95 kilo marklyft och självrannsakan

Jag är skiträdd för att vara dålig. Misslyckas. Länge trodde jag att jag bara var lat. Lite slö. Eftersom jag ofta hellre ställer mig utanför, väljer att inte vara med och tävla. Den som inte tävlar kan aldrig förlora. Eller misslyckas.

Vinner hen? Nä. Självklart inte.

Jag är rädd för att misslyckas. Det har jag lärt mig efter 4 000 rundor i kbt. Men jag är fortfarande skitdålig på att chansa och testa och ta risken. Ärligt talat minns jag knappt att jag har gjort det nån gång. Jag är the mother och the säkra kort. Herre gud vad kul. Vilket spännande liv.

Varje gång jag tittar på filmerna här nedan ler jag stort. De är från igår och jag höjer mitt personbästa i marklyft med 15 kilo. Samtidigt gnager och irriterar det att det ser så lätt ut. Jag forcerar inte upp den där stången med mitt pannben. För vi har fortfarande en alldeles för dålig kontakt, hon och jag. Jag och mitt pannben.

Jag undrar vad jag skulle lyfta om jag vågade låta henne göra sig hörd.

I knäböjen stod jag med 60 kilo på axlarna och jag kände mig rädd. Fast att jag vet att jag förmodligen är rätt långt mycket starkare än så. Angelica skrek ned ned ned ned! men jag stannade hela tiden precis innan hon skulle be mig vända upp. Precis innan den perfekta knäbljen fulländades. För jag vågade inte nå botten. Vågade inte fullt ut. Jag misslyckades inte. Jag fegade ur.

Och det stör mig. Det stör mig himla mycket. Jag kan så himla mycket bättre, jag har en stark och tränad kropp. Men jag använder den inte hela vägen till det den kan. Jag använder inte mig själv hela vägen, till det jag kan.

Det borde gå att ändra på det.