig. Beroende på när det blir middag, och vad/hur mycket jag äter så kan det bli någon frukt eller ett enklare kvällsmål senare innan jag lägger mig. Oftast 6, ibland 7 mål, fast något mindre än en träningsdag.

    Gilla

  3. Jag kan äta sju mål per dag (3 huvudmål o resten mellanmål/kvällsmål) och kan säga att jag mår helt bra av det. Vem orkar jobba om man ska äta endast stora mål? Man blir ju helt matt av t.ex. en stor mättande lunch och vill ju bara lägga sig ned o sova mitt på dagen!?

    Gilla

  4. Alltså, rent generellt har jag börjat tänka som så att ”hur jag än gör så gör jag rätt”. För innan fastnade jag lätt i ”hur jag än gör så gör jag fel”. Om jag äter fler mellanmål en dag så liksom ”bra! Man ska äta var tredje timme säger vissa, bra för förbränningen, heja dig”. Och om jag missar att äta typ alls en dag (vilket inte händer annat än vid extrem migrän möjligtvis) så änna ”Bra! Nu har magen fått vila, en liten fastestund är tipptopp säger en del”. Jag FÖRSÖKER att inte lägga alltför mycket fokus på hur:et just nu, mer på att:et.

    Nu har jag landat rätt väl i att äta fyra gånger om dagen, som du, och eventuellt extra mellanmål vid träning. Eller extrem hunger (läs: pms). Det funkar bättre än för ett par år sedan när jag kände mig tvungen att äta 6 mål om dagen. De blev så små och fjuttiga (=jag blev inte mätt) och kändes liksom stressiga att få till mellan möten och fix och allt.

    Jag småäter inte. Har aldrig gjort faktiskt. Jag vill STORäta och får hålla mig i skinnet för att inte göra det. Har inget behov av att ha något i munnen titt som tätt (ekivoka tolkningar får stå för läsare…) utan vill gärna bli proppmätt. Givetvis något att vara aktsam på också, särskilt om det är chips på menyn.

    Gilla

  5. Måste det finnas ett optimalt sätt att äta? Jag förstår att det behövs något att rekommendera vid rådgivningssituationer, men egentligen, måste alla äta på samma sätt? Jag tror att det för många kan vara optimalt med färre måltider, medan vissa mår bra av flera små. Helt ovetenskapligt kan jag ju säga att efter att ha suttit i ganska många samtal med överviktiga är deras problem snarast oregelbundet ätande och småätande snarare än att de äter 2 mellanmål istället för ett. För att styra upp oregelbundet ätande och småätande hos ”medelsvensson” tror jag dock på klassikern 3 huvudmål och 2-3 mellanmål.

    Gilla

    1. Nej, det måste förstås inte finnas (och gör helt sannolikt inte) ett optimalt sätt för alla, men förhoppningsvis ett för en själv tänker jag. Jag tror också att småätning är största problemet, dock leder ju det till att det kanske inte blir något mål alls, utan mest en lång rad av grejer som åker ned i magen, om du förstår hur jag tänker. Längst ned säger du något riktigt intressant, klassikern. Är det verkligen en klassiker? Jag börjar få för mig att mellanmål är något rätt nytt. Bland vuxna, alltså. Som du förstår av mitt inlägg tror jag dock förstås inte att nytt betyder fel. Problemet blir dock när mellisarna är svåra att hålla och allt bara flyter ihop. Hur gör en då? Hur tar en reda på vad som är grejen för just en själv? Med alla tankar och råd och idéer som bara svämmar omkring. Nåja, jag har inga svar, jag nystar mig fram.

      Gilla

      1. Ja det är ju absolut intressant! Ja för mig är det ju en klassiker, något man jobbat väldigt länge med om man jämför med alla nymodigheter som 5:2 och 16:8 osv. Sen att folk inte har ätit mellanmål betyder inte att det inte har rekommenderats 😉 så i mina kretsar är det en klassiker i alla fall 😊 men ja svårt är det utan tvekan!

        Gilla

      2. haha, där har du onekligen en poäng! Jag tänker att det liksom var en klassiker när vi växte upp, vi åt typ jämt som spädisar, typ dagis var det mellis, men sen… bara försvann det i skolåldern så där. En kom hem från skolan och kände sig typ svält. Och åt förmodligen mellis då. Men jag fattar att så många vuxna tappar bort det. På mitt jobb äter typ ingen mellanmål och jag är inte förvånad att många är helt slut när de kommer hem. Så, jag tror också på mellisar. Jag blir bara så nyfiken när jag hör om dessa tre strikta mål. Skulle vilja ha värsta djupintervjun med tränande person som äter så. Så intressant och, ärligt talat, lockande på något sätt. Låter så… fritt, kanske. Att vara så obunden sina mål. Fast jag kanske romantiserar.

        Gilla

      3. Ja och ofta byts de där mellanmålet ut mot fika i vuxen ålder. I en drömvärld skulle man fortsätta med frukt stund bra mycket längre 😊 helt ovetenskaplig kan jag ju igen säga att det finns många elitidrottare som absolut inte har någon ordentlig måltidsordning och enbart äter återhämtningsmål när klubben ser till att de får det och lagidrottare är värst 😉 inom idrott har man ju dock sett att vältajmade måltider kan påverka prestationen.

        Gilla

    1. Mycket intressant och ledde mig till andra läsvärda texter på stört. Han säger ju inget som vi inte redan vet här, men så länge vi är så många som gör det så komplicerat är det värt att fortsätta prata. Det kluriga är ju att vårt samhälle inte riktigt är uppbyggt för att funka med mat. Precis som han skriver äter ju många av oss förebyggande för att ”slippa” bli hungriga vid fel tillfälle. Många av oss tycker att det är så himla obehagligt när det händer, när magen blir ett hål och hjärnan lägger av. Men, om vi slutar tanka upp oss på förhand och låter känslan komma helt naturligt dag efter dag – blir den verkligen lika tuff och svår då? Jag tror inte det. Faktiskt. Hur tänker du om det?

      Gilla

  6. Åh alltså detta är ju intressant nåt så DJÄVULSKT! Jag går igång på detta alltid, haha!

    Precis som du skriver, så är det ju inte så himla lätt, för om det vore det så skulle vi inte ha de hälsoproblem som vi faktiskt har idag. Det ÄR ju simpelt i teorin, men absolut inte i verkligheten.
    Jag utgår bara från mig själv här, och är mycket medveten om att alla funkar olika, men jag går hela tiden balansgången mellan att äta 4-5 mål per dag (varav 3 rejäla och resten ”påfyllnad”) Det funkar för mig. Det som ibland sätter käppar i mitt hjul är att de där påfyllnadsmålen kan bli mer än ett (alltså små-ätande) och då slår det liksom över och så vet jag liksom inte vad som var vad. Var det där lunch eller mellis nu, hmm?
    Håller jag balansen så hinner jag bli hungrig mellan mat-tiderna, då rullar det liksom på jättebra och jag väljer dessutom bättre alternativ också.

    Jag har fuckat sjukt mycket med maten i mina tidigare dagar. Levt på typ ett glas proviva till frukost, halvt knäckebröd till lunch och sen broccoli till kvällsmat, och även om det nu är längesen så märker jag fortfarande att min kropp och mage är känslig. Om jag blir för hungrig så kickar en inre stress igång och jag får någon slags kemisk ångest. Så därför är det så viktigt för mig att äta. Detta kan ibland resultera att jag iblaaand kan äta i förebyggande syfte bara för att safea och slippa de där tillfälle när det blir hunger-stress-ångest.

    Hm ja, gud vad långt och sluddrigt detta blev, men det är sånt här jag kan ägna dagar åt att filosofera om. Så sjuuuukt intressant!! :)

    Gilla

    1. Åh, jag är ju likadan vet du. Apselut vad det gäller småätande, jag måste faktiskt vara sträng mot mig själv där. För jag har trots allt kommit fram till att småätande inte är något bra för mig. Det stjäl min koncentration och tid och sabbar magen. Där vill ju många påstå då att bra ätande under resten av dagen förhindrar det, men så enkelt tycker inte jag att det är. Mycket av mitt småätande eller lust att småäta kommer sig ju av uttråkning, stress, oro, orkeslöshet… sånt. Håller du med?

      Gilla

      1. Håller verkligen med! Det handlar ofta om rastlöshet, stress eller oro. Eller bara tanken på att ”åh det hade ju varit så MYSIGT att dricka varm oboy nu” – fast man egentligen inte är sugen.
        Jag måste också vara sträng, eller lite bestämd och beslutsam i alla fall. NU äter jag, och sen äter jag inte förrän det är dags igen, typ så.

        Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s