Snygg och redo att bedömas

IMG_1157

Läste just inlägget ”On Beauty: varför jag ibland (tyvärr) tänker efter innan jag klär upp mig” hos Camilla. Liknande tankar har passerat hos mig på senaste, men jag oroar mig inte så mycket för att någon just ska ta på mig om jag klär upp mig – däremot orkar jag ofta inte riktigt med tanken på att det här med att göra sig fin ofta misstolkas som en vilja att bli värderad.

Tänkte på det senast när jag var på konferens för några veckor sedan och hade ett uppdämt behov av att få ha läppstift och en fin klänning när vi nu ändå skulle ut på middag. För, så här är det: jag älskar, älskar, älskar glansiga strumpbyxor, snäva klänningar och att frossa i smink. Den senaste tiden har jag dessutom haft en period när jag känner mig fab, jamen stolt och snygg, och velat framhäva det.

Men just den här gången tänkte jag till en extra gång. Därför att jag inte ville att någon skulle misstolka mig. Därför att jag inte ville att någon skulle tro att jag har ett behov av att positionera mig eller upplevas som snygg. För det har jag inte. Jag har ibland ett behov av att känna mig snygg. Och det är verkligen inte samma sak.

Framför allt vill jag inte att någon ska tro att jag suktar efter att bli värderad. Att jag går ut i lobbyn och bara längtar efter att någon ska säga ”vilken förvandling, vilken tjej!” och ba: nu är kvällen gjord. Även om det också är roligt är det inte ändamålet. Jag vill inte att nån ska tänka ”värst vad hon anstränger sig, vad är hon ute efter…” för då blir ju det hela bara beige och trist. Beräknande.

Som kvinna är det svårt att ha sitt utseende i fred. Vi löper alltid risk att bli allmän handling och tillgång. Nåt man hela tiden måste tycka något om och förhålla sig till. Vi misstänks ofta använda utseende som verktyg för att få det vi vill. Eller inte vill.

Att bara vara neutral är svårt. Vårt utseende laddar oss med spänning. Ibland positiv, ibland negativ och ibland går proppen helt utan förvarning, fast vi aldrig hann ana att vi taggade gränsen till överspänning.

Vad som än händer kan vi vara säkra på det är vårt fel.

Nån som känner igen sig eller tvärtom? Kanske nån som undrar varför jag bryr mig alls?

Annonser

18 reaktioner på ”Snygg och redo att bedömas

  1. Såååå intressant. Jag har tänkt en del på det här, särskilt sedan jag kom ut ur feministgarderoben och började fundera mer på det här kring hur män och kvinnor behandlas i olika jobbsituationer osv. Jag älskar kläder och smink och hårfix (i vanliga fall, nu är det lite värre på den fronten). Vid ett tillfälle, när jag skulle in på ett möte på jobbet med bara män (som ofta är fallet) så stannade jag plötsligt upp mentalt och undrade om min outfit för dagen skulle vara en hjälp eller stjälp i sammanhanget. Eller helt enkelt inte noteras överhuvudtaget. Jag hade pennkjol, skjorta, pumps, smycken. Sminkad, fixat hår, målade naglar… Så som jag gärna VILL se ut typ dagligen. Mina kollegor hade så klart byxor av olika slag, skjortor och kavaj eller pullover. Så som de vanligtvis ser ut. Och medan jag vinglar lite på klackar (eller ja, SÅ höga har jag inte) så står de stadigt på sina vanliga herrskor.

    Gör jag mig själv en otjänst? Eller är det min rättighet att se ut som jag vill? Givetvis skulle jag gärna se någon av mina manliga kollegor i högklackat någon gång. Eller med lackade naglar. Men det kommer inte hända… Så normen är starkt förankrad (här och på de flesta ställen).

    Sen är deti nte så att jag känner mig ”fel” de dagar JAG har jeans och kängor och skjorta och därmed mer liknar mina manliga kollegor. på sistone har jag av sjukskäl dessutom gått osminkad till jobbet och haft mitt gråa, extremt ofixade hår i en flottig tofs. Lackade naglar och rakade ben har varit låååångt bort och eftersom jag bara använt parfymfria produkter ett tag så har jag kanske till och med luktat man… Undrar hur det egentligen uppfattats?

    Nu blev det långt. Jag hade inte tid att skriva kort ;-). Fortsätter gärna den här diskussionen. Och i vanlig ordning önskar jag att någon smartare än jag (typ du) kan förklara hur det ska vara och hur jag bör vara och så kan jag vara det sen. Haha, fram för eget tänkande, eller hur?! :-)

    Gilla

    1. Alltså, nu måste jag genast svara mig själv eftersom jag kom på vad jag tänkt ända sedan jag fick min första dotter för 8,5 år sedan. Nämligen typ så här: ”Jag önskar att mina barn ska vara starka och ha självkänsla nog att sticka ut om det vill men också följa mängden och vara trygga och starka i det, om de vill. So what om de vill vara goth och färga håret lila eller klä sig som män. So what om de älskar rosa volagner och vill ha exaaaakt samma läppglans som alla deras kompisar. Deras inre styrka och självkänsla är det jag vill bygga, resten ger sig självt”. Typ

      Och det gäller väl även mig… Men samtidigt, hade jag fått det här jobbet om jag hade lila hår och dr martens? Hade de sett förbi det yttre och anställt mig baserat på kompetens? Vet inte. Jag inser att jag har en fördel av att vara ”välvårdad” och ”traditionellt attraktiv”.

      Svävar jag ut nåt enormt nu or what?!

      Gilla

    2. Beata, du förstår verkligen hur jag menar! Det gläder mig extremt mycket. Du förklarar typ för mig vad jag menar… För, jag tänker ju också på det där. På dagarna när jag är så jävla het i läppstift och snygg drapering och höga pumps och både får extra makt och förlorar lite samtidigt. För så känns det. Good looks ger makt över männen, men det är vingligt, kan lika gärna brista vilken sekund som helst. Och varför älskar jag att se ut just så? För att jag älskar att se ut just så eller för att jag vet att det absolut mest framgångsrika är att älska att se ut just så? Jag vet inte. Uppriktigt. Hur ska jag veta det?

      Gilla

      1. Jag veeeet inte! Jag blir lite galen i skallen när jag tänker på det… hönan och ägget liksom. Jag vill ju få vara som jag vill vara. Men det jag vill vara (utseendemässigt) följer ju helt klart en helt normal norm för kvinnor ”i karriären”. Vad mycket coolare det skulle vara om jag gick all in på goth eller typ sån där japansk mangastil med tyllkjolar och turkost hår och ändå blev respekterad på mitt arbete. Jag är så himla mainstream. I allt. Tur att jag är pingstvän i alla fall, typ det enda som skiljer mig lite från mängden. (Fel!!! Jag bor ju för sjutton i bibelbältet! :-D)
        Kan vi inte göra så här att du tar reda på hur vi borde tänka. Nina åkestam verkar ha koll och jag diggar typ sheryl sandberg. Och sen berättar du hur jag ska göra och hur jag ska fostra mina barn. Och om du då säger sluta raka armhålorna och ha bara manskostym så kan jag rebella mot det och köra pennkjol och läppstift och känna mig såååå politiskt inkorrekt. Okej?

        Gilla

      2. Jag vet! Vi inför klänningsfredag och det måste ALLA följa?!
        Eller så gläds vi åt att vi har så många roliga outfits att välja mellan och slipper tråkiga byxor-skjorta-kavaj varje dag…
        Eller inför kåpor? Lika för alla, som präster? Fast min prästsyster (tillika fd fotomodell) kör ändå med klackar och läppstift till sin kaftan…

        Gilla

  2. Jag har gått från att bry mej skiiiitmycket till att ta mej själv med ro. Visst, jag ser till att vara hel och ren, men de yttre attributen fixar jag knappt längre. Har aldrig varit duktig på smink, men nu skulle jag knappast ens få till ett sotat öga utan att se ut som en panda som fått stryk. Och kläder, jag är så himla ”egen”… och fnissar ibland åt att jag precis som andra träningstokar fått lite problem med att ha ”människokläder” på mej ;)
    Håller sen med Nour El Refai – wtf hår kommer ut där det är tänkt, egentligen helt galet att vi ska ”behöva” vara där och trixa (men jo, jag rakar både här och där, fast ibland låter jag det vara nån vecka… och herregud, jag överlever :D).
    Kram vackra Jeanna!

    Gilla

  3. Gud ja! En kvinnokropp är tamejfan alltid ett statement. Därför blev jag så glad när Nour El Refai fick både beröm och kritik för håriga armhålor, och svarade: ”Jaha, men det är inte jag som bestämt det. Det växer ut där.”

    Gilla

  4. Du sätter alltid så bra ord på saker jag tänker på men liksom inte får ut i, ja, just ord. Nickade mig igenom hela detta inlägg, som så många andra du skrivit. Så ja, känner igen mig. Vet inte hur många gånger jag bytt om, stirrat i spegeln och undrat om det kommer uppfattas ”som om jag försöker” (exakt vad jag skulle försöka är dock högst oklart, oavsett håll kan det ju bli fel, så att säga), bytt om igen och till slut bara suckat och inte orkat. För det är ju just det där att man, när man har de där fina dagarna och faktiskt KÄNNER sig fräsch och snygg, inte riktigt vet om man eh, FÅR visa det. Då vänds det plötsligt till att vara bekräftelsebehov. Så jag vet inte hur man bäst beter dig, man ska typ ständigt sträva efter och jobba för att ”vara sitt bästa jag” (både vad gäller in- och utsida) men sedan absolut INTE VISA att man vissa dagar känner sig himla bra. Svårt att sätta ord på, som sagt. Men du gjorde det bra, grymt inlägg med grymma tankar från grym kvinna!

    Gilla

  5. Jag kör på att känna mig bekväm i det jag har på mig. Om det sedan råkar vara något uppklätt så är det bara så eller kan mycket väl också bara vara jeans. Måste man tänka hela tiden? Männen klär på sig, punkt slut. Det borde vi också göra. Som vi vill. Utan att bry oss om vad andra tycker och tänker. Bara sådär. Och vara nöjd.

    Gilla

    1. Nej precis. Det är så jag tänker också – att det är så tråkigt att tänka. Men samtidigt svårt att låta bli. Det är så himla tråkigt att märka att en sänder ut signaler helt ofrivilligt tycker jag. Bara för att de hela tiden övertolkas.

      Gilla

      1. Kanske mer ”fel” på de som tolkar. Kvittar vad man har på sig för vissa de väljer ändå att tolka världen som passar dem bäst. Om de inte är betydelsefulla… låt dem hållas

        Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s