Vad händer när vi dör?

20131108-071749.jpg

I går var jag i Värmland och tog farväl av en vän till familjen. En av dem som alltid har funnits, alltid varit med. En av dem som gjorde mitt liv till vad är. Döden är också livet. Sorg är också sundhet.

När jag stod där vid kistan för att lägga ned min nejlika – den vackraste blomma jag vet – fanns det mycket jag ville skicka med. Till exempel ett tack för:

Systerskapet.
Barndomen.
Rödvinssocialismen.
Självkänslan.
Mystiken.
Naturen.
Konsten.
Det otrutna.
Omutbarheten.

Men, inget av det där fanns i huvudet då. Det fanns ingenting. Bara skakande händer, tårar och snor. Orättvisan.

Döden är en del av livet, ändå känns den alltid orättvis.

Vad tror du händer med oss när vi dör?

Annonser

13 reaktioner på ”Vad händer när vi dör?

  1. Blotta tanken på döden får mig att få fullständig panik och vrålmycket ångest. Så jag försöker låta bli att tänka på den, men ibland blir det oundvikligt. Det kanske är positivt ändå, att tycka om livet så mycket att döden känns fruktansvärd.

    Gilla

  2. Tänker genast på den diskussion vi hade härom dagen. Hälsa-ohälsa. Lite samma. Liv-död. Vågar vi prata död som del av livet liksom ohälsa som del av hälsan? Fina tankar du har. Kram till dig<3

    Gilla

    1. Mycket klok poäng måste jag säga. Även om jag tycker att liv och död har en skarpare skiljelinje än hälsa-ohälsa, om du förstår hur jag tänker? Hälsa-ohälsa kanske kan gå in i varandra mer? Som sagt, bra poäng!

      Gilla

  3. Jag beklagar.. Förlorade min mamma för några månader sen och det går inte en dag utan hon är med mig i mina tankar och det är ofta tårarna kommer. Sorg är viktigt att få ur sig annars tror jag det kommer senare, på ett eller annat sätt.
    Jag är övertygad om att det finns ett liv efter detta, är inte särskilt troende men det är en trygghet att veta, och tro, att mamma sitter däruppe i himlen och dricker kaffe och spelar UNO med gammelmårmor :-)

    Kram

    Gilla

    1. Åh så tråkigt att höra! Att min mamma ska dö är min stora skräck i livet. Samtidigt vill jag inte att hon ska överleva mig eller mina syskon heller, för det tror jag är fruktansvärt för en förälder. Att ens barn skulle dö, alltså. Samtidigt vet jag ju att alla de en älskar finns kvar i en, och i minnena. Så är det ju med de som fortfarande lever men ändå inte finns i ens liv.

      Gilla

  4. Kram i din sorg ♥

    Du ställer en så stor fråga att jag knappt kan svara, men jag tror på en fortsättning. Rakt av. En själslig vandring. Det är min övertygelse.

    På tal om. Så gör journalisten Anna Lindman det igen (hon är bara så bra!): en programserie om döden – och den kunde inte ligga mer rätt i tiden: http://www.svt.se/doden-doden-doden/

    Gilla

      1. Död är svårt. Jag har haft så otroligt svårt för död. Men så dog mamma (åtta år sen nu) och om det var meningen att jag skulle lära mej nåt av det så var det att leva NUUUUU och att döden blir svår om man inte pratar om den.

        Älskar den ”ritual” Astrid Lindgren och hennes syster hade – varje gång de pratade med varandra, började de med att säga döden, döden, döden. Så var det ur världen. Kloka qvinns!

        Kram!

        Gilla

      2. Onekligen en bra lösning, för vad ska en prata om egentligen? Ja, hur en vill att saker ska bli förstås, så att släkten slipper gissa sen. Men annars… Jag är inte rädd att prata om döden, men ser inte heller så många skäl att göra det. Förutom som nu när någon har dött förstås! Jätteviktigt att prata minnen och liksom dela sorgen och hedra minnet. Väldigt fint.

        Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s