Titta! Här ligger en huvudfoting och pluggar!
Under mitt första möte med bänkpressen tog jag 35 kilo. Jag var en ruggigt stark tonåring! Jag minns det, eftersom samma 35 kilo dundrade ned över mitt bröst. Lärarvikarien som sa att hon skulle passa hade tittat bort, förlorat uppmärksamheten när jag tappade greppet. Det gick bra, men jag har inte vågat bänka sedan dess.
Förrän starting strength. Att bänkpress var en viktig del i programmet blev egenterapi. Efterhand har tekniken blivit allt bättre (till en början tyckte jag att övningen var alldeles värdelös) och modet har varit osvikligt. Jo, faktiskt. En sån seger!
Tills i söndags. När jag skulle passa på en pluggkompis. Och slant så att stången nästan for ur klykan. Det gick på en hundradels sekund så var den tillbaka, på plats, inget hände. Tjejen jag passade åt blev inte orolig alls. Men jag blev feg igen. Ville inte alls bänka själv. Tänk så snabbt det kan gå innan stången har farit ned och möblerat om fejan! När jag närmade mig den i morse var allt obekvämt. Bänken för låg, klykan för högt upp, händerna darriga.
Jag vill inte vara rädd! Jag vill inte begränsas av mig själv. Jag tänker givetvis övervinna det här. Sådan tur då, att passningsteknik står på nästa veckas meny. Jag ska sluka allt.
Är du någonsin rädd för någon övning, maskin eller redskap? Hur försöker du tänka då?
Om du var mina träningstajts – hade du varit svettig nu 