Mina tankar om Bosön

IMG_0378 IMG_0370

Puh! Två dagar på Bosön är över. Det var jättekul att äntligen få se den här mytomspunna platsen! Tyvärr tror jag att jag missade den mest intressanta byggnaden – där fanns en idrottshall som vi aldrig gick in i. Antingen det eller så var det inte så speciellt som jag trodde ;-) Blev också lite förvånad när jag sprang femkilometerspåret i morse och en stor del var på asfalt i ett villaområde. Inte väntat! Samtidigt som jag säger det vill jag så klart vara på Bosön ungefär JÄMT. Hela omgivningen lyser idrott och prestation. Jag älskar den känslan!

Själva konferensanläggning var rätt sliten och 70-tal. Dessutom delas utrymmena med kidsen som pluggar där, vilket innebar att unisextoaletterna var snuskiga och lunchrestaurangen mer en matsal. Hotellrummen var däremot strålande trevligt inredda och middagen i Mästarvillan utmärkt. Tyvärr (orutinerat!) dog mitt kamerabatteri och jag hade ingen laddare. Lite taskigt med foton alltså…

Men rullstolsbasketen fångade jag! Det var vansinnigt roligt. De andra skojade hela kvällen om att jag skrattade varje gång jag fick bollen. Det berodde på att jag hade ganska svårt att synka ihop mig – sitta stilla med benen, behålla bollen men ändå ta mig framåt. En del av mig känner att det är lite oetiskt att tycka att det är så roligt att testa ett handikapp. Men det är en riktigt idrott som alla andra. Inte konstigare än att testa dem. Och en utmärkt utmaning för en grupp kolleger. De flesta startar liksom på noll, nästan alla är rätt dåliga. Och alla ville vara med. Ingen verkade bekymra sig över sin egen förmåga. Det kändes väldigt kul.

Har du varit på Bosön?

Annonser

9 reaktioner på ”Mina tankar om Bosön

  1. Hej! Hoppas allt är bra med dig Jeanna. Saknar dina inlägg, men känn ingen press att du måste skriva. Jag väntar tålmodigt (typ) tills du är tillbaka. :)

    Gilla

  2. Nej – har inte varit där. Men känner till att det finns :) Häftigt att testa något nytt – och jag förstår att du skrattade. Det är väl bra det – glädje är något positivt. Att skratta för att man är ovan tycker jag låter som en bra reaktion :)

    Gilla

  3. Eftersom jag jobbar på Ön så är jag och kollegorna där några gånger per år, på diverse saker. Men även att jag var där i samband när jag pluggade :) Älskar stället!

    Gilla

      1. Första hoppet var läskigast, att stå där uppe och inte veta hur långt jag skulle flyga. Jag är en rutinerad skidåkare, men det är ju inte detsamma att åka på en plastmatta. Sedan visade det sig vara mindre läskigt än vad det ser ut. Underlaget har rätt högt motstånd, så man flyger inte speciellt högt eller långt. Men som sagt – otroligt roligt!

        (Sedan var det ju en underbar känsla att ha 20 personer i hejarklacken med dunkade stereo och hög stämning. Kodräkten i plysch hjälpte väl också till)

        Gilla

  4. Japp jag har varit där. På kickoff med jobbet. Vi fick köra staffett med rullstolarna och jag var så arg att jag nästan grinade när jag inte tog mig upp på en platta med rullstolen. Jag var så vansinnigt rädd för att ramla bakåt. Annars har jag nog samma uppfattning. Vi bodde i de nyrenoverade husen, det var superfräscha hotellrum. Men precis som du skriver är atmosfären det mest utmärkande :)

    Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s