När hälsa blir ohälsa

Hörrni igår var Johanna och jag och lyssnade på när Trend och träning-Anna föreläste om ortorexi. Hon har själv nyligen genomgått behandling av sjukdomen och berättade generöst och modigt. På plats var förstås bara tjejer och flera av dem berättade under kvällen om sina egna erfarenheter av ortorexi. Det hela var mycket intimt och öppenhjärtigt – stor kudos till er som orkar dela med er. Ni hjälper andra.

När jag promenerade hem funderade jag på hur infekterad hälsobloggvärlden är. Och hur vi som står bakom den (oavsiktligt!) riskerar bidra till en del av det lidande som ortorexi för med sig. Det skrämmer och beklämmer.

Just detta tror jag är en stor del till att jag själv inte längre känner samma passion för att blogga, och kanske framför allt läsa bloggar, som för ett år sedan. Trots att jag är vuxen och mer därtill gjorde min PT-utbildning och min stora konsumtion av hälsorelaterade texter av alla de slag att jag brände ut min hälsolust ett tag. Jag har nog fortfarande inte återhämtat mig helt.

Jag upptäckte till exempel att jag själv blev förvånad över att det fortfarande fanns människor som trodde att en bulle var ett mellanmål (självmord!!!), eller som inte förstod att träning, starka muskler, starkt hjärta, är det viktigaste i världen. Något allt annat bör anpassas efter. Att jag inte längre ville gå på middagar som kunde bli sena, eftersom det är mycket viktigt för hälsan att sova ordentligt.

Hälsofascistiskt. Blev det.

På julen upplyste min kille mig om att han tyckte att mina prioriteringar blivit ganska märkliga. Jag förstod ingenting. Det var ju jag som tänkte rätt och alla andra slackers som tänkte fel! I mars hade polletten trillat ner och jag bytte snabbt kurs. Sedan dess har jag hållit den. Varit tacksam för den.

Det behöver inte gå så långt som att vi drabbas av ortorexi, det är jobbigt nog om det blir som det blev för mig. Lite för mycket regler, lite för stor tidsåtgång.

Och för mig är hälsovärlden fortfarande lite beklämmande. Jag ser så många felprioriteringar. Så många pekpinnar och rätt och fel och svart och vitt som är så lätta att svälja. För vi vill ju må bra. Vi vill vara hälsosamma. Vi vill göra rätt, liksom. Och nästan alla som skriver, både bloggar och annat, vill så himla väl. Men en stor hälsokonsument får sällan helhetsbilden. Vi ser bara bitar av perfektion att tvinga ihop. Bästa träningen. Bästa kosten. Bästa hälsan.

Ingen plats för alternativ. Alla bitar som går utanför mallen är trekantiga. Passar inte in. Då faller allt. Eller?

Jag vill uppmana dig som läser att fundera på vilka ideal du har och varför. Om de är rimliga. Det vill säga, finns det någon poäng med att uppnå dem, finns det utrymme för att uppnå dem, eller har du dem helt enkelt för att du tror att du borde?

Min förhoppning är så klart att du ska säga att ditt ideal är att må bra. Och att du inte tror att du måste följa en exakt plan för att det ska vara så. Att du vet att om du följer magen istället för strikta scheman kommer det nog bli rätt bra.

Annonser

14 reaktioner på ”När hälsa blir ohälsa

  1. kanske kan vi äntligen börja prata om hälsa istället för träning? det hoppas jag i alla fall, så förhoppningsvis är detta en positiv utveckling mot att faktiskt må bra – och inte bara träna, träna, träna och göra allt för träningseffekten.

    Gilla

  2. Skönt att läsa din text. För visst kan det vara lätt att dras med i något som man själv upplever som det optimala medan omvärlden inte ser det riktigt på samma sätt. Och ja, vi vill må bra. Och ja, vi är många som bloggar med vår del av hälsokakan. Dels tror jag att själva bloggandet går i vågor, har förändrat, haft två bloggar ett tag osv. Men till slut vill jag ändå skriva, men kanske lite mer sparsmakat i vissa lägen, om du förstår? Men jag tror att vi ofta lever i ett allt-eller-inget när det gäller träning, kost och synen på vad man mår bra av. Yogan är ju mitt må bra, men kan i den världen också se en hel del av besatthet och nästintill fördömanden. Jag tror på att vi är öppna, som du är nu och skriver om det som kan vara problematiskt, men som inte behöver vara det. Kram och tack!

    Gilla

  3. Åh, jag har funderat på detta så otroligt mycket den senaste tiden. Jag bloggar mindre och jag läser färre bloggar. Anledningen är att det inte lockar mig på samma sätt. Ibland blir jag trött på den här världen och orkar inte vara någon form av motpol till allt det osunda – för tänk om det är ett epitet jag har gett mig själv och att det är någon form av självvald sanning? Ämnet är svårt och snårigt, det stämmer mycket riktigt. Jag tror bara att det står mig upp i halsen vissa dagar och att jag med tiden har blivit så mkt mer medveten om sådant jag såg förbi förut.

    Jag tror, som alltid, att lösningen är att vi pratar om det. Det obekväma behöver lyftas och ältas och pratas om. Annars blir det fult och ovärdigt och så vill jag inte ha det.

    Gilla

  4. Vilken bra text alltså. Och det är klart att en hittar den hos dig! Varje gång jag läser tänker jag att den där Jeanna är väldigt klok hon. Jag har själv varit inne på ämnet mycket i mina tankar nu i höst, men har inte riktigt vågat dela det med någon. Du vet, säger en det högt så blir det plötsligt så verkligt. Men jag kände verkligen att det blev för mycket. ”Så många kalorier, håll koll på makros, inget ris, nu har jag ätit för mycket, iväg och träna nu, du måste ut på promenad idag”. Jag gör lite tvärtom ibland nu. Tar en bulle som mellanmål (ja glutenfri då, pga celiaki), stannar upp med B och kollar på film för att det är mysigt, trots att jag var sömn-nazi ett tag i höstas, köper smågodis en onsdag när jag och en vän ska kolla på film. Sånt jag tyckte var väldig jobbigt i början av hösten och som jag försöker acceptera som normalt beteende nu. :)

    Gilla

  5. Åh, som alla skriver, ett jätteviktigt ämne – och svårt!
    Det här att man skriver om sin träning, är det egentligen att bidra? Fasen vad svårt, det kanske är så. Men samtidigt ska man ju kunna vara stolt över vad man gör, och det är ju inte dåligt att träna. Ah, trasslar in mig i denna kommentar. Menar nog ungefär vad alla innan mig har skrivit. Svårt svårt svårt.

    Gilla

    1. Det är verkligen inte dåligt att träna. Eller att skriva om det. Det kan bli dåligt att tro att allt faller om du inte tränar en dag, eller äter perfekt en dag. Eller om du tror att det enda normala är att bara tänka på hälsa, hälsa, hälsa. Och göra allt som inte passar in där till antites. Så tänker jag.

      Gilla

  6. Ja väldigt viktigt detta. Inser att jag haft mindre koll på bloggvärlden senaste tiden för de ganska få bloggar jag läser har alla blivit mer snälla och mindre träningstuffa. Trodde i min enfald att det gällde hela bloggvärlden, ja, och hela resten av världen också, men så är nog inte fallet.

    Gilla

  7. Otroligt viktigt, som jag också skrev i Annas blogg. Vi måste börja prata, öppet. Hjälpa varandra! Jag tror tyvärr jag hade varit fast i det är, om inte en vän för snart ett år sedan berättade saker som hon upplevde men som jag inte alls hade någon aning om. Nu vet jag. Hon hade rätt.

    Gilla

  8. Så jäkla vettigt skrivet om ett så viktig ämne. Jag hade gärna velat vara med på den där intima träffen med er bloggare och dela med mig av tankar och erfarenheter, för jag sitter själv på mängder av sådana.
    Jag tycker att vi aldrig ska sluta vara ärliga och öppna med detta ämne. Prata, älta, tjata, berätta! På det viset tror jag fler kan bli medvetna om mönster och beteende, och det är väl i den änden som vi bör starta..
    Du och din blogg är i alla fall en frizon från ångest, hets och pekpinnar!
    KRAM!

    Gilla

  9. Jättebra inlägg. Just så.
    Jag har kvar väldigt få träningsbloggar i mitt flöde. Demonerna som säger att jag inte duger hittar fortfarande ofta hem men att matas med mindre gör att de kommer mer sällan. Och det är ju bra. För jag vet ju, egentligen, att jag är helt perfekt.

    Gilla

  10. Kloka du! Du formulerar det så himla bra tycker jag.
    Jag tänker jätte, jättemycket på detta. Hur jag med mitt bloggande inte ska bidra till negativa känslor hos andra. Nu är jag inte typen som flashar magrutor direkt (p.g.a osynliga). Alltså, jag menar inte att det nödvändigtvis är fel att göra det men samtidigt är det en så jäkla svår och snårig stig det där: Vad är hetsande, vad är inte? Dessutom upplever ju olika människor saker olika. Jättesvårt är det.

    Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s