Nu tar jag lite ansvar och hoppar av slentrianen

Namnlöst-1

Hörrni nu är det måndag igen och jag ska berätta om ett projekt som jag mumlade om för en vecka sedan. Det handlar inte om någon utmaning eller träningsgreja, utan om en åttio dagar lång period där jag tänker varva ner och samla ihop mig så att min hjärna (och kropp) är i utmärkt form redan innan sommaren. I morgon är det nämligen precis åttio dagar kvar till min favorithögtid midsommar! Ja, och så är det snart påsk och ledigt och jag har en paus mellan jobbprojekten så det passar himla bra.

Jag tänkte kalla det för åttio dagar bliss, #Bliss80d.

Idén kommer sig av en vårvinter där mycket har gått på högvarv och min känsla när jag ser tillbaka är att jag knappt minns vad jag har gjort eller tyckt eller önskat – veckorna har runnit genom mina händer. När jag tänker på många saker som jag gillar, som kvalitetstid med nya och gamla familjen, spendera tid utomhus eller gå långa promenader med kära vänner kan jag för det mesta sätta ett har inte framför.

Men, det är ointressant nu. För nu tänker jag ägna mig massa mycket åt grejer jag gillar. Det kommer liksom inte ramla över mig. Jag måste fixa min egen göttighet. Min egen bliss.

Skärmdumparna nedan från Urban dictionary säger liksom allt.

Skärmavbild 2015-03-30 kl. 18.56.05 Skärmavbild 2015-03-30 kl. 18.56.16

Så, vad ska jag göra då? Tja, det mesta går ut på att vara lite himla medveten och mest hela tiden stanna upp och tänka de där orden vänta nu, tar det här valet mig mot en plats där jag vill vara? Eller är jag på väg att ramla ner i en trökig slentrianspiral? Energi in = energi ut. Ju. Och så lite ungefär det här:

  • Var ute massor, så fort chansen ges!
  • Röra mig med hjärtat och vara flexibel i min träning. Jag är så inspirerad av intervjun med den här megababen som packar för alla möjligheter och sedan gör exakt det hon är sugen på just den dagen. Bliss, bliss, bliss på det.
  • Hångla massor så klart. Hoppas att min kille minns mig bara. Mig och mina faantastiska kvaliteter. I den här hälsohetsiga världen är det kanske lätt att glömma att det finns något som slår grön juice, simning i öppet vatten och nya cyklar cirka tusen gånger om: att känna sin egen människas tunga emot sin. Joho du.
  • Sova så mycket jag bara kan! Funkar det funkar liksom allt annat för mig.
  • Fortsätta vara medveten i min konsumtion. Ett tusen på något jag verkligen vill ha är visst samma som tio gånger ett hundra på något jag egentligen inte behövde. Jag är inget vidare på matte men jag är skitbra på att innerst inne veta vad som egentligen gör mig glad.
  • Yoga. Mer yoga i livet. Jag ska gå en fortsättningskurs i ashtanga, till exempel.
  • Och, kanske det viktigaste av allt? Skriva dagbok så att jag kommer ihåg allt roligt jag gör och vad jag tänker på.

Vill du vara med? Du behöver inte säga till eller anmäla dig eller nåt så klart. Men jag tänker att kanske vill du som jag bryta hamsterhjulet lite och verkligen förvissa dig om att du gör saker som faktiskt gagnar dig. Och är KUL. Vad de sakerna än må vara. Du kanske vill ägna åttio dagar fram till midsommar åt att börja skriva en bok, fotografera, bli vegetarian eller göra slut med någon som inte längre gör dig glad, vad vet jag. Vilket som tycker jag att du också ska se till att ge dig själv en massa, massa bliss.

Vi hörs vidare både här och på Instagram!

36 reaktioner på ”Nu tar jag lite ansvar och hoppar av slentrianen

  1. Jag är på, fast jag har nog redan börjat. Och vad glad jag blir att läsa detta, på tal om ett tidigare inlägg där du skrev att du var nöjd när du gick från jobbet en dag. Det inlägget väckte känslor hos mig! Inte för att jag eg oroar mig för dig, du är så medveten om så mycket, men det kändes ändå skönt att läsa detta.

    80 dagars bliss låter perfekt – och för min del kommer det innebära mycket träning, för den har varit eftersatt och ostrukturerad – jag saknar min träning! Och sömn. Och eftertanke. Och närhet (hångla mer, absolut!).

    Gilla

    1. Just det Lotta, det formulerade jag ett svar i huvudet på men jag skrev nog aldrig ner det! Märkte att det bara lät som ett försvar. 😊 Kan du tro… Jag är jättebra på att släppa jobbet på kvällar och helger numera, däremot känner jag mig verkligen nästan aldrig nöjd. Det är ganska sorgligt, med tanke på att jag vet att jag är bra på mitt jobb och tillför mycket. Ändå tror jag hela tiden att andra förväntar sig mer av mig och inte minst gör jag det själv. Nu har jag börjat fundera på om jag verkligen måste göra karriär eller om jag kanske kan vara nöjd med det jag har och istället orka lägga mer energi på min fritid som jag ju faktiskt har så roligt på. Så, jag tänker som du: mer träning för det är ju faktiskt det roligaste som finns. Tack för att du alltid väcker tankar! Uppskattat det väldigt.

      Gilla

      1. jag börjar tro att det är en folksjukdom. Att det är så himla vanligt att det är otäckt. Och jag tror att få av oss egentligen vet varför vi håller på så. Vi måste sluta faktiskt, det är så meningslöst.

        Gillad av 1 person

      2. Att vara nöjd med good enough är jättesvårt. Ett KBT-tips är att tänka ”vad är det värsta som kan hända?”, om jag inte presterar 100% eller mer? Svaret är sällan såpass bra att det rättfärdigar känslan av att jag inte gjorde mitt bästa, att jag kunde gjort mer. Det är ok att inte prestera sitt bästa varje gång, det håller inte i längden, det är inte kul, och kraven bara ökar och ökar (både från sig själv, men även från andra). Prestera på topp när det behövs, men däremellan – prestera good enough, så att det finns energi och glädje kvar till de tillfällen då det krävs topp-prestationer.

        Karriär. Jag har varit där. Jag valde bort karriär, tog ett steg ned, inom samma område, men inte samma ansvar och press. Fortfarande ansvar och utmaningar, men inget som impar på folk. Men, jag har tid och ork över till annat – till livet (och hångla!). Jag har dessutom insett att jag inte vill att min titel eller mitt jobb ska imponera på folk – jag vill att folk ska bli imponerade av MIG! Och numera har jag tid och ork att vara just MIG, inte hon som är sitt jobb.

        Gilla

      3. Och ja, jag tror det är en folksjukdom. Den har på sistone kommit väldigt nära mig, det är därför jag reagerar så starkt. Kanske inte så mycket för just din del, för det känns som att du analyserar och omvärderar ditt liv regelbundet – men så många andra som inte gör det. Som kämpar och kämpar och kämpar tills kroppen säger stopp. Och tro mig, den säger stopp med besked. Kropp och knopp. Usch, trots att jag vill skriva mer, sprida budskapet, så bränner tårarna när jag skriver. Det är en jävla skitsjukdom!!!

        ewa28: all styrka till dig som går till en KBPare, det borde så många av oss göra. I förebyggande syfte. Insikt och KBT är två stora steg. Och du vet, omgivningen gillar dig precis som du är, oavsett hur du presterar. Och de som mot all förmodan gillar dig för dina prestationer – de vill du inte bli gillad av, för vem vill bli bedömd utifrån sina prestationer?

        Gilla

      4. Så fint du skriver Lotta! Kan inte låta bli att hoppas att du fortsätter att göra instick i frågan, även om tårarna bränner. För ju mer vi pratar om det… osv. KBT har varit en enorm hjälp för mig med, med många aspekter av livet.

        Gilla

      5. Absolut Jeanna, lika jobbigt som det är att skriva om det, lika mycket kommer jag fortsätta, lita på det! :-)

        Gilla

  2. Vilken bra grej! Och ja, jag är på! Jag har verkligen känt att livet gått mig förbi, av förklarliga skäl, de senaste 8 månaderna. Har inte carpat diemar överhuvudtaget utan varje dag har handlat om överlevnad och att ännu en dag gått. Deppigt! Värt det, men deppigt… Så även om livet med spädis inte alltid är så himla blissful kanske så är det ändå en slags bliss som inte går att jämföra med någon annan. Och jag ger mig den på att ta tillvara den här tiden fram till midsommar, and beyond. Får skriva om detta själv och fundera på mina punkter…

    Gillad av 1 person

    1. Det förstår jag verkligen Beata, att allt handlat om att överleva! Det framstår dock verkligen som att du ser till att göra dina extrabra grejer däremellan, som yoga eller bara sätta fram en bukett tulpaner. Inspo!

      Gilla

  3. Wow! Du är verkligen en inspirerande mänska! Jag är så på, denna 80 days-count down kommer så lägligt efter en bråkig tid med mig själv. Jag repostar gärna ditt inlägg om det är OK? Ska bli spännande att följa din bloggbliss, hoppas vi kan påminna varann att göra det där som verkligen får oss att må bra – med mycket tunga och mera yoga!

    Gilla

  4. Kloka tankar tycker jag! Jag har redan börjat skapa min egen göttighet, genom att bland annat göra min lägenhet till min drömlägenhet genom att investera i möbler jag verkligen vill ha istället för bara köpa billiga saker som jag egentligen inte ville ha bara för att jag var tvungen att ha nåt. Och sen har jag sagt upp mig från jobbet. Vilket är sjukt läskigt, men också väldigt, väldigt spännande! Jag litar kallt på att jag kommer in och kan börja plugga i höst, men annars så tänker jag att jag kanske flyttar till London igen. Det finns massor av möjligheter vilket känns sjukt häftigt!

    Gilla

  5. Pååååå! Jag är redan inne på det sen i höstas, men det är jäkligt lätt att falla tillbaks och jobba för mycket eller stanna inne i stället för att gå och se en teater eller träffa en kompis. Sen en teater förresten. Herregud vad längesen det var.
    En grej som jag skulle vilja komma igång med i vår är sången. Kör eller sånglektioner. Men jag har liksom inte vågat boka det, pga att jag inte vet hur/när jag jobbar i Sthlm. Men, det kanske ska bli min bliss-grej. Att boka allt annat runt sången!
    Lycka till, och vilket superval. Hångel är det bästa som finns, hoppas det blir massor av det :)

    Gilla

Säg nåt!