Att sluta vara den jag vill vara (men liksom inte kan)

Gör mer av det som gör dig glad. Lika klokt som det är enkelt. Nära att vara en quick fix till välmående, eftersom det ofta räcker med litegrann. Läs lite varje kväll. Ring din mamma oftare. Ta en springtur, även om den blir kort. Att göra mer av det som gör en glad behöver sällan vara en jätteinsats.

Desto svårare, tycker jag, är att utesluta. Särskilt om det jag mår mindre bra av samtidigt tillför mig något bra. Ett dubbelfenomen. Kanske något jag ofta får beröm för, som ger mig uppskattning eller positiv uppmärksamhet. Två grejer jag är förtjust i på ett sätt som ofta leder till något bra. Värme och stolthet, ökat självförtroende, för att nämna några resultat.

Men, ibland tyvärr också till en press eller en energiförlust som är större än förtjänsten. Om det är något jag egentligen inte vill. Trots att vinsten ser ut att vara ovan nämnda fenomen. Uppskattning. Positiv uppmärksamhet.

Det är svårt att sluta med grejer en får uppskattning för överlag. Eller hur? Svårt att sluta på ett jobb där alla tycker att en är för himla bra. Svårt att göra slut med någon som är hängivet kär i en. Svårt att sluta sätta andra i första rummet, trots att det innebär att en inte hinner med sig själv. De andra blir ju glada!

Nå, nu har den här långledigheten lett mig till insikten att börja tacka nej till en viss typ av uppdrag som ger mig större ångest än vinst. Som jag egentligen bara gör för att jag tycker att det låter så himla bra och för att det rimmar med den jag vill vara. Men nu kan jag inte det. Jag vill och det ser ut att funka men det är banne mig inte rätt.

Det låter så självklart, men det är ju inte det. Förrän en har bestämt sig. Och nu har jag äntligen det.

Känner du igen dig?