Jag är alltså vuxen nu

annie-carpenter-atmajyoti

Bild stulen från Atmajyoti yogas Facebooksida. Tack bästa ni!

Hej på er!

Hoppas att ni har det bra. Det är måndag och jag vaknade till en massa glada budskap på Instagram. Today I choose joy, work happiness as a full time job, yaddi yey. Vi har hört de där grejerna så många gånger nu att jag undrar om någon riktigt tänker på vad som står. Eller bryr sig. Visst? Det är plattityder deluxe men i dag väljer jag, jag och min helveteskramande migrän (som lättar mer och mer för varje minut som går, tack och lov), att ändå inspireras av dem. För jag är ju glad. Över så mycket. Trots migrän. Tur att Instagram påminner när jag själv glömmer. Jag säger det inte ironiskt, även om det kanske låter så.

Sedan vi hördes senast har mycket hänt. Jag har varit i Bryssel och jobbat, gått på en helt underbar workshop med den fantastiska Annie Carpenter (se ovan hur jag får statuera exempel för, hmm, en… mindre bra nedåtgående hund ;=) Det var härligare än det låter! Fick ju Annies proffshjälp liksom) och så har min älskade beep* blivit en tumör mindre. All good things.

Jag har tänkt mycket på att skriva om det sista tidigare men inte hittat sättet. Det har jag fortfarande inte så jag skriver inte om det. Jag nämner det. För jag förstår inte hur jag ska kunna skriva något här utan att göra det. Nämna det. Få det ur vägen, för det ligger som en barriär mellan mig och orden, mig och er, kanske mig och mig själv. Detta förbannade svåra, att ha ett fungerande samtal med sig själv.

Det har hela tiden varit det svåraste. Att säga det högt eller skriva i text. Cancer. Svårare än att känna, sörja, önska eller hoppas. För det går liksom av sig självt det. Det är ett ord som har för mycket i sig, för mycket spänning, för mycket att tolka in eller vilja förstå, fast det inte finns något att förstå. Inget. Det går bara att tro på Vård Och Framtid. Och det gör jag.

Och jag kan skriva om att det har gjort livet annorlunda. Att jag har regredierat och börjat se verkligheten på andra sidan. Sett min barndom passera i revy. Åka skidor, lära mig dyka från berget, äta glass framför Det kommer mera på teven. Minns ni att det fanns toalettpapper som det stod Det kommer mera på? Jag tyckte att det var så skojigt. Men mamma sa att det var onödigt. Det hade hon rätt i.

Och så förvåningen över att jag blir förvånad över det här: att nu är jag vuxen. Som om det hände medan jag blundade och lät någon annan ta ansvar. Jag är alltså vuxen och måste själv välja hur jag mår och lever på måndagar och alla andra dagar. Tänk att det är så lätt att göra något så enkelt så svårt.

Tyck nu inte synd om mig för det är inte synd om mig. Det är synd om oss allihop, för ingen av oss går genom livet utan den här typen av prövningar. Det hör till tyvärr. Och ger insikter vi kanske sällan hade velat vara utan.

Eller vad tror du?

*VIP since nineteen eighty six.

Jag i min yogasvett efter ovan upplevelse:

yoga-jeanna

Annonser

32 reaktioner på ”Jag är alltså vuxen nu

  1. Finner inte de rätta orden. Livet alltså, så fantastiskt ibland och gör en stum av alla känslor ibland. Skickar massa kramar till dig! Var snäll emot dig, och njut så mycket det går i Barcelona.

    Gilla

  2. Men darling! Förlåt, jag förstår inte riktigt, är DU sjuk eller en närstående? Jag är lite snurrig i skallen kanske… Fina insikter har du i alla fall, som alltid. Tänker på dig, cyberkramar om dig…

    Gilla

  3. Håller med Sara och övriga – det är en ruskig och härlig berg- och dalbana, som det gäller att hitta sitt sätt att navigera på. Det enda jag kan konstatera som hyfsat allmängiltigt är att en stor dos av självsnällhet och massor av kärlek och vänner gör både det onda och goda bättre.
    Ta hand om er och prata massor – hejar och sänder över en massa varma tankar åt ditt håll!

    Gilla

  4. Oj, vad bra Sara fick till det! Jag kan bara instämma i vad hon skrev, och jag skickar världens största kram till dig och alla dina nära och kära! <3

    Gilla

  5. Du vänder så fint på stenen: ”Och ger insikter vi kanske sällan hade velat vara utan.”
    För exakt så är det. Utan det mörka och prövande, skulle vi inte leva heller. Ur det jobbiga kommer inte sällan den extra kicken med livslust, som öppnar upp för ett mera helt liv. Jag ska inte krångla in mej i mer filosofier än så, bara överösa dej med varma kramar!

    Gilla

    1. Nej det kanske är sant. Eller, jag har upplevt att jag inte vill ha andras råd, i alla fall inte av den hurtiga formen. Men att nästan alla andra kan relatera gör det också lättare på något sätt, för nästan alla förstår, som en kod. Kram!

      Gilla

  6. Livet alltså, så brutalt och ärligt och fantastiskt i sin avgrund på en och samma gång. Ingenting är rättvist, allt bara är – och vi ska fanimej göra allt vi kan för att göra allt av det som är. Många kramar – du är speciell!

    Liked by 1 person

    1. Ja det är du verkligen bra på Sara, jag tittar på dig och övar så sakteliga på att göra min version. Tack för fina ord – du har rätt i allt. Det finns ingen rättvisa, men det finns alltid ansvar och vilja.

      Gilla

  7. Fina Jeanna <3 Så skönt att få läsa ett blogginlägg från dig, men väldigt mycket mindre skönt att läsa dina ord om det där hemska. Jag vet inte riktigt vad man skriver för orden räcker inte till här heller.. En stor kram och action är mer på sin plats (men lite svårt över nätet ju) KRAMAR i massor i alla fall! <3

    Liked by 1 person

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s