Igår läste jag det här inlägget hos Nina och kände hur två stora stenbumlingar dundrade ner inuti mig. En från bröstet – det var mitt dåliga samvete över yogan. Och en i hjärnan – den ramlade på plats, sa klick och fick mig att haja läget. I alla fall… lite mer än förut.
Jag har börjat tro att jag är den enda i världen som har bekymmer med att yogan så lätt blir prestationsinriktad. Att jag blir förlamad av min egen press inför att få till en daglig, eller åtminstone regelbunden, praktik. Varenda gång jag kommer igång bakbinder jag mig själv med idéer om hur jag borde, skulle, måste göra. Att det bara finns ett rätt. Som jag aldrig lyckas uppfylla.
Jag vill ju så gärna. Vet att yogan gör mig gott, den är magisk, den snärjer mig så snart jag rullar ut mattan.
Kanske lite för hårt. Jag blir manisk, vill läsa allt jag hittar, titta på alla klipp, följa hängivna bloggar, bli så himla duktig duktig duktig på både teori och praktik.
Så dör allt. För jag orkar inte. Bränner ut mig själv och min yogalust. Räcker aldrig till. Praktiserar aldrig nog. KÄNNER aldrig tillräckligt. Blir nästan rädd för magin – orkar inte ta emot den.
Ganska ledsen över hur det är sträckte jag mot Nina för support i kommentarsfältet. Och så sa hon att hon förstod! Att hon ibland har känts likadant. Och ändå är hon där hon är i dag. Anar ni vilken våt filt hon ryckte undan från mig?
Samtidigt bestämde jag mig för att om jag någonsin ger yogan en ny chans – det tror jag att jag gör – ska jag göra precis vad som helst utom att gå all in. Jag ska inte fundera så mycket. Vare sig på vad jag gör, eller andra, eller vad det kan leda till. Jag ska inte läsa några yogabloggar, inte fundera över hur något borde vara. Jag ska inte prata om min praktik. Jag ska bara göra den, när jag har lust. Hur ofta eller sällan, intensivt eller passivt det än blir.
Det låter ju rätt normalt och givet. Konstigt att det är så svårt.
Blir träning någonsin prestationsinriktat på ett negativt sätt för dig? Hur tar du dig då ur det?
Om du var mina träningstajts – hade du varit svettig nu 
Många bra kommentarer här i kommentarsfältet, känner bara att jag ville säga, vad trist att du upplever yogan sån. Och vad trist att vissa känner att bilder på avancerade poser ger prestationskänslor. Jag tycker bara att wow, vad häftigt. Måste prova. Sen skrattar jag mest när det inte går så bra :). Personligen har yogan varit så viktig och gett mig förmågan att sluta jämföra mig med andra. Så skönt att slippa det där. Slippa tycka att jag inte duger som jag är. Numera yogar jag nästan enbart med via webben. Jag tycker det funkar utmärkt för mig.
Om jag lägger ut en bild på mig i huvudstående är det ju inte för att stajla på nåt sätt, utan för att det är en kul pose.
Yogan innehåller så mycket. Vissa saker är viktigare för vissa än för andra. Och det är ok det också.
Jag gillar oftast fysiska yogapass
t ex men det innebär ju inte att helheten är viktig.
Men jag är kanske inte den direkt superandliga typen heller, så kundaliniyogan lockar inte mig nåt direkt.
GillaGilla
apropå enaningomyogas kommentar så skulle jag i sådana fall önska bilder med lite mer andlig touch, om det nu ska ut på sociala medier tänker jag. bara sitta på en plätt liksom. det skulle kännas fint på något sätt. eller som bilderna här: http://mountainmindare.se – DET tycker jag är en tilltalande bild med mycket lugn och power. känslan når i alla fall mig på ett mycket större sätt än någon very bendy person i bikini. :)
GillaGilla
Jättefin bild och andlighet kan verkligen uttryckas på många sätt ;)
GillaGilla
Läskigt! Jag får svindel, haha. Men håller med, fantastiskt foto.
GillaGilla
Såg precis det här inlägget och skulle verkligen kunna skriva milslångt jag också. Yoga är en andlig disciplin. Och när man bara försöker ta ut den fysiska delen och vill göra coola akrobatiska övningar så har man bara tagit ut en liten del av det hela. Det är heller ingen snabb lösning. Det har i mitt fall blivit en del av mitt liv som jag inte kan tänka mig att vara utan. Jag tycker att det är så synd att yogan blir missförstådd och snuttifierad. Man laddar ner något från youtube eller yogobe och så kör man något slags fyspass. Är det yoga? Egentligen? Med det menar jag inte att vara högtravande utan istället att man ska vara rädd om sig. Att yogan från början lärdes ut olika till olika människor är för att vi behöver alla olika rörelser för vissa hinder eller problem i kroppen som vi alla dras med, mer eller mindre. Och det säger sig självt att göra något bara för att man kan, det är liksom inte det som är själva grejen, det handlar om en inre resa. Och just därför skrev jag också min bok som handlar om det vi aldrig eller sällan pratar om när det gäller yoga – motståndet och hur vi kan lura oss själva väldigt många gånger. Samtidigt som andra saker visar sig när vi faktiskt har stått kvar. Frid. Helt enkelt. Det slår allting i min värld.
GillaGilla
Om det uppfattas som att jag tror att yoga är likställt med cool akrobatik så har jag varit otydlig. Det är det andliga som är det läskigaste för mig – att hänge mig något, våga omfamna det men ändå inte helt tappa greppet och bli helt besatt. I övrigt håller jag med dig – men tror att det är en övergående trend. Yogan blir kanske aldrig vad den var, alltså uppfattningen av vad den är, men den här stora haussen lär väl snart bytas mot nåt annat. Sen får vi väl alla vara glada för våra egna insikter och låta andra ha sina skäl, även om vi inte förstår dem.
GillaGilla
Nej det har du inte skrivit, då är det jag som är otydlig den här gången. Men många tycker det och jämställer dem. Det hör jag ofta av elever som jag möter och även i andra sammanhang när människor pratar om yoga.
Sedan kan ju den positionen du gör här ovan ses som ganska avancerad. Urdva danurasana är ingen lätt asana och inget man gör i första taget, som jag ser det. Det kan till och med skada dig även om du inte tror det just när du gör det.
Och ja, jag hoppas du har rätt, den här haussen går kanske över. Och ja, det är kanske svårt att inte bli besatt :) Men det handlar nog också om vilken personlighet man har. För min del har det handlat väldigt mycket om motstånd och dess natur mer än besatthet. Det har helt enkelt varit för tufft för sinne och kropp ibland för att jag ska bli besatt tror jag. Men däremot är det andliga den stora gigantiska vinsten. Sedan är det klart att det tar tid att hitta sin stig sin väg. Tror du är klok som tar det lugnt och gör det stegvis, låter ditt eget växa fram helt enkelt. Men med stöd av en lärare. Jag tjatar mig blå om lärare men det är utifrån min erfarenhet som yogalärare och alla jag möter nu som yogat utan lärare. Det blir sällan bra.
GillaGilla
Var inte min mening att ta i från tårna, jag vill bara vara säker på att jag inte framställer mig själv som nåt jag inte är ;=) Jag ser heller inget fel i att vilja testa positioner som kan vara svåra för andra, men som känns bra för en själv. Brygga har jag gjort sedan långt innan jag visste vad yoga var, precis som många kan stå på händer eller huvudet för att de lärde sig det som barn. Det gjorde dock aldrig jag, så det är positioner som ligger otroligt långt borta för mig. Det är dock exempel på positioner som i mina ögon är gymnastik snarare än yoga, just därför att jag inte är på en plats där sådana positioner påminner mig det minsta om ro. Var och en efter förmåga! Precis som du tycker jag att det är helt ovärt att pressa sig bara för att se ut på ett visst sätt. Det gäller dock inte bara yoga…
Visst har jag stöd av lärare! Går på Atmajyoti i Vasastan. Stor kram och tack för din input!
GillaGilla
jag har praktiserat aktivt sedan 2008/9- vissa dagar/veckor/månader mer intensivt, vissa mindre. Det magiska för mig är att yoga alltid funkar- oavsett om det är att blunda 2 minuter och bara andas eller 90 min svettig vinyasa. Om en bara låter yogan vara och liksom jobba på egen hand. Jag kan inte stå på händer och vinglar i ett huvudstående men jag älskar mina trianglar, sittande twistar och krigare. Det är inget fel med att göra den typen av positioner år ut och år in- som Cecilia Gustavsson skriver i ett blogginlägg på Yogobe. :-) En måste inte toppa eller prestera- det kan en juh göra inom så många andra områden om en vill det tänker jag (som banne mig vill lära mig riktiga ”toes to bar” i sommar). Det är roligt att utvecklas- men inom yogan har jag märkt att utvecklingen bara helt plötsligt finns där en dag, utan att jag aktivt märkt hur det gått till eller direkt tränat på det specifikt. Poff, liksom. Höh.
Har även tagit bort massor av ”inspiration” på instagram då jag märkt att det inte är inspirerade alls för mig att se alla som står på händer eller huvud med benen i lotus. Kanske för andra, inte för mig. Sen är det säkert fina människor bakom kontona, men jag är ju fri att välja- sikken lyx!
Jag har, precis som någon ovan, landat i att yoga lite hursomhelst, närsomhelst. Ibland i köket medan pastan kokar, ibland i trädgården medans barnen klättrar på en, ibland på en matta i en sal med massa andra svettiga människor, ibland på en matta i en tom sal, ibland i sängen på morgonen. Alla har sin egen praktik tror jag, och en hittar den form man behöver. Så kan en välja sina utmaningar. ”Listen. Feel. Allow”. Hepp!
GillaGilla
Jag vill skriva en milslång kommentar, men är helt mosig i hjärnan av dagens ultralöp ;) I’ll be right back ♡
Kram i massor så länge!
GillaGilla
Kram på DIG! Ser fram emot att läsa om dagen… wow alltså!
GillaGilla
det jag kan tycka är så himla konstigt med yoga är alla dessa bilder som läggs ut överallt. klart som tusan (för mig) att det blir prestation. varför skulle det vara så himla djuuupt och sinnesroaktigt med all möjliga huvudståenden och annat? fattar inte den yogagrejen (med bilderna och så alltså).
GillaGilla
Förstår precis vad du menar. Den trenden har gjort yogan sjukt het – men säkert stjälpt mer än den hjälpt. Tror jag. Så många krossade självförtroenden där ute… Det går liksom inte att bli som stjärnorna på en kvart.
GillaGilla
Måste hålla med helt om denna kommentar! Tänker också mycket på att hur djupt och sinnesroaktigt blir det om man ska hålla på att fota och visa upp sig hela tiden? Menar alltså att jag inte skulle känna mig riktigt närvarande i yogan om jag hade som fokus att göra avancerade positioner att visa upp under varje pass. Och yoga för mig handlar just om närvaro och kontakt med sig själv..
GillaGilla
En kan förstås ha olika syfte med yogan, så jag kan nog förstå att en del bara vill ha det som akrobatik eller gymnastik. Vi är ju olika. Jag är dock helt på er sida för egen del – men blir ändå påverkad.
GillaGilla
Ja men visst! Ser att min kommentar låter lite dryg… menade för mig själv såklart. Att komma ihåg att inte jämföra sig med akrobatyogis när jag själv bara gör det för att typ koppla av och sträcka ut ryggen efter en lång arbetsdag :)
GillaGilla
Haha! Du lät inte alls dryg, jag förstår hur du menar. Och håller med, för mig själv. Andra får göra som de vill. Nääästan jämt ;-)
GillaGilla
Kära, jag måste bara instämma att yoga skiljer sig ifrån något annat. Kan det just vara det som är både utmaningen och tjusningen i yogan, att det händer så mkt på många plan och vi är liksom inte riktigt kan få vara med och bestämma hur vi kommer att reagera på den från dag till dag. Saker som inte kan skyndas på som behöver mogna komma upp till ytan och andas igenom. För det krävs massa tålamod. Att ladda ner en en app och börja resan mot 100 armhävningar är väl liksom något annat (?) det krävs bara beslutsamhet. Att böja bakåt kan ta år eller i nästa liv.. eller nästa.. innan det blr bekvämt och utan ångest. För dig verkar det ju vara väldigt ”lätt”. Vissa som är av stelare typen och absolut inte kan jämföra sin fysiska praktik på yoga mattan med ”alla” coola instagram och youtube klipp verkar ha lättare för att utveckla en daglig yoga rutin(?). För mig kan det var förväntningar som tynger ner ibland? Då brukar jag lura mig och göra något enkelt och kort, för att ha ställt mig på mattan iallafall;-) Tror vi är många i samma båt. KRAM Sandra
GillaGilla
Tack snälla för den här kommentaren, den ska jag läsa igen när allt känns motigt. Plus din blogg! Kram!
GillaGilla
Ps, jag kan inte heller jämföra mig med coola klipp, absolut inte! Hoppas verkligen att jag inte har fått det att framstå som det… jag är livrädd för typ allt. Tre år senare får jag fortfarande slita för crow liksom.
GillaGilla
Dom första tre åren visste jag inte vad crow pose vad för något, det är det som var så skönt att börja med yoga innan internet va stort:-) Jag hade förmodligen aldrig börjat med yoga eller fortsatt om jag sett mina egna bilder på mig själv som jag lägger ut;-) tänkt som inspiration men Tack för en liten tankeställare TRÄNINGSGLÄDJE.;-))
Kram sandra
GillaGilla
Jaaa gud ja.. När jag startade yoga var det ofta magiskt, jag blev helsåld. Sen tänkte jag inför varje pass att ”den här måste också bli magisk” och när den inte blev det blev jag frustrerad och ledsen. Pluggade på mer, blev avundsjuk på alla som lätt myste sig igenom två timmar varje morgon i soluppgången, försökte hinna med sessioner genom att använda jävlar anamma och satte upp världens krav och svor sedan över det allra heligaste -yogan. Sa till slut att ”Nu skiter jag i det här!”. Sen efter några veckor började jag ligga i savasana när jag behövde stressa ner efter jobbet, bara en stund. Sen rätt som det var rullade jag ut mattan för att stretcha den onda ryggen lite. Var helnöjd med 10 minuter. Det var lätt, roligt. Nu yogar jag varje dag eller ingen dag, 10 minuter eller en timme, uppehåll eller superfrekvent, på en flytbrygga i sjön eller på parketten. Håller inte koll, lägger ingen värdering i det. Yogan är ju bra när den blir av(vilket är ofta nu för tiden tror jag), men jag är inte dålig om jag skippar eller världens bästa människa om jag gör den jämt.
En stor fördel med att inte ha allt perfekt upplagt jämt är att jag, till skillnad mot förut då en fallande knappnål kunde störa mig, nu sätter helgrymma pass med typ sambon spelandes assasins creed bredvid. Alla har sin egen yoga!
GillaGilla
Tack Matilda. Väldigt trösterika ord för mig just nu! Stor kram.
GillaGilla
Åhh vad jag känner igen mig i det du skriver. Har så svårt att ”bara vara” på yogamattan, vill alltid så mycket mer. Ändå är det mitt mål och har varit i många år som jag yogat. Dock har jag slarvat med den nu sen i höstas. Förra sommaren var så bra med yoga nästan varje dag … Hoppas på en repris nu till semestern, så det hinner bli en vana igen … och med mer ”bara vara”, andas och meditation än prestige. Prestera får jag göra på gymmet eller på vår Trädgårdscirkel. Punkt .. ;) Nu har jag i alla fall skrivit ner vad jag vill, ett steg på vägen väl!?
Jag är en typisk tävlingsmänniska så jag vill nog alltid prestera vad jag än tränar eller gör .. på både gott och ont.
Kram
GillaGilla