Pepp på Bosön

boson

När jag fick veta att vi skulle till Bosön och konferera blev jag eld och lågor. Såg så fram emot att få testa alla träningsmöjligheter. Nu när jag väl är här vill jag bara stanna i den där sängen… aaaah. Inte riktigt som jag tänkte mig.

Strax ska vi i alla fall testa rullstolsbasket. Mycket intressant teambuilding får jag säga. Undrar så vilka roller som utkristalliseras! Vem är den dåliga förloraren, den vidriga vinnaren, tjyvnyparen och skolkaren? Och vem är jag? Minns knappt vilken roll jag brukade ha på skolgympan. Troligen sämsta möjliga kombo av de tre första…

 Inser att den här frågan är mycket intressant! Vem var du på gympan? Och hur avspeglar sig detta på ditt nu?

Annonser

18 reaktioner på ”Pepp på Bosön

  1. Jag tyckte att det var okej. Blev ofta vald sist för att jag var kort (!) men var hyfsat bra på allt. På gymnasiet gick jag ett program med extra mycket idrott på schemat, snöade in lite på ämne då. Sökte till GIH och utbildade mig till lärare i idrott och hälsa.
    Ps. Ingen väljer lag på mina lektioner

    Gilla

  2. Jag var den som aldrig vågade ta för sig och sa alltid själv ”bara så ni vet, så kan jag inte det här” om allting. Tryckte verkligen ner mig själv. Tyckte det kändes jobbigt och pinsamt bara. Sen när jag började identifiera mig själv som bisexuell så fick jag även vänta med att duscha för tjejerna ville inte vara nakna framför mig. Snacka om att skolgympa, som egentligen borde vara världens viktigaste grej, blir det jobbigaste man kan tänka sig?

    Gilla

      1. Precis så. ”Tänk om du skulle bli typ… kåt på mig eller kär i mig om du såg mig naken?”. Jag brukade alltid svara med ”tro inte för mycket om dig själv”. Mest för att poängtera att det inte funkar på det sättet. Att vara bisexuell handlar om att vara kär i människor, inte kön. Men på högstadiet förstår inte alla människor det. Därför blev idrotten jobbig. Det är svårt när det inte finns förståelse och när sådana viktiga ämnen inte tas upp på exempelvis sexuell kunskapen.

        Gilla

  3. Gud så kul. Givet mitt favoritställe =) underbart!
    Jag har inte missat en enda idrottslektion i mina år på skola. Det var favoritämnet och det ämne jag la allra mest krut på. Jag hängde med de ”tuffa” sportkillarna som var bäst på….allt… De där killarna som lärarna favoriserade, bara för att dom gjorde precis det som skulle göras. Och ”rätt” gjorde dom också. Alltid. Vette tusan om jag ska vara stolt över det… men där och då kände jag mig tuff…

    Gilla

  4. Oj, jag gillade aldrig idrottslektionerna när jag gick i skolan. Helst skolkade jag, eller fuskade om jag kunde på typ orienteringen. Jag har aldrig identifierat mig själv som en hurtig person, eller en vältränad person heller även om jag har varit det i perioder. Idrottslektionerna är ju dessutom det värsta för väldigt många, speciellt barn som är överviktiga eller helt enkelt inte är sportintresserade. Eftersom man måste duscha efter gymnastiken så tycker ju många att det är superjobbigt pga måste visa sig naken för andra till exempel, och i omklädningsrummet är det nog mycket mer mobbning än vad vi tror till exempel eftersom läraren aldrig är i just omklädningsrummet och inte ser/hör vad som händer.

    Gilla

  5. Jag var den som var supernoga med att allt skulle gå rättvist till och blev skitsur om någon fuskade och läraren inte var så noga med det utan lät alla spela vidare. Då ville jag i princip inte vara med mer, haha! Hade dock inget emot att ta i och gärna trycka till när vi spelade bollsporter där detta tilläts. Kommer ihåg att de flesta andra tjejerna i klassen gnällde över detta vilket jag tyckte var trist eftersom det ingick i spelet. Gillade därför ibland mer att spela med killarna, jag lade ju inga värderingar angående kille vs tjej utan ville bara slippa gnället. Det passade mig bäst just då :)

    Gilla

  6. Jag gillade inte alls skolgympan. Under högstadiet och gymnasiet lyckades jag trixa mig ur alla lektioner som var extra jobbiga (orientering, längdskidor, skoljoggen osv) utan att få IG. Det dröjde rätt länge innan jag fattade vad härligt det är med träning och vilken lyx det faktiskt är. Men tillslut trillade ju poletten ner :) Även om jag rör mig med en snigels hastighet just nu då.. :P

    Gilla

  7. Jag var i princip aldrig med på gympan, jag slapp pga reumatism. Istället var jag på sjukgympa eller gick och simmade. Man kan väl sägs att jag tar igen det där med råge nu (inte exakt just nu under graviditeten då men du fattar). Det där ”du måste vara försiktig, ta det lugnt” som präglade min uppväxt. Tack och lov behandlas unga reumatiker inte så längre. Och när jag svingar kettlebells och springer backintervaller och hoppar runt som en liten tok på Holmen på somrarna så står min mamma bredvid led tårar i ögonen. Hon som alltid körde till sjukgymnastik och läkarbesök. ”Tänk att du som var så sjuk…” suckar hon lyckligt :-)

    Gilla

  8. Haha, mycket intressant sånt där!
    På skolgympan var jag den med 100% närvaro. Hur jag presterade berodde på om det var bollar med eller ej (noll bollsinne) och det envisades ju ofta med att ha bollsporter på schemat. Men i övrigt var jag den där som hade lätt för det mesta. Älskade gympan nästan alltid, men förstod redan då att det var för att jag hade lätt för det och led lite med dem som hatade den. Försökte alltid vara schysst mot alla och en bra lagkompis, men minns att jag ville glänsa ibland. Det speglar nog mig nu med va? haha

    Gilla

  9. Jag var väl med på idrotten mest för att ig var min största mardröm. Men minsta lilla snor eller annan anledning till att inte vara med tog jag.
    Det var först under sista året på gymnasiet som jag började uppskatta idrotten. Jag tränade inget som liten men började på friskis under gymnasiet. Det var även på friskis med en lärare engagerad i friskis vi hade på idrotten under gymnasiet, vilket jag tror bidrog till att jag uppskattade idrotten då.
    Sista året på gymnasiet valde jag även till idrott och hälsa b, vilket innebar mer idrott per vecka.

    Så sista året på gymnasiet speglar mig väl idag (är bara två år sedan).
    Men mitt ännu yngre jag är raka motsattsen mot mitt nutida jag.

    Oj vad långt svar det blev, kul att reflektera. :)

    Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s