Jag är alltså vuxen nu

Bild stulen från Atmajyoti yogas Facebooksida. Tack bästa ni!

Hej på er!

Hoppas att ni har det bra. Det är måndag och jag vaknade till en massa glada budskap på Instagram. Today I choose joy, work happiness as a full time job, yaddi yey. Vi har hört de där grejerna så många gånger nu att jag undrar om någon riktigt tänker på vad som står. Eller bryr sig. Visst? Det är plattityder deluxe men i dag väljer jag, jag och min helveteskramande migrän (som lättar mer och mer för varje minut som går, tack och lov), att ändå inspireras av dem. För jag är ju glad. Över så mycket. Trots migrän. Tur att Instagram påminner när jag själv glömmer. Jag säger det inte ironiskt, även om det kanske låter så.

Sedan vi hördes senast har mycket hänt. Jag har varit i Bryssel och jobbat, gått på en helt underbar workshop med den fantastiska Annie Carpenter (se ovan hur jag får statuera exempel för, hmm, en… mindre bra nedåtgående hund ;=) Det var härligare än det låter! Fick ju Annies proffshjälp liksom) och så har min älskade beep* blivit en tumör mindre. All good things.

Jag har tänkt mycket på att skriva om det sista tidigare men inte hittat sättet. Det har jag fortfarande inte så jag skriver inte om det. Jag nämner det. För jag förstår inte hur jag ska kunna skriva något här utan att göra det. Nämna det. Få det ur vägen, för det ligger som en barriär mellan mig och orden, mig och er, kanske mig och mig själv. Detta förbannade svåra, att ha ett fungerande samtal med sig själv.

Det har hela tiden varit det svåraste. Att säga det högt eller skriva i text. Cancer. Svårare än att känna, sörja, önska eller hoppas. För det går liksom av sig självt det. Det är ett ord som har för mycket i sig, för mycket spänning, för mycket att tolka in eller vilja förstå, fast det inte finns något att förstå. Inget. Det går bara att tro på Vård Och Framtid. Och det gör jag.

Och jag kan skriva om att det har gjort livet annorlunda. Att jag har regredierat och börjat se verkligheten på andra sidan. Sett min barndom passera i revy. Åka skidor, lära mig dyka från berget, äta glass framför Det kommer mera på teven. Minns ni att det fanns toalettpapper som det stod Det kommer mera på? Jag tyckte att det var så skojigt. Men mamma sa att det var onödigt. Det hade hon rätt i.

Och så förvåningen över att jag blir förvånad över det här: att nu är jag vuxen. Som om det hände medan jag blundade och lät någon annan ta ansvar. Jag är alltså vuxen och måste själv välja hur jag mår och lever på måndagar och alla andra dagar. Tänk att det är så lätt att göra något så enkelt så svårt.

Tyck nu inte synd om mig för det är inte synd om mig. Det är synd om oss allihop, för ingen av oss går genom livet utan den här typen av prövningar. Det hör till tyvärr. Och ger insikter vi kanske sällan hade velat vara utan.

Eller vad tror du?

*VIP since nineteen eighty six.

Jag i min yogasvett efter ovan upplevelse: