Misstagen jag önskar att andra slipper göra

Varför blir du PT? Vad ska du göra sen? Den frågan får jag numera nästan varje dag. Och för varje gång jag svarar stärks skälen i själen.

Jag valde att gå den här utbildningen för att höja min kunskapsnivå runt det ämne jag brinner för. För mig själv som människa, skribent och träningsfrekvent. Ett av målen är att skriva mer om hälsa, både här och i andra forum. För att göra det bra krävs kunskap. Att vara utbildad personlig tränare är en stadig grund. Med den i ryggen väntar enorma möjligheter till vidareutveckling. Branschen står vidöppen för oss.

Min stora hjärtefråga kan sammanfattas som tjejer och käk. När jag växte upp hette det att tjejer inte ville träna för att de var rädda att få stora, grabbiga muskler. I dag noterar jag allt oftare att många tjejer vill ha de där musklerna, bli starka, ta hundra i mark eller springa maran, men utan att våga rätta matsäcken efter drömmen. Uppvuxna med ideal där vi förväntas vara allt annat än starka.

Min egen inställning har genom åren varit lika ambivalent och gjort min kunskap och förståelse stor och bred. Jag har ätit för lite mat, för mycket skräp, kompenserat, tränat för lätt, lyssnat till okunskap, varit ledsen, lärt mig, börjat om, hittat balansen, tappat den, hittat tillbaka, skaffat förståelse och träffat många medsystrar på resan.

Den utbildning jag just har genomgått har förändrat min syn på hälsa. Den har gett mig djup förståelse i vad min kropp faktiskt klarar av. Vad den är gjord för.

Och det, mina vänner, är inte att bli tittad på. För det spelar ingen roll hur gullig jag ser ut. Ingen beundran, ingen komplimang slår känslan av att låta kroppen jobba. Hårt. Inte heller slår det känslan av att skyffla in energi i en ugn där lågor av livslust och träningsglädje slår ut, värmer och bränner.

Den känslan, elden, vill jag sprida.

Hänger ni med?