Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick

I dag är det precis tre år sedan min allra bästa vän gick ut i skogen för sista gången. Hon älskade den, skogen. Jagade rådjur, humlor, joggare. Allra helst det senare. En gång följde hon efter en i en hel mil innan någon undrade vad hon gjorde ensam i skogen och lämnade in henne till polisen där vi fick hämta henne.

Men den här gången, den 1 augusti 2011, var Ida i skogen för att bli skjuten. Snart 16 år gammal hade hon redan fått leva längre än hon borde. Magen, synen, benen, inget fungerade som det skulle längre. Hon borde ha fått somna in, men varannan dag var alltid bra, varannan dag försvann den där hinnan över ögonen och hon kunde leka, pussas, leva. Vi tyckte så mycket om henne. Hon var så speciell. Den gladaste individ jag någonsin mött. Mot alla. Nyfiken, vänlig och sorglös. Så hon fick hela tiden fortsätta leva. Lite till.

I slutet av juli ringde mamma, det var min sista semestervecka precis som nu och jag var på Öland. ”Jag vill berätta en sak.”

Jag hade förberett mig, spelat upp scenariot i mitt huvud så många gånger, visste ju att det skulle ske.

Att läget inte var akut var ändå en stor lycka där och då. Hon var inte död, hade inte snabbt blivit sjuk och gått bort, men de hade tagit beslutet. Att låta henne leva skulle vara att låta henne lida. Vi var tvungna att lägga undan vår egoism.

Jag skulle åka hem och ta farväl. Att veta att Ida måste dö var min stora sorg ända sedan vi fick henne, åtta veckor gammal vid påsken -96. Ständigt var jag rädd att något skulle hända henne. Nu blev det förlamande, jag kunde inte ta in det, sorgen var och är fortfarande enorm.

Jag undrar vad hon gör i hundhimlen. Äter ostbågar antar jag.

Sorgen lättade lite sommaren efter, när vi skaffade vår katt. Hon är dominant, galen och har hög integritet, precis motsatsen till hunden. Ändå kan jag se Ida i henne ibland, när hon vill pussa eller buffa på mig. Den känslan värmer mig. Jag är så glad över de 15 år då hon var min.

DSC_0689

Ida hos fotografen.

DSC_0074

Pappa skulle inte någon hund. Inte tycka särskilt mycket om den, om nu mamma och jag måste skaffa en. Självklart blev de bästisar, Ida var honom alltid allra mest tillgiven och hon sov alltid på hans arm.

DSC_0131.JPG
Idas sista dag i livet. Det var inte lätt att ta farväl.

Annonser

26 reaktioner på ”Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick

  1. Så fint skrivet. Och så mycket jag känner igen mig. Vår första hund fick vi hem strax innan jag fyllde åtta år, och hon lämnade jordelivet strax innan hon skulle fyllt 15 år. Hon har alltid en speciell plats i hjärtat, hon var inte bara första hunden utan även en bästa vän. Saknaden kan fortfarande knocka mig, men så glad jag är över den tid vi fick ihop. Att få följa henne från lill-valp hela vägen till kroppen sa ifrån.

    Gilla

  2. Vad otroligt fint du beskriver känslan! Får tårar i ögonen bara av att läsa det här. Vi, min familj, har två hundar den ena 11 år den andra 7 år. Vågar knappt tänka tanken om hur. Ja du förstår, vill inte ens skriva ut det. (Hej tvångstankar much?) Den första bilden på Ida var ju helt bedårande, så otroligt söt. Jag skulle kunna skriva en romanlång kommentar här om mina hundars egenheter och hur fantastiskt underbara (och ibland djävulskt jobbiga) dom är men jag tror jag låter bli. Det fantastiska i husdjur är ju just de otroligt starka känslorna man får inför dom som kan vara svåra att förstå utifrån. Visst, alla ser att hundarna är söta och så men de där små speciella sakerna med just MINA hundar som gör dom till de sötaste och bästa i hela världen går nog inte att beskriva i ord. det är mer en känsla, svår att intellektuellt förklara. Och det är väl tur det, att allt inte måste vara så rationellt hela tiden. :)
    Hörde förresetn oförnuft och känlsa i p1 om relationen till husdjur: http://t.sr.se/1kJDanj

    Tack för den här fina texten Jeanna, det fick mig att uppskatta min promenad med hundarna lite extra i förmiddags. Kram!

    Gilla

  3. Det där är min stora rädsla också. Vet inte hur jag ska tackla den dagen och tiden som kommer efteråt då min hund en dag måste få vandra vidare från jordelivet. Jag börjar gråta bara vid tanken, så jag förstår fullt ut att sorgen fortfarande är enorm. Det är ju en familjemedlem, en bästa vän. Väldigt fina ord! Kram!

    Gilla

    1. Så var det för mig med. Dels var jag alltid rädd att något skulle hända henne från att hon var valp. Bli påkörd, springa bort osv. Senare, när hon blev gammal och skruttig, tänkte jag ofta på hur jag skulle ta beskedet. I dag är jag glad över att ha tyckt så mycket om någon! Tack Johanna. Kram!

      Gilla

  4. Fina minnen du berättar om er lilla Ida. Sorgen och tomheten kan verkligen vara förlamande och oändlig. Vi fick ha världens finaste lilla hund Gunnar i 3,5 år innan han blev påkörd och dog i oktober förra året.
    När de är borta märker man liksom ännu mer hur mycket plats de tar i ens liv…

    Gilla

      1. Den värsta värmen har tack och lov lagt sig nu här uppe så vi mår alldeles utmärkt :) Eller ja, fysiskt mår jag bra i alla fall, psyket däremot är lite av en berg- och dalbana, men det är visst inte skrivbart (i bloggform) märker jag.

        Gilla

  5. Usch, känner så väl igen mig och blev helt tårögd här nu. Jag har behövt gå igenom det här tre gånger och det är fruktansvärt. Man vill ju inte att de ska lida men vill ändå så gärna ha dem kvar. Kärleken mellan djur och människa är väldigt speciell har jag insett och jag saknar mina fina kärlekar som jag behövt ta farväl av.

    Gilla

    1. Ja och jag tror är vi är ett gäng som får väldigt starka band till djur. Tror helt klart på att det finns djurmänniskor, själv tycker jag att det är lättare att komma nära djur är människor :) Tre stycken, usch, känner verkligen med dig!

      Gilla

  6. Åh vilket fint och känslosamt inlägg. Och vad fin hon var, Ida. Jag minns fortfarande när hela vår familj grät tillsammans när vår första kanin dog efter att ha ätit giftiga buskar. Hon var en så stor personlighet och jag antar att det är mindre viktigt om de är kaniner, hundar eller människor – de där viktiga personligheterna som lämnar avtryck i våra liv! Kram från Småland!

    Gilla

  7. Vilken sötis, charmigt skägg! Har själv en hund som börjar bli till åren, krämporna avlöser varandra och jag tänker hela tiden på det oundvikliga. Det är fullständigt otänkbart att vara utan honom, han är ju som mitt barn. Det går bara inte.

    Gilla

  8. Vad fint du skriver om dina känslor för Ida. Känner igen mig i balansgången mellan att ta bort det djur man älskar efter så många år tillsammans eller att försöka se ett hopp och liv i dess åldrande.

    Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s