När irritationen tar över

bliss80dVet ni hur jag förstod att jag behövde mer bliss i livet igen? Det var en dag när jag satt och scrollade igenom instagram. I flödet dök det upp en bild på en tallrik. Det låg en gråaktig fiskbit på. ”Mums vad gott det ser ut!” hade någon kommenterat. Min impuls blev att svara. ”Skojar du? Det ser ju skitäckligt ut.” Vilket det ärligt talat gjorde, hehe.

Nu gjorde jag givetvis inte det, jag förstår mig inte på de som skriver sådana grejer (för jo, folk gör det! Det finns många arga människor). Jag begriper inte den konfrontativa lustan. Jag tänker mina fula tankar för mig själv istället. Och sedan går jag vidare.

Men den där fiskbilden irriterade mig. Varför lägger folk ut så fula foton? Varför går folk långsamt mitt framför mig på gatan? Varför pratar de om så ointressanta grejer?

Ni förstår. Min hjärna var helt kidnappad av stress.

För så där blir det för mig, när det blir för mycket. Då verkar alla andra plötsligt långsamma, de pratar sakta och jag bryr mig inte om vad de säger. Undan med er! Irritationen och ilskan bubblar under ytan. Här skrev jag för ett par år sedan om hur det blev när jag inte orkade umgås med andra längre. Det var inte bra.

Det är ganska hemskt när jag kommer på det. Svärtan. Men det fina är ju att jag då kan göra något åt det! Smita undan, vara ensam, göra färdigt, andas. Det tar ett tag men det funkar.

I tisdags morse åkte jag tåg och hade för ovanlighetens skull glömt att boka tyst vagn. Folk var som galna, snarkade och pratade i telefon, vitt och brett om sina privatliv. Jag njöt. Lyssnade roat på deras hemligheter och tyckte om att vara en del av den där tågvagnen. Som jag brukar. Som jag ska. När jag är fylld med frid och bliss.

Känner du igen dig?

Annonser

24 reaktioner på ”När irritationen tar över

  1. Aah känner igen mig i precis allt. En liten skitsak kan irritera hål i huvudet på en en sådan dag. Så fort jag blev medveten om det kom jag ett stort steg bort från det – andas och lägg energi på annat. Dock lättare sagt än gjort ibland! Och just det att sitta och lyssna på någon långdragen historia, som i ärlighetens namn inte är intressant någonstans.. ah kryp i kroppen ;)

    Gilla

  2. Första gången jag kommentarer här men läser din härliga blogg regelbundet! Tycker jättemycket om din ärliga approach och variation i inläggen, tycker du verkar vara en skön människa!
    Glad fortsättning / Petra

    Gilla

  3. En av fördelarna med att bo i en avkrok: det finns ett begränsat antal puckon att vara irriterad på… När det är stressat i mitt liv, så är ju morgontrafiken en ständig källa till irritation. Sen när jag lugnat ner mig, brukar jag vara tacksam för att jag exv inte behöver åka tunnelbana. Jag hade gått upp i atomer på folk som inte har vett att begripa hur de ska bete sig för att pleasa mitt ilskna humör.
    Så, som svar på din fråga – JA jag känner igen mig. Mycket.

    Gilla

  4. Så skönt att läsa att det är fler än jag som har det så här i perioder. Jag känner mig ibland helt misslyckad, som att jag blir ‘sjuk’ två gånger per år när det egentligen bara handlar om självinsikt. Insikt i att våga varva ner när livet dragits upp i för högt tempo. Att våga erkänna att ‘nej, nu är det för mycket, nu behöver jag ladda om’. Så, jag försöker ladda jag med, även om jag fortfarande är kvar i ‘oj, nu har jag hamnat där, IGEN-stadiet’ och behöver några fler dagar att landa lite mer innan jag så tar full fart framåt igen ;-) Kram, och glad påsk!

    Gilla

  5. Nästan varje morgon på väg till jobbet, i den där gången ner till blå linjen, kommer jag på mig själv med att i tankarna formulera en instruktionsbok till mina medresenärer. ”Håll till höger om du ska vara skitlångsam, så vi hetson kommer om. Håll extra mycket till höger om du ska vara skitlångsam OCH surfa på mobilen så du dessutom vinglar fram och tillbaka. MEN ÖKA FARTEN DÅ! Och är det en lucka på två meter mellan dig och den framförvarade, DÅ GÅR DU FÖR SAKTA!”

    Sen mediterar jag med Headspaceappen ända till Kista, och så är jag ganska snäll när jag kommer fram. Trängsel och folksamlingar tar verkligen fram det sämsta i mig.

    Gilla

      1. Skillnaden jag märker nu när yogan har en större plats i livet är att jag faktiskt kan ta kontroll och lugna ner mig. Tidigare när jag var stressad och hade bråttom kunde sånt där göra mig så uppvarvad att jag blev gråtfärdig, och nästan förstöra hela dagen. Nu accepterar jag att jag inte gillar trängsel ;-)

        Glad Påsk på dig, förresten. Bliss out! <3

        Gilla

  6. Känner också igen mej massor! Har haft en lite tyngre period och jädrar i min lilla låda vad jag blir elak (Alltså elak i huvudet, skulle aldrig få för mej att lufta det). Min ilska kommer också av såna där triviala grejer: En formulering, en särskrivning, en ful bild, ett störigt blogginlägg. Fast jag inser ju när det blir så, att det är jag som har problem, inte alla dessa människor. Men det är ett bra wake up call, när en sitter och muttrar över instagram, då vet en att det är dags att ta hand om sej själv istället.

    Gilla

  7. Oh ja vad jag känner igen mig! Både i det att tänka elaka saker om någon/något men skulle ju aldrig skriva det, herregud man säger ju inte allt man tänker men ibland känns det som att vissa tror att man MÅSTE skriva allt de tänker och tycker på nätet.
    Känner även igen mig så i känslan av att alla andra är sååå tröga, händer oftast när jag är stressad. Kan även störa mig på små skitsaker som gör mig orimligt arg och blir då ännu mer stressad och trött av det. ja herre va störd en är ibland! ;)
    När jag mår däremot så kan jag vända på sånt som folk annars stör sig på och typ bara le åt det och ha överseende, och det är en sån skön känsla! Typ skratta åt att någon är sur och otrevlig i affären istället för att själv också bli arg. Men det kräver verkligen att jag är inne i ett må-bra mood och aktivt tänker på det.

    Du är så klok och det är underbart att läsa sådana här ärliga och smarta inlägg! Glad påsk!! :)

    Gilla

    1. Oh ja, jag är exakt likadan! Och vill ju liksom alltid vara så där fördragsam. Lev och låt leva som min kille säger. Men många dagar kan jag faktiskt inte! Haha. Glad påsk du fina! Nu är vi inte långt ifrån varandra.

      Gilla

      1. Skönt att höra att man inte är ensam om det! Ja du är i grums under hela påskhelgen eller? Själv åker jag till fjällen imorgon så inte så nära geografiskt men internet finns ju som tur är även i härjedalen! ;)

        Gilla

  8. Jag känner igen mig extremt mycket! Det går i perioder det där…..stress som påverkar mig till att bli precis så där irriterad på allt och alla. Och det räcker sällan med att gå och träna heller för när det är extremt så kan jag inte koppla bort det i gymmet heller. Då hjälper bara att ventilera med någon kollega (för det är egentligen bara jobbet som kan få mig i det där tillståndet), försöka strukturera upp situationen och hitta en plan framåt. Och plötsligt en dag har det fallit på plats och jag är en tålmodig ängel igen….eller…

    Jag inser ju också att adrenalinpåslag som pågår i flera dagar inte är sunt, så jag tänker varje gång att jag måste hitta sätt att lösa upp stressen snabbare.

    Gilla

      1. Jag tror jag måste lära mig i vilka situationer det riskerar att bli så här hysteriskt så att jag kan ligga steget före oftare. Den senaste tiden har det varit projekt med oklara roller, där jag inte vet vad som förväntas av mig och där viktiga saker saker riskerat att falla mellan stolarna….sånt stressar mig big time!

        Gilla

      2. Ja fy tusan ärligt talat. Känner igen. För mig handlar det också om grejer som jag glömmer tar mycket kraft. Som att föreläsa. Jag glömmer att jag måste vila som fan mellan dem, för de tömmer mig. Men så tror jag att ingen annan behöver det och varför ska då jag? Och vips är jag på fel sida igen. Puh. Våga följa sig själv! Det är grejen.

        Gilla

  9. Men oj vad jag känner igen mig!! Jag är också inne i en sån period nu. Allt och alla retar jag mig på och det är nog någon sorts av stress. Det värsta är att jag går igång på fem sek. Får nästan lite huvudvärk efteråt!! Mina planer är att sluta 13.00 idag och köra hem och springa. Jag tror att jag behöver det plus lite ledigt. Springa = tömma huvudet från skit 😉
    Ha en fin påsk!!!

    Gilla

  10. Vad skönt med din helt öppna ärlighet, för vi är ju bara människor och så här känner vi ibland. Du ger ett intryck av att vara en medveten och reflekterande person som känner dig själv bra.
    Ngt som gör mig irriterad, eller snarare bekymrad kanske, är de personer som vid frågan ”hur mår du?” svarar bra och fyrar av ett leende men ögonen ler inte med resten av ansiktet. De skulle nog behöva din blissutmaning :-) Glad Påsk!!

    Gilla

    1. ja visst är det ledsamt! Men ibland vill en ju faktiskt inte säga heller. För ett tag sen kom en kollega fram till mig och sa att han länge hade undrat varför jag inte var lika glad som vanligt. Och jag har inga problem med att svara ärligt ;=) ”Det är för att min pappa är sjuk” sa jag då och då blev han ju bara generad stackarn! Haha. samtidigt frågade han med äkta omtanke och då svarar jag gärna. Svårt det där. och tack för dina fina ord, jag tror att du tror rätt om mig. Glad påsk och kram!

      Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s