Prestationspressen och jag

Jag älskar yoga. Ungefär allt med det. Förutom att de senaste årens våg har följts av en knasig trend. Som att många ser det som ett sätt att bemästra kroppen. Att det finns ett rätt. Och det är att bli BRA. På de fysiska positionerna. Vi tittar på Instagram och tror att olika armbalanser är vad yogan är.

Ingen gör så med löpning. Ingen tror att det går utmärkt att börja med att springa vasaloppssträckan på en gång. Eller att ett pb på 150 kilo i marklyft sätter sig självt.

Men så tänkte jag om yoga när jag började. Jag tänkte att jag behöver inte lära mig solhälsningar eller typ chaturanga eller så så himla bra. Men jag ska lära mig stå på huvudet! Först av allt.

Det blev inte så bra. Det blev pressande och stressande och jag fick jobba en del på att få den där ilskna känslan av besvikelse att släppa mig. Om det berättar jag i klippet högst upp. Och så har jag berättat lite här.

Jag ser hela tiden andra som känner likadant. Med allt möjligt. Press. Prestation. Besvikelse över en egen otillräcklighet. Alltid vidare, aldrig stanna upp och säga: bra. Bra. Men innerst inne vet vi att press inte är vad träning, yoga, eller hälsa är!

Eller hur?

Drabbas du någonsin av prestationspress?