Så synd om mig som gör nåt bra för min kropp!

Pjuh! För goda alternativ att sätta in om krisen slår till på riktigt nästa gång. Klicka för recept!

Dag två och redan första tvivlen. ”Varför ska inte jag få köpa en kaka till kaffet som alla andra? Inte för att jag gjort det nånsin tidigare MEN ÄNDÅ? Inte för att jag ens tänkt köpa kaffe, MEN ÄNDÅ!” ”Hur ska jag klara mig utan lördagsgodis OM TYP FYRA DAGAR? Inte för att jag äter det särskilt ofta numera, MEN ÄNDÅ?”

Åh, min inre treåring på besök!

Och okej. Det är möjligt att jag blev orimligt snyftig när mannen slog mig på fingrarna (bildligt alltså… annars hade det ju verkligen varit en parodi) när jag, tokhungrig, ville sno ett av hans strips. ”Nittio procent utmärkt, tio procent okej, säger du? Strips passerar INTE som okej!” Och fast jag blev så stött (ja, det är helt sant) att jag ville gråta lite har han ju rätt. Och sa det för att vara snäll Tror jag?! Han fnissade i och för sig lite för gott åt sig själv…

Jag vill inte ens ha nåt himla strips. Jag är bara lite skraj att misslyckas. Vilket är lustigt, för det har aldrig varit på tal!

Sen gick det en kvart och så var allt alldeles utmärkt igen. Ganska normal liten backlash, väl..? Någon som känner igen sig..?

Analysera löprundan

Jag är lätt besatt av statistik. Inte minst i samband med träning. I perioder kan jag liksom inte låta bli att plocka upp telefonen och kolla av siffrorna för min senaste löprunda igen. Och igen. Även i tider utan särskilda målsättningar eller tankar. Trots att jag vet ganska väl hur min kropp fungerar under en löprunda i allmänhet och nästan alltid minns dem fotografiskt var och en för sig är jag så fascinerad att de där färgerna som visar när jag varit långsam eller snabb. Vilka kilometertider jag haft och var jag svackat. Och att det kan se så väldigt olika ut från gång till gång.

Darrig runda.
Betydligt mer stabilt på halvmaran.

Jämför bara de här två. En kortare runda den 6 september i år och Stockholm halvmarathon nio dagar senare. På den första kartan finns alla möjliga färger representerade. Det betyder att jag har saktat ner, svackat, börjat om, kommit upp i tempo igen, svackat igen… På halvmaran höll jag, enligt både karta och känsla, perfekt tempo hela vägen efter Klaratunneln. Jag kände det och det stämde. Fakta. Jag älskar det.

Och kontentan? Ibland flyter allt perfekt. Ibland känns det som att jag ska dö fast jag bara sprungit två kilometer. Andra dagar snitsar jag till det med 20 fler än så. De sämre dagarna har jag kanske ätit för nyss eller för lite eller så är jag sur och less eller himla trött. Eller så ska jag bara inte springa den dagen. Det är fantastiskt skönt att veta att det alltid vänder. Att det kommer nya rundor då allt flyter på. Jag har det på pränt!