Jeanna i all sin grandiosa futtighet

Läste att Lena Dunham sagt att män öppnar dörren för blondiner. Så i veckan blev jag blond för att själv få se!

Jag har befunnit mig lite utanför bloggvärlden de senaste dagarna, men givetvis har jag inte missat inläggen om tillkortakommanden. Hos Cilla, Anna, Mia, Sara, Jessica etc. Sånt tycker jag är kul! Att prata dåliga egenskaper, misslyckanden och misstag. Känner igen mig i nästan allt alla andra har skrivit – vi är alltså människor allihop. Fast antingen är jag ovanligt ond eller så har många valt att skriva de lagom dåliga egenskaperna.

Det här är mina sämsta drag:

Världen snurrar runt mig. Faktiskt.
Om ni bara visste hur mycket av min tid som går åt till att bromsa mig själv när jag befinner mig i en grupp. Hur mycket ansträngning det krävs för att jag inte ska ta över, babbla på och – kanske värst av allt – framhäva mig själv och skratta åt alla mina egna skämt. När jag gör något bra hinner ingen annan säga något förrän jag har gjort det själv. Hurra för mig! När jag säger något roligt hinner ingen annan uppfatta det förrän jag har skrattat mig fördärvad själv. Jag tar gärna på mig alla roliga uppgifter (och, förresten, gärna alla tråkiga också för då får jag bestämma allt själv) och när något går bra är jag inte rädd för att ta åt mig av berömmet. Och, okej, nu säger jag det: jag är sjukt rädd för att någon ska missa att det var just jag som gjorde det där bra. ATT JAG SKA GÅ MISTE OM BERÖM! Vilken mardröm…

Det här är på riktigt en sida som jag jobbar med, men när jag läser min egen text nu tänker jag också att det är jävligt bra. Jag kanske irriterar andra men jag låter ytterst sällan andra människor hyscha mig.

Men:

Jag oroar mig mycket för att någon ska rycka undan mattan för mig
Min stora skräck har tidigare varit att bli arbetslös. Tänker att jag skulle bli deprimerad, ensam och drabbas av värdelöshetskänslor. Jag är en enkel tjej från bruksorten Grums. Senast igår fick jag höra av en kollega att det kallas för Dumbältet, för att människorna anses så korkade där. Jag vet vem jag är och var jag kommer ifrån. Så vem tror jag att jag är?  Det finns dagar när jag tror att min min lägga, min lön, min livsstil, min fina familj och mina smarta kompisar bara är till låns. För varför skulle jag vara värd det här?

Sen finns det också väldigt många dagar som är mer som punkt 1 =))

Egentligen tror jag att de här två punkterna är ganska tillräckligt för att spegla när det är klurigt att vara mig. Upp och ned, bombastisk och futilitet. Megalomani och obetydlighet.

De utmaningarna fick jag. Jag vill inte byta bort dem. För de är jag.