Nybörjarmisstagen som gör ont

imageMimmi är här igen!

Först hörrni, tack för ert fina mottagande, jag blir verkligen jätteglad av era kommentarer! Det här är ytterligare en grej jag verkligen gillar med Mina Träningstajts, glädjen och alla härliga människor som livligt kommenterar och diskuterar.

I alla fall, jag avslutade ju förra inlägget med att säga att jag ska berätta om vart jag står i dagsläget och vad som har hänt sedan augusti. Nu när jag skriver det här är det lördag förmiddag och jag har inte tränat sedan i söndags (alltså lyssna på det här Jeanna; SEX DAGARS VILA?!). Nu kom det här avbrottet visserligen ganska lägligt i tid då en köksrenovering och jobbet har krävt mycket fokus men det största skälet till uppehållet är min egen hybris framför en skivstång i söndags. Jag gjorde en nybörjarklassiker och la på mer vikt än vad jag är redo för i ett set marklyft, tappade antagligen hållningen och gjorde illa mig.

Jag kände det inte direkt. Utropade tvärtemot glatt när jag kom hem till en kompis att ”åh jag kommer nog ha träningsvärk i ryggen imorgon!” för att sedan knappt ta mig ur sängen på måndag morgon. Hela veckan har sedan länden/svanken varit ett låst knyte av ont och alla hastiga rörelser och böj har gett upphov till små pip av smärta och stjärnkantat synfält.

Det började ge med sig lite i torsdags och idag är jag försiktigt optimistisk och tänker att jag nog kan göra något träningsrelaterat igen imorgon, något mjukt och gymnastiserande snarare än tungt och svettigt. Jag tänker mig kanske en stund på en trappmaskin, en rejäl stund i stretchen med lite yoga-övningar och en lång bastu.

För mig handlar det här nu om två stora utmaningar. Som den uppmärksamma kanske redan har förstått är jag en all in-person. Jag har svårt att ta det lugnt och nu, när träningen under hösten har varit så lustfylld och en stor lekstuga av för mig nya grejer har jag – mot bättre vetande – gått för fort fram med vikterna på stången i rörelser där min teknik kanske inte sitter bra nog, som tex marklyft. Min utmaning i det nu är att helt enkelt skärpa mig. Jag behöver inte lägga på mer vikt än sist VARJE gång jag är bland vikterna. Jag ska försöka bete mig som den vuxna jag borde vara och jobba på tekniken, inte stirra mig blind på vikter och vad andra lyfter. Jag ska bygga min kropp, inte ta sönder den.

Den andra sanningen om mig är: jag är rätt lat och tar gärna den lättaste vägen. Det här har varit min skräck hela hösten, att något ska stå mellan mig och att hålla i en ganska hög  och rutinmässig takt där jag inte funderar så mycket utan bara gör. För med handen på hjärtat, det är rätt lätt att börja träna, det är att fortsätta när något går emot en som är tricket och så väl känner jag mig själv att jag vet vad som brukar hända när jag trillar ur rutiner, dom brukar liksom helt upphöra. Men vet ni, jag är inte så orolig den här gången. Jag längtar verkligen ”hem” till min lilla gymkällare på NW Hornstull. Jag har inte varit borta därifrån mer än två dagar i sträck sedan september och nu vill jag tillbaka!

Charlotta Sofia skriver så här i en kommentar:

Vad härligt! Känner lite släktskap med Mimmi här. Jag har FÖRSÖKT träna förr men det har liksom aldrig blivit ihållande. Och så när jag började springa i Juni var jag fast på 3 sekunder. Jag tror att det har mycket att göra med dels att det var kul men också för att jag denna gång kopplade träningen till mitt mående och inte så mycket till kroppen. Eller jo, precis i början handlade det väl om att gå ned i vikt men när jag märkte hur bra jag mådde släppte det rätt kvickt.

Det är nog här nyckeln finns. Att man har hittat punkten när träningen blir en lust, något roligt, något som ger mer än det tar. Jag är så glad att jag har hittat den nu och att jag har haft turen att hitta hem vad det gäller ett favoritgym och hittat fantastiska människor på vägen som inspirerar och peppar. En bieffekt är också att mitt hårt feministiskt klappande hjärta blir så, ursäkta språket, JÄVLA GLAD över alla dessa starka, tuffa och självständiga tjejer jag springer på under tiden. Tjejer som tränar för att det är kul, för att bli starka och må bra snarare än för att desperat försöka uppfylla ett snett skönhetsideal där muskler är något som bara får finnas på män. Jag kan väl ibland visserligen lyfta lite på ett ögonbryn kring att det finns andra ideal som det kämpas lika hårt för att uppnå och som kan vara lika sneda åt andra hållet men mer om det någon annan gång. Jag är långt ifrån immun själv och behöver nog ett eget inlägg för den grejen.

Hur står det till med mina mål då? Jag har svårt att formulera ett konkret mål när det kommer till styrketräningen. Jag har egentligen ingen ambition att nå ett speciellt antal kilo på stången, snarare har det här börjat handla om att jag får en liten kick av att upptäcka att jag blir starkare, att se nya muskler ta form. Sky is the limit och tiden finns, vi får se. Jag gillar tanken på att vara stark och jag gillar tanken på att ha en stark kropp som kommer hålla sig frisk genom livet.

Det var även allt ovan som fick mig att längta ut ur pump-salen. Jag upplevde det som att fokus mest låg på högt tempo och antal repetitioner utan tid till korrekt teknik, för mig, och jag blev ärligt talat rädd att skada mig och frustrerad. Jag säger inte att man inte ska göra det, jag har för dålig kunskap för det, jag säger bara att det nog inte passar mig. Jag vill nå ner djupt i mina knäböj och jag vill kunna lägga på vikt hellre än göra sjuhundra vingliga frivändningar i minuten med 12 kilo på stången.

Vad det gäller min sk löpning (Jag har så svårt att kallla det löpning, än, med tanke på tempot. Lunkning?) så har jag faktiskt ett mål. Jag törs knappt skriva det men jag vill kunna springa milen på en under en timme, jag vill kunna ta mig igenom Midnattsloppet med äran i behåll. Det här kanske inte låter som något speciellt men håll i tanken att jag har HATAT att springa i hela mitt liv. Jag har app-se-lut noll talang när det kommer till det och jag har ägnat ett helt liv åt att undvika det. Jag har jättekorta ben? Jag har aldrig, säger aldrig, ens sprungit en mil så vitt jag vet. I dagsläget tar jag mig runt ca 7-8 km på en timme, i sakta mak.

Det är alltså inte helt omöjligt att det kanske nån gång ska gå men det kräver ju övning och här ligger nog min största utmaning. Min mentala tröskel för att ta mig ut på en joggrunda är så otroligt mycket högre än någon annanstans. Jag kan uppleva en viss njutning i löpandet, nu, men tro mig att jag får betydligt enklare, snabbare och mer lättillgängliga kickar av vilken annan träning som helst. Dessutom gillar jag inte att springa i kyla. Eller i regn. Eller i lera. Eller på löpbandet. Ni hör ju. Konditionen håller jag igång med tuffa spinningpass men jag har börjat förstå att kondition inte räcker, benen måste med på ett helt annat sätt i löpning än på cykel.

Springer ni? I såna fall, kan ni inte peppra mig med era bästa tips på hur en blir snabbare, orkar mer och framför allt, motiverar sig!

Annonser

10 reaktioner på ”Nybörjarmisstagen som gör ont

  1. Astrid: Tack! Ja stock och sten är ett bra tips! Plockar fram barnet i mig :) …och det verkar ju inte som att jag kommer undan denna backträning ;)

    Ja det är kul! Jag jobbar inte längre som praktiserande sommelier i en matsal men fortfarande med vin mest hela dagarna. Gillar du vin?

    Gilla

    1. Jepp, gillar vin och kommer från en mkt vinintresserad familj och har en intresserad man. Fast det är han som står för nörderiet och inköpandet här hemma. Jag bara dricker…

      Gilla

  2. Om du vill spri ga, ochbli snabbare, kör backintervaller säger jag! Snabbt som tusan! Och det krävs inte att man håller på så lång tid, superbra och effektivt. Kör alltid jag när motivationen tryter. Och 7-8 km på en timme ÄR bra! Heja dig!

    Gilla

    1. Åh detta alltså. Alla säger backintervaller och jag ba *lalala håller händerna för öronen pga bara tanken ger mig blodsmak i munnen* Men så är det ju, säger alla samma sak har dom oftast rätt, ska verkligen låta det här sjunka in och se till att det faktiskt åtminstone provas!

      Och tack!

      Gilla

    1. Hej Astrid,
      mjo, jag fattar hur du tänker. Men vet du, jag gillade inte att lyfta tunga saker för ett par månader sedan heller men nu älskar jag det. Jag gillade inte vin när jag var yngre och nu är jag sommelier, arbetar med vin och bara älskar att läsa om det, prova det, dricka det och prata om det. Jag hatade broccoli men nu tycker jag det är gott. Ja du fattar. Utveckling för mig kommer ofta i något som jag kan se en potentiell vinst i (nöje, njutning, ett mål osv) men som kräver lite jobb för att nå dit. Jag är rätt säker på att jag kommer kunna njuta av löpning när jag väl har tagit mig över ett gäng mentala trösklar och får upp lite mer fysiska förutsättningar för att uppskatta det bättre. Förstår du hur jag menar?

      Gilla

      1. Yup, förstår såklart hur du tänker och hoppas du hittar löplyckan då. Få saker slår känslan av det när det funkar och det är sannerligen en tillgänglig träningsform. Skriver också under på det där med backintervaller… ; ) Och kanske testa att lämna stigarna och skumpa runt lite bland stockar och sten? Terränglöpning har iaf varit en uppiggande grej för mig.
        Kul att du är sommelier förresten. Måste vara roligt!

        Gilla

  3. Jag har varit du då det kommer till löpning (och träning överlag egentligen, jag är också en såndär allt-eller-inget person som antingen har rutiner eller så har jag dem inte). Men angående löpningen alltså; jag har alltid hatat att springa. Jag var sämst på det och det var tungt och tråkigt. För sex år sen började jag ändå försök lite smått som uppvärmning inför styrketräning (det är för sex år sen jag startade min träningsrutin) och det blev lite längre sträckor och lite längre sträckor hela tiden. Nu springer jag dygnslånga tävlingar (som mest har jag sprungit drygt 250 km på 48 timmar) och är landselit på 100 kilometers löpning.

    Mitt tips är att använda dig av din allt-eller-inget-mentalitet då det kommer till löpningen också. Den där fan anamman som jag vet att du har där inne och som kommer att hindra dig från att ge upp. Att springa midnattsloppet under en timme kommer inte att vara något problem för dig om du håller uppe en löprutin. Jag hatade också kyla och regn och allt annat, men tvingar man sig några gånger så börjar det gå bättre och bättre. Det är klart att det kommer bakslag också då allt känns skit och passen går dåligt, men det vänder. Det gör det alltid. Löpning är kärlek för mig numera, jag hoppas det blir det för dig också.

    Gilla

    1. Men hur grym är inte du Johanna? Tack för inspirerande kommentar och så kul att läsa om någon som precis som jag inte hade löpningen helt naturligt i blodet utan fick jobba lite på att hitta flowet och kärleken. Jag hoppas verkligen löpningen kommer kunna bli en kärlek för mig -ibland, i korta stunder, känner jag ju något som liknar kärlek i alla fall- för mig känns det som den ultimata träningen på sitt sätt, bara ett par bra skor och gymet är utanför dörren. Plus den där naturligt fria känslan som jag har fått nosa på nån enstaka gång, så härlig!

      Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s