Mimmi om att vara En Som Tränar (och gå igång på det)

Mimmi är här igen! Hur hittar Mimmis första inlägg här och det andra, om nybörjarmisstag som gör ont, här. Visst är hon fördjävla bäst?!

Men hej på er och hej 2014!

Nu var det ett tag sedan jag skrev något här. Jag ägnade veckorna över jul och nyår till att fullkomligt checka ut. Från gym, från innerstad, från riktiga kläder. Checkade in till pyjamas, böcker, mat i mängder och min familj istället. Det var fantastiskt skönt! Dock triggade det lite en av dom saker jag har varit lite rädd för sedan jag kom igång med att träna riktigt på sensommaren – uppehållen.

Vad händer när jag frivilligt eller ofrivilligt INTE tränar regelbundet en vecka, eller som nu, tre veckor? Det som alltid, utan undantag, har hänt förut är att det blir permanent, ”vilan” alltså.

Snippsnappslut, träningssagan slut.

Nu hände inte det, jag klev rakt tillbaka till höstens rutin under veckan då alla röda dagar tog slut. Odramatiskt om än med en rätt hög dos träningsvärk pga ovana muskler.

Vi har pratat lite om det när vi mailar fram och tillbaka jag och Jeanna. Det nämns i bisatser och dyker såklart upp i alla möjliga sammanhang, när vi talar om träning så talar vi ju helt naturligt om mat, om ideal, om sunda värderingar. Om vår vardag.

Jeanna bad mig tänka lite högt om vad som är nytt för mig, vad som har ändrats I mig, inte fysiskt. Vad får en notoriskt lat 32-åring att gå från Icke Tränande Person till Person Som Tränar på ett halvår? För någonting är verkligen annorlunda även om jag även inför mig själv har svårt att formulera vad.

Som för så för många andra så startade det ju med vikten (eller, fördelningen av vikt om vi ska vara noga). Jag gick upp några kilo, kände mig sladdrig, trivdes inte. Fine, det har hänt förr. Jag har inte blivit nån tränande person för det, inte mer än en månad åt gången i alla fall.

Nu tänker jag dock inte ljuga – jag är rätt fåfäng inom någon form av normalskala. Jag gillar att känna mig i form och att jag kan välja kläder på morgnarna utifrån vad jag tycker är snyggt och känns bra och inte i något form av kamoufleringssyfte. Jag ämnar icke sticka under stol med att jag fortarande vill ”gå ner något kilo”. Skillnaden nu är att jag inte för mitt jäkla liv har någon lust att förlora några hårt förtjänade muskler i den processen.

Ergo, jag måste äta. Jag kan inte ge mig på nån rubbad diet för då var det ju sjukt onödigt att kämpa för att lära mig hantera den där stången. I just mitt fall är det även såhär: Jag är rätt glupsk och älskar mat. Låta bli att äta eller äta väldigt lite är inte för mig. Jag uppvisar svåra mentala svältsymptom bara av tanken faktiskt. Ett ex till mig frågade alltid när jag hade ätit sist om jag började bli lite tjurig. Vilket var ett bra sätt att få mig tjurig. Och hungrig.

Men nog om det nu.

Dock, jag är inte alls immun från tips, råd, rön och ideal när det kommer till mat. Jag må vara cynisk men visa mig den kvinna uppväxt här i norra Europa som har ett hundraprocentigt okomplicerat förhållande till mat och jag kommer – när hon har övertygat mig om att hon inte ljuger – applådera och gratulera. Det är verkligen sorgligt hur vi, och män med för den delen även om jag faktiskt just i detta tror att vi tjejer kämpar hårdare, dagligen får välja att på kämpa för att se ut på ett visst sätt eller kämpa för att inte vilja göra det.

Men vi lämnar vikten därhän. Det är inte vad det här handlar om även om det någonstans började där. Jag tror att styrketräning och sunda kvinnor i gymet kan vara en jättebra motvikt till den smalhets som finns. Jag får ont i magen när jag tänker på mig själv som tonåring, hur jag alltid gick omkring och tyckte jag var tjock fast jag definitivt inte var det. Det fanns bara alltid någon som var smalare, och gott om tidningar och annat om man inte hittade någon i skolans omklädningsrum att jämföra byxstorlek med.

Jag är glad att jag ändå växte upp i stallmiljö. Där var vi mer fokuserade på att som taniga tolvåringar ha kontroll på några hundra kilo egen vilja och vem som hade hoppat högst med sin ponny. Den världen är inte heller immun men jag inbillar mig att den är något mindre infekterad än säg balett eller gymnastik. Jag kan ha fel, jag gick aldrig på sånt, men magen säger mig det.

Jag vet att jag som ständigt matglad person aldrig hade börjat peta i skolmaten utan dessa influenser utifrån i alla fall. Nu, som vuxen har jag ett eget förnuft och kan i viss mån välja vilka ideal jag utsätter mig för och jag väljer att ge den platsen till tränings OCH matglada tjejer som uppenbarligen inte plågar sig själva.

För det finns gott om läskig ”fitspiration” också om man den vägen vill vandra. Det vill inte jag.

Jag tror det här är en av nycklarna till att jag nu har infogat en ny del i min personlighet som känns helt naturlig, den som tränar. Jag har fått ett helhetsperspektiv och ett kärleksfullare förhållande till min kropp. Jag har sett till att omge mig med goda förebilder. För mig handlar det om en miljon små faktorer, fysiska som psykiska. Det handlar om att jag går igång på att kunna addera vikter på stången.

Det handlar om att jag har fått en otrolig skjuts genom att ha tillgång till Jeanna och genom att ha landat i ett magiskt peppgäng i det enda gruppass jag deltar i fortfarande förutom spinning, ett cirkelpass. Där är vi några trogna varje vecka som highfivear, peppar och fnissar åt varandra när vi ibland råkar springa rakt in i en vägg i ren tävlingslusta i den lilla salen där man inte alltid hinner bromsa när man öser på eller drar omkull varandra i dragkamp. Kanske skulle jag kunna förvalta den gymtimmen bättre om jag hade varit ute efter att enbart bygga biceps eller bränna kalorier men det spelar ingen roll. För den där timmen är superkul och ger mig energi. Rörelseenergi, glädje-energi och gemenskaps-energi.

Det handlar om att jag för första gången i mitt liv har ett stillasittande arbete utan hästar i mitt dagliga liv och därför behöver röra mig mer på fritiden. Att jag sover bättre, är gladare. Att jag tycker det är så jäkla roligt. För första gången är det roligt att träna. Och för första gången gör jag det av rätt skäl. Välmående, inte (enbart, som sagt, jag är inte immun mot fåfänga heller) utseende. Det är det bästa svaret jag har. Det och kicken i att plötsligt inse att man blir starkare och snabbare. Det är rätt härligt för egot den dagen man för första gången är den som har oddsen på sin sida i dragkamperna.

För många av er är det här säkert självklarheter. För mig har det helt självklart varit självklart att det är bra att träna men det har inte hjälpt mig till att komma dit. Kanske kan någon som precis som jag vacklat på gränsen få energi av att läsa om en sån som mig. Som inte är proffs, som började sent. Som tvivlar ibland, är trött ibland men för det mesta bara är så himla glad över att ha skapat om en del av sin identitet till något som gör henne lyckligare, piggare och gladare.

Jag tror att tricket kan vara att omge sig med rätt input, rätt människor och att låta de pass som av något skäl inte känns perfekta vara just det, ett dåligt pass i en lång radda pass där det inte spelar nån roll om ett blir dåligt, det kommer flera. Och vad vet jag, nån gång kanske det här vadheterdetnu, livet? ser till att jag inte kan unna mig mängder med ego-timmar i gymet varje vecka. Den dagen den sorgen men jag tror att nu kommer jag hitta nya vägar i såna fall. Det är skillnaden.

Ps. Till er gulliga som tipsade mig om hur man jobbar upp fart och uthållighet när man springer -tack! Vintern har varit förhållandevis löpningsfri men under en runda nyss kände jag en helt ny glädje för det och era tips ligger och skvalpar i bakhuvudet. Dom kommer komma väl till pass!