Born to run..? och rapport från Livet

Hej och oj vad ni är gulliga! Blir helt paff när det trillar in gulliga kommentarer på förra inlägget, att ni undrar var jag är. För mig har den senaste veckan rasat förbi. Som att den har gått på en sekund, men också varit typ ett år lång. Jag vet inte.

I helgen var jag ledig för första gången på tre (!) veckor. Just nu jobbar jag som ni kanske minns i länsstyrelsen Västmanlands krisorganisation, med anledning av den stora skogsbranden som fortfarande pyr där ute. Där är jag webbredaktör och kriskommunikatör precis som vanligt. Nästa vecka är jag tillbaka på mitt vanliga jobb. Ser fram emot det!

Helgen var ett töcken, ville mest bara sova. Men istället reste vi till Värmland och hängde med mina föräldrar. Åt på bygdens kafé som har världens kanske största räksmörgås (300 gram räkor! Fast som ni ser nedan äter inte min pappa räkor…), hade kräftskiva och… ja, sov.

Mitt hälont har blivit allt värre och det första jag gjorde när jag kom tillbaka till Stockholm i fredags var att gå till naprapaten. Det verkar vara soleus, djupa vadmuskeln, som är överansträngd och inflammerad. Den löper genom hela underbenet och fäster under hälen och därför gör det ont där. Och i typ hela smalbenet numera. Irritationen har dessutom lett till bakre benhinneinflammation, det vill säga smärtan sitter på insidan av smalbenet, inte mitt på som är vanligast. Ont som attan gör det. Jag fick behandling med tens (elektrisk nervstimulering som sätter igång kroppens eget system för smärtlindring) och ultraljud. Och rehab förstås.

Springa får jag inte, helst inte gå (mer än som kortare transport) heller. Cykla och gå till gymmet går bra, men jag har inte riktigt kommit igång med något än. Vad jag borde göra är att gå till gymmet och mata ett par spinningpass för att hänga i. Borsta av mig och hoppa upp i sadeln. Men vare sig tiden eller energin finns riktigt där. För att komma igen. Står bredvid och klappar hästen lite nu. Ger inte upp om min halvmara förrän det verkligen är för sent, men ärligt talat är sorgeprocessen redan igång. Inser att den ligger himla risigt till. Är urbota ledsen, men i virrvarret av allt annat är det svårt att ta tag i nystandet. Det får komma när livet är mer stabilt.

Så, hur kunde det bli så här då? Ja, kanske trappade jag upp för snabbt. Eller sprang för mycket på asfalt. Naprapaten påpekade att fyra gånger löpning och därmed minst fyra-fem mil i veckan (ja, på asfalt…) är ganska mycket. Jag hör att hon har rätt. Jag följde ett schema, det kändes bra, jag tänkte inte mer på det. Nu känns det inte bra längre och jag får ta konsekvenserna av det.

Även om det inte låter så mår jag rätt fint. De här senaste veckorna har kastat omkull mig på ett himla bra sätt. Jag har lärt mig mer om mig själv och om mitt jobb än på flera år, det är jag säker på. Både som jobb-Jeanna och Jeanna-Jeanna. Häftigt!

Berätta nu – hur är det hos DIG? Vad fokuserar du på just nu? I livet i allmänhet.

DSCN2307
DSCN2309
DSCN2310
DSCN2312
DSCN2314
DSCN2315
DSCN2318

Annonser

16 reaktioner på ”Born to run..? och rapport från Livet

  1. Tycker du att det är ”omöjligt” att springa halvmara, även om du inte är i den form du tänkt dig? Själv tänker jag allt oftare att jag inte behöver vara i toppform alltid för att ställa upp. Ibland kan man satsa mer och ibland mest för att njuta av att få delta, och ta ”dagen som den kommer”. Man ser ju att du har redan många mil i benen i sommar, och det tyder ju starkt på att du helt klart skulle klara 21 km även om alla veckor inte varit ideala träningsveckor. Lite så där som Loggas gata skriver ovan. Njuta oberoende av mål och form! Men då måste man ju vara i skick och inte förstöra något som blivit nästan friskt, förstås. Men det gör du ju såklart. :)
    Hoppas du får ställa upp i alla fall, med lämplig inställning!

    Gilla

    1. Hej! Nej, det tycker jag inte, jag tror att jag kommer att springa många fler lopp i mitt liv och alla kommer inte att gå snabbare och snabbare. Så är det ju. Vad som däremot surrar i mitt huvud just nu är risken att gå sönder ännu mer, om jag skulle hinna bli smärtfri lagom till loppet och kunna ställa upp. Tänk vad onödigt! Mitt mål är att kunna springa en mara framöver och jag vill verkligen inte sabba det genom att okynnesspringa ett lopp som jag redan har upplevt. Är du med på hur jag menar? Har redan gjort halvmaran så har inget att bevisa för mig själv. Jag hoppas verkligen kunna genomföra loppet, men ju fler dagar som går, desto mer inser jag att det är det långa loppet (hahaha) som är viktigt, inte vad jag gör på kort sikt. Usch. Det är bittert att ha ont. Håll tummarna för mig!

      Gilla

      1. Okej, hade inte riktigt klart för mig att det var endast två veckor dit. Då är det nog tight. Och sant det du säger. 3-4 veckor hade kanske ”gett mer hopp”, om man nu kan säga så. :) Och då förstår jag att man hellre står över än tänker att man kan bryta om det inte känns bra. För att starta med den inställningen är ju inte särdeles kul det heller. Synd i alla fall, jag har gillat att läsa om din ”löpsatsning”! :) Väntade på att få höra hur det gick. Själv kan jag ibland grubla min riktigt snurrig i liknande situationer. Fast det enlaste kunde vara att fatta ett beslut. :)
        Och själv råkar jag vara i lite motvända situation nu. Jag tampats med besvärlig rygg (har ett medfött problem) och tänkt att jag ska minska på löpningen. Men nu är det redan andra gången (perioden) jag gått ned med löpningen så mycket att jag faktiskt märkt att ryggen blir värre av det. Min rygg tycks behöva den där löpningen men kanske bara 2 ggr/vecka. Bevisades just i och med att jag tog ett par löprundor efter 10 dagars paus. Så det är väl det där med att hitta balansen. :)
        Lycka till i alla fall!

        Gilla

  2. Jag har efter mångt och mycket bestämt att kasta in handduken på Halvmaran, jag lade känsorna och viljan åt sidan och betraktade mig utifrån – och inser att min kropp är inte gjord för den distansen. Så jag har bestämt mig för att trappa ner, hålla mig till korta distanser (5 -8 km) och springa för att jag gillar det. Tider och prestationer och andra mål måste jag lägga åt sidan. Bara springa lite. Bara. Och. Lite. (Svårt!)

    Mitt fokus ligger på att hitta rutiner efter sommaren. Nya träningsscheman, nya utmaningar, få ihop vardagen och familjen. Lever i ett vacuum just nu, innan allas scheman är satta!

    Gilla

  3. Hoppas vaden kryar på sig snart!! Typ pronto :) Du är varmt välkommen att joina mig på något spinningpass, antingen att vi båda går på något pass tillsammans eller om du exempelvis komma på min klass på söndag förmiddag i Vasastan. Toppenfin start på söndagen :) Det är ju inte fel med lite draghjälp tänker jag :) Kram på dig!

    Gilla

  4. Vad som borde göras och faktiskt göra det går alltid inte hand i hand. Sorgen över att inte kunna träna som vanligt måste såklart få finnas. Hoppas du snart kan påbörja rehab på allvar och komma tillbaka starkare än nånsin. Själv har jag haft turen att nästan aldrig varit skadad sedan jag började löpträna i november 2009.

    Viktigast för mig just nu är att hitta en känsla som inte finns men som kanske borde finnas där. Det är en sorg och gräver ett hål i mitt hjärta och själ. Hoppas den infinner sig. För mitt bästa och andra i min närhet. Annars pågår livet som vanligt ….

    Gilla

  5. Där är du ju fina du =) sådana veckor får man ha, men bara du kommit tillbaka till banan och får känna lite lugn också. Synd där med löpningen, hoppas det känns bättre snart. kramar

    Gilla

  6. Själv grämer jag mej över en jäkla förkylning som gjort att jag inte kunnat träna så mycket som jag velat inför tjejmilen…. Men dina problem gör att mitt känns mindre. Håller tummarna på snar bättring :-)

    Gilla

  7. Jag fick hem Olgas bok ”Styrka för kvinnor” och är superpepp på att köra enligt hennes program nu. Att gå på kaloriöverskott känns otroligt läskigt men vet att det behövs om man vill bygga muskler. Och det vill jag.

    Hoppas du repar dig fint. Och missar du just den här halvmaran är det såklart trist men det kommer fler chanser. :-)

    Gilla

  8. Näääääää! Jag vill verkligen verkligen inte att du ska vara skadad Jeanna. Jag vill så mycket hellre att du ska vara tipp topp i hälen, pigg snabb och utvilad den 13:e september… Då ska vi ju stå där – sida vid sida på startlinjen. Jag håller alla mina tummar på att du repar dig och får tillåtelse (och vill så klart) springa årets lopp med mig… Vi har ju väntat så länge…
    Krya kompis!

    Gilla

  9. Hos mig har det också varit lite virrvarrigt. Jag har inte riktigt hittat hem riktigt i rutinerna efter att jag började jobba, så det har varit ganska tungt och trött. Men i söndags vände det, jag lyckades skrapa fram lite pengar på en trisslott och då kändes det verkligen som NU JÄKLAR liksom. Vi får se hur länge det håller men jag ska försöka rida på detta flow ett tag framöver iallafall :)

    Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s