Vi är odjupa och ointelligenta som (fortfarande!) inte kan se förbi ytan

Skärmavbild 2015-06-22 kl. 19.02.56

Okej hörrni. Här uppe där ni ser en bild, önskar jag att jag hade bäddat in en video. Den vill sig dock inte. Därför måste ni LOVA mig att genast nu klicka på bilden, följa länken och ändå kolla själva. Okej?

Gör det nu.

Det är viktigt.

Kvinnan ni ser är Kathryn Budig. Hon är min favorit bland världens yogaprofiler, jag följer henne i allahanda sociala medier och gör hennes klasser på Yogaglo. Kathryn gör grejer med sin genomstarka kropp som vi andra bara kan drömma om. Trots den här otroliga talangen kommer andra människor åt Kathryn och gör henne osäker. De gör det genom att kalla henne för tjock.

Jag har noterat att det här med vem som ser hälsosam ut har diskuterats en del i bloggvärlden på senaste. Det gör mig glad. Genom åren har jag sett många initiativ av typen ”I love my belly” eller ”min mammakropp”, som är tänkta att visa på att vi alla ser olika ut. Något vi redan vet, men som i hög grad troligen inte ens spelar någon roll när vi står framför tidningshyllan och ser starka, hälsosamma, vältränade tjejer som Kathryn där. Utan att tänka på, eller kanske vilja veta, att hon på bilden har ägnat en månad inför fotograferingen åt att leva på linser och grönkål och tränat hårt för att kunna se ut så där. Trots att hon redan var hälsosam. En yogastjärna. Trots att hon redan var vältränad.

Och det vill vi ju inte?

Det är galenskap.

Det händer att jag hajar till framför min egen spegelbild. Tänker: det där fladdret runt magen ser knappast hälsosamt ut. Maffiga armar! Fettet bäddar liksom in de ganska stora musklerna så att allt bara blir… kraftigt. Mitt hatord. Ser inte bra ut. Inte sunt.

Vältränad? Ja, när jag är på gymmet tror jag att jag är det. Jag som alltid rört mig, alltid varit aktiv, alltid stark. Men hey, just nu, i spegeln, när jag granskar riktigt noga med mina elakaste glasögon, de jag bara sparar för att använda när jag tittar på just mig själv: då duger det inte.

Vad jag tar i marklyft eller hur mycket arbete jag har lagt ner på mina knäböj spelar noll roll. För i mina ögon, i just den här svaga stunden, syns det inte utanpå. Hur skulle jag kunna vara en förebild eller inspiratör, eller ens kunna aspirera på att vara hälsosam? Skriva en blogg som handlar om träning och påstå att jag har något att säga om hälsa? Med en fettkorv över midjan? Ha. Ha. Ha.

Inte en magruta så långt ögat kan nå.

Alltså inte hälsosam.

Tänker jag.

Utan att reflektera över hur ytlig och obildad jag låter. En människa som visst tror att allt bara är exakt som det först ser ut. Är det sådan jag är? En personlighet oförmögen att se djup? Bedömer jag andra lika hårt?

Ja, ibland. Jag har övat länge på att jämföra mig.

Det finns en tydlig bild av vad som är hälsosamt. Och likaså av vem som ser hälsosam ut. Få av oss når upp till det, eller hur? Tvättbrädemagar, markerade armmuskler och studsiga rumpor. Det kräver en hel del, för en stor del av oss. Mer än många av oss hinner, orkar eller innerst inne vill lägga in. Kommer inte enkelt. Bara för att vi är hälsosamma. Istället ser vi ut på sju miljarder andra sätt. Trots att vi är hälsosamma. Ser vi ut som dig, mig, alla dina kompisar och favoritbloggerskor. Ungefär.

Kanske tänker vi att om jag gjorde mer. Var mer extrem. Hade orken, disciplinen… har jag ingen disciplin?

Men det är ju så tråkigt med disciplin!

Magrutor och deffade armar är ganska svåråtkomliga kvitton på hälsa. Har jag tänkt på det?

Så:

Att jag har ett lager fett över armar och mage, betyder det att jag inte är hälsosam?

Att du kan sorteras in i kategorin underviktig, överviktig eller har svårt att bygga muskler: betyder det att du inte är hälsosam?

Det ser ju inte så ut? Vi ser ju inte så ut!

Eller?

Det är så tröttsamt att själv falla in i mönstret, att som en korkad panelhöna plötsligt tro att det är jag som borde ändra på mig. Jag må vara hälsosam, men ser jag verkligen hälsosam ut? Och om jag inte gör det, då måste jag ju ändra på det! Det räcker inte att vara, det måste synas. Annars är det inte säkert att det stämmer. Alla andra måste se.

Vad är det för löjlig idé? Var har jag lärt mig att vara så självkritisk, nedvärderande, beroende av att andra ska godkänna mig?

Beror det månne på saker du sagt till mig, eller jag till dig? Saker vi sagt om andra, ja saker vi nästan oavbrutet pratar om. Hur ser vi ut. Hur ser vi ut. Hur ser vi ut.

Och ett par hundra omskrivningar på det.

Bedömer. Förmedlar. Bedömer. Förmedlar.

Vi slutar upp med det!

Nu!

Om jag så ska se det där videoklippet om och om och om igen så gör jag det.

Ibland hörrni. Får jag en känsla av att jag slösar så mycket tid på skit. En känsla av sorg klamrar sig fast i mig, jag blir ledsen när jag läser mina egna ord, för att det är så här.

Vad annat göra än att lägga av med det?

Vi lägger av med det.

Och det finaste i hela klippet, det är delen där Kathryn berättar om hur andra kvinnor konstruktivt och välartikulerat påpekar för trollen, de som kallar Kathryn överviktig, att det de gör är fel. Inte för att de lägger någon värdering i övervikt, utan för att felet ligger i att öppet recensera någon annans kropp.

Vi behöver inte mer hat på sociala medier, vi behöver fler kvinnor som står upp för varandra. Vi måste själva göra jobbet, ingen annan kommer att göra det åt oss. Vi förstår väl det? Vi vill ha halva makten, hela lönen och samma rätt att vara de vi är, i vår egen, specialuppsydda köttkostym. För att få det måste vi börja med oss själva och med att ärligt, öppet och kraftfullt supporta oss själva och varann. Aldrig snacka ner vare sig de egna hjärnorna, kropparna eller de runt omkring.

Ta oss förbi neandertalarstadiet, där allt vi pratar om är hur något eller någon ser ut. Det är så fruktansvärt fördummande! Är vi verkligen så outvecklade som människor?

Och:

Aldrig jämföra oss med någon annan vars förutsättningar vi inte ens känner till. Aldrig, aldrig jämföra oss!

Vi måste ha magtröja om vi vill ha magtröja fast vi inte ser ut som i magtröjans reklam. Vi måste publicera bilder på oss själva, trots att vi vet att någon kanske hajar till när vi utmanar normen av hur en kvinna ska se ut. Vi måste bojkotta klädtillverkare när de gör kläder som ska passa vuxna, men som snarare verkar vara gjorda för barn. Vi måste hylla varandra för att vi är magiska, underbara, starka, med kroppar som marklyfter, vandrar i berg, föder och bär barn. Vi måste göra jobbet, vi måste empower varann.

Inte säga nej men jag vill inte, någon annan får göra det där. Jag vill fortsätta anstränga mig för att passa mallen, följa strömmen, slippa utmana mig. Men ändå rasa med jämna mellanrum över hur fel allt är.

Det är upp till oss att sätta stopp för den här tomma dumheten. Att aktivera vårt intellekt.

Vi kan väl börja där nånstans?

Annonser

47 reaktioner på ”Vi är odjupa och ointelligenta som (fortfarande!) inte kan se förbi ytan

  1. Tänkte först bara snabbspola mig igenom men blev helt trollbunden. Av kärlek till henne, av budskapet, av skam för hur jag tänker om mig själv och hur jag pratar om mig själv inför mina barn. Det här kan ha varit något av det bästa på länge, tack Jeanna ❤️

    Liked by 1 person

  2. Alltså! Du är så klok så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tack för det bästa inlägget jag läst på länge, var till och med tvungen att skriva ett inlägg och länka till det!

    Liked by 1 person

  3. Alltså så jäkla bra skrivet!! Du sätter alltid huvudet pås piken och formulerar dig så precist och bra kring olika ämnen. I mitt favvoprogram på radion, OBS i p1, har de flera gånger tagit upp det här med kroppar och framför allt kvinnors kroppar. Väldigt lyssningsvärt och fick en sån tankeställare och aha-upplevelse när det var en som pratade om kroppen och vad som anses friskt och hälsosamt som en social konstruktion. För mig är det självklart att tänka så kring kön, könsidentitet, sexuell läggning, etnicitet osv men har inte riktigt tänkt så kring kroppen. Det rä så lätt att tänka rent biologiskt och att den fakta man läser om kroppen är objektiv och sann. Vilket ju man inte kan säga dirket bara sådär, allt är ju påverkat av tidens strukturer och värderingar till viss del och om 200 år kanske de idéer vi har nu om hälsa och friskhet är heelt förlegat. En förtröstande tanke tycker jag när man tvivlar på sig själv och sakernas tillstånd.
    Här är länkar till några riktigt bra program om du vill ha lite sommarlyssning! :)

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=6180119

    http://t.sr.se/1R2X0fU

    Gilla

    1. Nu har jag lyssnat! Om Stark är nya smal. Bra! Intressant det där med att ätsjuka människor inte ens vill bli friska eftersom det är så oklart vad friskma är i dag. Det fastnade hos mig. Men inget nytt annars. Ingen säger nånsin nåt nytt. Vi bara mal samma självklarheter om och om igen. När ska det bli verklig förändring? Det där med filmen var iofs nytt, alltså filmens sätt att hantera kön kändes nytt. Bra. Tack Fanny!

      Gilla

      1. Nej de säger väl inte direkt några revolutionerande saker men viktigt att påminna om det ändå. Tyckte nog att det andra avsnittet och stora kroppar var bättre. Just diskrimineringen mot tjocka är så otroligt utbredd och liksom accepterad på något sjukt sätt. Bland det dummaste jag vet är folk som ba; ”men vadå, varför är det ok att säga att någon är för smal det skulle man ju aldrig få göra mot tjocka. Det rä synd om de smala också”. Ja såklart men smala är inte strukturellt diskriminerade på alla plan i samhället. Det är lite som att säga att det finns rasism mot vita också. Blir så arg!! O värst av allt, att jag såklart själv har de fördomarna. Ett uppvaknande för mig var när jag en gång på tv såg en väldigt fet kvinna i ett frågesportprogram och hann omedvetet tänka typ: vad gör hon där. Så sjukt vidrigt tänkt men inte så konstigt då feta nästan alltid framställs som korkade lata personer utan intellekt eller behärskning. Tycker mig vara en tolerant och medveten person men i frågan om kroppsstorlek där jag själv tillhör normen så blir det tydligt hur otroligt påverkad och fördomsfull jag är. Men ett första steg är väl att vara medveten om det? Sorry för lång raseri blir lätt så när en är engegerad.. ;)

        Liked by 1 person

  4. Djäklar så bra sammanfattat! Tack! Vi har alla varit i det där bedömarträsket tror jag. Min hashtag #yogaforordinarypeople är mitt lilla bidrag till att visa vanliga människor som gör yoga och ser helt vanliga ut. När jag står framför mina yogaklasser och visar min mage som är mjuk och rund (och burit några barn) så ser jag hur skönt det är för andra att jag är så vanlig Heja dig! Heja oss!

    Liked by 1 person

    1. Jag har inte sett din tagg så tack för tipset! Just yoga är ju infekterat på sitt särskilda sätt för där finns ju missuppfattningen att man ska leva lite asketiskt också, visst? Inga begär och allt det där. Men man måste ju inte läsa allt som regler som prompt ska appliceras på ens eget liv! Att vara tunn verkar i vissa fall räknas som mer hängivet och äkta i yogavärlden, och där tror jag att vi alla behövs för att visa att det inte alls är så.

      Gilla

  5. Du är så himla BRA, sorterar ut mina tankar om allt det här på ett grymt sätt.

    En bra grej just nu är att en faktiskt kan välja i sina flöden. Jag märker hur jag blir stärkt när jag följer människor med alla möjliga kroppsformer på ex. Instagram. Följer några fantastiska yogakonton som verkligen bevisade för mej: ”Nähä, det är inte för att jag är för tung som jag inte kan stå på huvudet” Det finns betydligt större personer som kan göra grymma saker med sina kroppar -Sånt får en sällan se i glossiga magasin. Men jag tror det håller på att hända något nu, kanske just för att vi själva nu är med och bestämmer i större utsträckning vad vi vill se :-)

    Liked by 1 person

  6. Helt fantastiskt inlägg och vilken fantastik kvinna hon där Kathryn sen! Du får aldrig sluta blogga om sånt här viktigt Jeanna (och inte oviktigt heller förstås). Lova!? ;)

    Sen kan jag bara tänka mig hur fruktansvärt det måste kännas när någon kommenterar ens kropp på ett nedsättande vis. Som hon säger i filmen så är hennes kropp och själ sammanhängande, vilket jag själv verkligen kan känna igen mig i. Min kropp ÄR jag, och om någon skulle sparka på hur den ser ut skulle jag bli helt förtvivlad. De gånger jag själv sparkad på den och spegelbilden har jag också känt förtvivlan, men det är ändå så annorlunda när man själv säger det och om någon annan skulle säga det. Konstigt nog. Men i grund och botten är det samma känsla ändå, tror jag.

    Åh så bra inlägg Jeanna. Hemligt kär i dej!

    Liked by 1 person

    1. Tack du fina! ❤️💚💜 Och jag håller med. Klart kropp och själ hänger ihop. Allt vi gör och vill är det ju kroppen som utför. Otroligt förolämpande när någon väljer att kritisera vårt kloka, fina kropp då. När den är det viktigaste vi har. Det konstiga är att jag tror att de som är taskiga inte ens tänker så? Eller hur de skulle känna sig om någon plötsligt kommenterade deras instabild med något liknande. Väl? Jag undrar överlag hur en tänker när en väljer att klicka in i någons flöde och skriva den typen av grej.

      Gilla

  7. Så himla bra skrivet!! Själv vet jag att jag har ”tajtat” till mig och är stolt över det men jag har också en spegel…så deprimerande att skriva så :) Jag ska vara rakryggad och stolt för det man presterar, stolt för att jag har en stark kropp som klarar alla pass i veckan utan skador och att jag känner glädje över att träna!!

    Gilla

    1. Det ska du Cecilia! Vi ska alla vara stolta, glada och tacksamma tänker jag. oavsett skador och prestationer eller vinklar i spegeln. Vi ska också våga berömma andra och kunna hålla truten (till oss själv och andra) när det vi vill säga inte tillför något konstruktivt och bra. Kram och heja dig!

      Gilla

  8. Jag fick en sån himla crush nu alltså. Vilken underbar tjej den där Kathryn.

    Åh så du skriver viktigheter. Hela du är viktig och dig behöver vi alla lite mer av!
    Jag känner igen mig väldigt i det du skriver. Jag ser på mig själv och min livsstil som väldigt hälsosam men i perioder så funderar jag starkt på varför det inte syns på utsidan ”som det borde”.
    Fast egentligen. Jag ÄR ju hälsosam precis så som jag ser ut. Om jag skulle kämpa mig till magrutor eller andra trixigheter (som för mig inte alls kommer särskilt frivilligt) så skulle jag kanske SE hälsosam ut enligt någon typ av norm men jag skulle troligtvis inte VARA lika hälsosam och balanserad som jag är idag…
    Avvägning det där.

    Det här med nättrollen är jag tack och lov väldigt förskonad mot men blir så ledsen in i själen att höra om andra som drabbas. Jäkla skit rent ut sagt. Alla ska få vara precis så som vi vill. Så som vi är.

    Puss och kram på dig vännen

    Gilla

    1. På tal om det där med att se själv tänkte jag på det häromdagen när jag kollade bilder från när vi var i karibien i vintras. Då tycker jag att jag såg ut si och så och bla bla bla. Nu ba: wow! Konstigt (och idiotiskt!) att det inte går att se förrän efteråt!

      Gilla

      1. Men det är ju precis det!
        Jag tycker ju att DU ser väldigt hälsosam ut.
        Det en själv ser i spegeln i alla vinklar osv du vet …. det ser inte andra. Vi granskar för mycket och får fel intryck utifrån. Förbjud Photoshop på kroppar och visa lite jäkla sanning i media istället!

        Gilla

  9. I morgon kommer jag förmodligen vara med i ett reportage i lokalblaskan. Det kommer handla om vandringsleder här och mina erfarenheter. Istället för att vara glad över att detta med våra uruselt underhållna vandringsleder blir uppmärksammat, eller att lilla jag får vara med i tidningen – oroar jag mig för hur tjock jag kommer vara på bilderna. Oroar mig över att folk kommer skratta åt att jag som är överviktig ska stå där som nån ”hurtbulle” och ”vandringsexpert”. Jag ger alltså inte ens själv ett berättigande i detta sammanhang bara för att jag väger för mycket. Det är sorgligt. Tack för länken, ska genast kolla!

    Gilla

    1. Vet du vad. När du har kollat länken kommer du att stå där med handen på höften och ett självförtroende över att du är du som du inte visste att du hade. Jag lovar! Så kände i alla fall jag. Om någon skrattar eller skojar eller hånar dig tycker jag synd om dem. De är nog jätteledsna inombords.

      Gilla

  10. Tack för tips om Kathryn, såg videon nu som lunchsällis och lade till henne på instagram också. Och sparade sidan med videon så jag kan titta igen. Jag blir så glad att du skriver om det här. Vi måste prata om det, inte gömma eller glömma. Jag har själv haft sjukt svårt för att lägga upp bilder på mig själv i sociala medier. Jag är ju inte perfekt så varför ska jag det liksom? Och ingen kommer lajka! Jag tar mig bort från det steg för steg, det sker ju inte över en natt. Det är svårt. Och apropå magtröjor så har jag nyligen inhandlat två stycken, och använt dem utan att skämmas trots att jag inte är rippad utan har en del fluff på min mage. Jag börjar uppskatta mer och mer vad min kropp kan göra, även om det också är lite kämpigt iom jag pga skador inte kan göra det jag helst av allt vill göra. Men för att orka all rehab behöver jag lyfta det positiva min kropp trots allt klarar av. Den är ju rätt fantastisk ändå även om jag ibland hade velat använda ångerrätt på de kroppsdelar där jag dras med skador.

    Gilla

    1. På slutet där tycker jag verkligen att du sätter finger på nåt. Det här med skador. Är det inte egentligen mest bara då vi faktiskt vill byta ut delar på kroppen? Inte annars. De flesta av oss vill faktiskt vara oss självca, när det väl gäller. Trots att vi avundas andras magar, hamstrings, snabbhet etc. Magtröja ftw! Besatt av det just nu. Inte bara snyggt utan också väldigt bekvämt.

      Vad det gäller insta tror jag att ett problem ligger i när vi hakar upp oss på att lägga upp bilder för att vi är snygga, inte för att visa något. För när vi lägger upp bild för att visa något som vi själva tycker är intressant, då finns plötsligt inte pressen för att vara snygg. Väl?

      Gilla

  11. Vilket himla bra inlägg. Skulle önska att jag skrivit det själv. Att jag inte själv skulle vara så rädd för de där trollen som huserat i mitt kommentarsfält det senaste året. De där trollen som berättat åt mig att jag är för tjock för att springa maraton och att jag ser ut som ett fett äckligt mumintroll.

    Men du satte ord på vad jag tänker. Vad jag egentligen vet, men inte alltid vågar tro på.

    Och det ironiska är att nästa inlägg i mitt bloglovin-flöde har rubriken ”GOOD BYE JENKKAKAHVAT!) (vilket betyder Goodbye kärlekshandtag)…

    Gilla

    1. Åh vad glad jag blir över det du skriver. Johanna! Minns nu att jag såg att du skrev om att du hade fått en sådan kommentar på instagram för ett par månader sedan eller så. Det är galenskap. Och det blir så tydligt att det handlar om avundsjuka. Avund för att du är så snabb, uthållig och stark. Precis som med Kathryn. Men varför uttrycker vi den här avundsjukan genom fysiska påhopp? Istället för att bara försöka bli lika snabba eller starka själva? Och varför är det så svårt att istället känna glädje med andra: tänk vad härligt för dig att allt jobb du lägger in ger resultat! Det är så jävla snett och vridet. Har vi det för lätt?

      Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s