95 kilo marklyft och självrannsakan

Jag är skiträdd för att vara dålig. Misslyckas. Länge trodde jag att jag bara var lat. Lite slö. Eftersom jag ofta hellre ställer mig utanför, väljer att inte vara med och tävla. Den som inte tävlar kan aldrig förlora. Eller misslyckas.

Vinner hen? Nä. Självklart inte.

Jag är rädd för att misslyckas. Det har jag lärt mig efter 4 000 rundor i kbt. Men jag är fortfarande skitdålig på att chansa och testa och ta risken. Ärligt talat minns jag knappt att jag har gjort det nån gång. Jag är the mother och the säkra kort. Herre gud vad kul. Vilket spännande liv.

Varje gång jag tittar på filmerna här nedan ler jag stort. De är från igår och jag höjer mitt personbästa i marklyft med 15 kilo. Samtidigt gnager och irriterar det att det ser så lätt ut. Jag forcerar inte upp den där stången med mitt pannben. För vi har fortfarande en alldeles för dålig kontakt, hon och jag. Jag och mitt pannben.

Jag undrar vad jag skulle lyfta om jag vågade låta henne göra sig hörd.

I knäböjen stod jag med 60 kilo på axlarna och jag kände mig rädd. Fast att jag vet att jag förmodligen är rätt långt mycket starkare än så. Angelica skrek ned ned ned ned! men jag stannade hela tiden precis innan hon skulle be mig vända upp. Precis innan den perfekta knäbljen fulländades. För jag vågade inte nå botten. Vågade inte fullt ut. Jag misslyckades inte. Jag fegade ur.

Och det stör mig. Det stör mig himla mycket. Jag kan så himla mycket bättre, jag har en stark och tränad kropp. Men jag använder den inte hela vägen till det den kan. Jag använder inte mig själv hela vägen, till det jag kan.

Det borde gå att ändra på det.

Annonser

14 reaktioner på ”95 kilo marklyft och självrannsakan

  1. Sjukt bra jobbat! :) känner mig lite osäker på tekniken i vissa av dessa ”basövningar”, skulle vara intressant/lärorikt om du hade möjlighet att dela med dig av lite tekniktips eller så :)

    Gilla

  2. BRA jobbat! Stark och snyggt! Och hjärnspöken är till för att övervinnas. Inte alls lätt det vet jag men du kommer fixa det. Kanske inte idag, men den dagen kommer.

    Gilla

    1. Vet du, en sak som jag jobbar sjukt mycket på just nu – det är att inte kritisera mig själv mest hela tiden. Jag känner igen det där så väl. ”Ja, det gick ju, men inte skitbra, så då suger det totalt”. Varförvarför är vi så hårda mot oss själva? Så otroligt mycket skönare att ge sig själv en kram, pepp, en omtänksam spark i baken. Som om det vore en kompis. Då händer det grejer alltså – det är pirr och magi i magen när det väl landar där! Det är lätt att ramla tillbaks, men det är bara upp på hästen igen. Du är grym, även med en centimeter kvar till golvet!
      Mvh /kvällsfilosofen

      Gilla

  3. Känner igen mig starkt!
    När jag skaffade en PT förra vintern fick jag mycket hjälp med detta. Det krävdes verkligen någon som sa åt mig att jag skulle fixa det, för i min egen hjärna snackades det om det motsatta..

    Gilla

  4. Det var väl bra att det gick lätt? Eller är problemet att du inte vågade försöka på ännu högre vikt?

    95 är sjukt bra. Nästa gång blir det 3-siffrigt plättlätt!

    Ang. böjen: körde du med safety bars? Bälte? Jag har märkt att just bälte har gett mig en mental skjuts. Jag spänner mig mycket mer, av nån anledning.

    Gilla

    1. Nu skulle jag våga försöka på högre vikt, men igår hade jag inte haft en tanke på att skulle klara såpass. Grr! Blir trött på hjärnan ibland. Ja, hade bälte för första gången och gillade verkligen! Första gången jag verkligen KÄNT att matstödet är på. Så häftigt!

      Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s