Öka styrkan med mindfulness

IMG_1784.JPG
Jag har börjat öva mindfulness på gymmet. Och det är mer logiskt än du tror.

Ibland hör jag andra tränande personer berätta att de tycker sig tappa i styrka efter ett uppehåll. Och det låter ju rimligt. Själv upplever jag aldrig det. Tycker alltid att jag orkar lika mycket oavsett hur sällan jag tränar en muskel.

Varför? Troligen för att jag ibland faller in i perioder när jag inte gör något extra. Inte tar ut mig fullt. Blir lite bekväm.

Jag har alltid som intention att träna till failure, det vill säga tills jag inte orkar mer. Ibland lurar jag dock mig själv och tycker att jag ska få vila lite, trots att jag hade pallat mer om jag bara gett mig tusan på det. Ni minns kanske mitt frustrerade inlägg om hur hjärnan hindrar mig i knäböjen.

När jag nu har påbörjat ett nytt träningsprogram har jag framför allt bestämt mig för att det är pannben och jävlaranamma som gäller. Finta hjärnan. Peta in mindfulness mitt i tyngsta seten. Tänka: nu säger hjärnan att jag ska sluta för den är lite lat. Jag låter tanken passera utan att lägga nån vikt vid den.

Och så fortsätter jag. Med det jag har bestämt att jag ska och vet att jag kan. Det är så roligt! Utmanande. Låter kanske självklart för dig. Men lite ovant, för mig, som ofta är lite för snäll mot mig själv. Som sällan pressar mig.

För vet ni, det är ganska nyttigt att pressa sig. Ibland. Hur ska en annars bli bättre, modigare, starkare? Och för mig passar det bra att skapa lite distans till tankarna. Vilket somliga alltså kallar för mindfulness. Att medvetet välja vad jag vill eller inte vill lyssna på. Vi kan väl höras om hur det går om tag?

Är du bra på att pressa dig positivt på träningen? Och jobbar du mycket med dina tankar när du tränar?

Annonser

15 reaktioner på ”Öka styrkan med mindfulness

  1. Jag har ju svårt att titta min PT i ögonen när jag tränar med honom, dels för att han har Disneyfigursögon men även för att jag gärna vill ta mig iväg i mina tankar när det är asjobbigt. Jag fokuserar på en prick på väggen och tänker att jag bara skall göra det. Sedan gråter jag, blöder jag och ibland kräks… hehe…

    Gilla

  2. Förr var jag väldigt bra på att pressa mig själv, både på träning och i livet i övning. Njöt av hur kroppen lydde. Men efter att nästan ha klappat ihop för ett antal år sedan har jag lärt mig att lyssna på kroppen. Ibland är den pigg och glad och då kan man pressa på och det känns roligt. Ju mer desto bättre – hej och hopp! Men ibland är den ledsen och trött och då anpassar jag mig efter det. Ibland händer det att den trötta kroppen blir så glad över att jag lyssnar på den och respekterar den, att den blir pigg efter ett tag och kan jobba på lite hårdare.
    Resultatmässigt ser jag inte så stor skillnad mot förr, men jag ser numera träning enbart som ett sätt att hålla kroppen pigg och glad och stark så att den klarar av att göra det som är verkligt viktigt i livet. Och så att jag ska ”orka livet ända tills jag dör”. :-)

    Gilla

  3. Bra inlägg! Ju bättre man blir vid stången desto större mental utmaning blir det, knäppt men sant.

    Själv har jag börjat flörta lite med meditation när jag tränar olympiska lyft eller tunga basövningar. Ibland fastnar jag i hela det där slå-sig-på-låren sättet men märker att det blir så mycket bättre när jag andas lugnt och djupt, visualiserar lyftet och hittar mitt fokus mellan seten. Tror det kallas närvaro ;) För vissa funkar det säkert bättre att hetsa upp sig men för min del tycker jag bara att det blir slarviga och okontrollerade lyft då.

    Skönt när man börjar hitta sitt eget sätt, känslan när man får till det är underbar :)

    Gilla

  4. Jag är bättre på att bita ihop och kriga när jag tränar än vid tävling. Konstigt nog.
    Behövs en förändring och den jobbar jag ständigt på

    Gilla

  5. För mig är det halva grejen. Har jag inte med mig fokus och det rätta tänket blir det inte mycket av träningen. Det tog faktiskt ett tag mig för att haja det så jag förstår vad du menar att det är lite ovant. Att välja, det är grejer det!

    Gilla

  6. jag är oftast ganska dålig på att pressa mig själv när jag tränar själv, det är lättare att komma undan då tycker jag. Det blir lite av en annan sak när en tränar i grupp… Jag har jobbat massor med mina tankar, förut så var jag så jäkla hård mot mig själv men nu så uppmuntrar jag mig själv frör det mesta istället för att vara sur för att jag inte tar lika mycket vikter som förut när jag tränade fem dagar i veckan. Det viktigaste är ju att få det gjort i slutändan, :)

    Men sen handlar det såklart också mycket om vilken träningsform det är. Jag som aldrig varit en löpare tänker alltid att jag inte orkar springa 100 meter även om jag skulle klara av att springa 5 kilometer egentligen. Det handlar väl lite om sanningen om sig själv där helt enkelt…

    Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s