Vi måste SLUTA prata om psykisk ohälsa!

De senaste dagarna har det varit mycket Micke Persbrandt, mycket bipolaritet och mycket VI MÅSTE VÅGA PRATA OM PSYKISK OHÄLSA i pressen.

Och jag är glad. Glad att Micke pratar om ett faktiskt ganska vanligt tillstånd som kan vara tufft att leva med och som också andas viss tabu. Glad att vi är olika. Glad att det får synas. Glad att andra ”diagnoser” säkerligen blir allt mer okej att uttala öppet och tryggt på köpet.

Däremot blir jag allt mer trött på begreppet psykisk ohälsa. Och – framför allt – på glidningarna inom begreppet.

Ohälsa.

Smaka på ordet.

Det är ett ord med stark negativ laddning. Eller hur?

Vi måste prata om hälsa. Det är vad vi måste.

Vi måste prata om att vi kan känna olika. Att humöret kan svänga. Att det kan vara svart ibland, rött ibland, splittrat ibland, alldeles dött inuti eller och alldeles galet fokuserat ett tag. Att vi kan vara nedstämda. Stressade. Ha sorg. Komma tillbaka, vända på nio, helt slå om, gå från dundrande till sjunkande till sprudlande och tillbaka. Eller bara… vara… jämngrått… grå.

Att vi kan ha en diagnos. En bokstavskombination. En gen som tar vårt humör upp och ned. Utan att vi för den sakens skull ÄR den. Utan att vi för den sakens skull HAR ohälsa.

Jag pratar gärna om psykisk hälsa. Jag läser gärna om psykisk hälsa. Hälsa är något som alltid kan förbättras, alltid filas till. Precis som du. Och jag. Ohälsa är något som helst ska bort, som vore bra att byta ut.

Jag är inte säker på att alla som sorteras in i facket psykisk o-hälsa tycker att det begreppet stämmer så bra. Deras (vår!) förmodade ohälsa kanske rent av berikar livet. En hel del.

Annonser

25 reaktioner på ”Vi måste SLUTA prata om psykisk ohälsa!

  1. Jag håller helt med. Har lidigt av psykisk ohälsa i 30 år, och det ledde till att jag identifierade mig med min ohälsa. Den blev liksom jag. Inte förrän jag vågade släppa detta och fokuserade på allt som var starkt och bra, kunde/vågade jag släppa den skyddande identifieringen, och VÅGA vara frisk.

    Gilla

  2. Åh! Jag vill slå dig i huvudet lite grann! Och krama. Du är spik på och jag VET ju att du och jag och alla andra tänker rätt när vi resonerar HÄLSA före OHÄLSA. Samtidigt, hade jag läst detta när jag var mitt uppe i behandling, opererad i 17 timmar och bara ville dö sen – DÅ hade jag blivit så provocerad och gapat SKIT PÅ DIG!

    Möt människan där hon är, är mitt inlägg i debatten:)

    Gilla

      1. Bra fråga! Svår att svara på kort: När jag mådde som allra sämst kände jag en enorm stress över att bli ”frisk” (gör fortfarande ska jag ärligt säga), andras och mina egna hejarop att kämpa! och det här fixar du! gjorde mig bara förbannad. Sjukdom gör mig cynisk. Terapeuten sa sanningar till mig, precis som i ditt inlägg, och jag blev så arg att min hjärna inte klarade av att tänka det där på egen hand, den var så sönderkokt liksom. Hade min läkare eller annan ”överordnad” kommit och pratat om min hälsa då hade jag nog gått under av mindervärdeskomplex…

        The ugly truth även om jag nu kan se skevheten i mina tankar som jag hade då. MEN tänk om sjukvården faktiskt HADE ett annat utgångsläge – på riktigt, då hade hälsopromotion fått sig ett uppsving… problemet som jag ser med ditt resonemang är pengar. Finns för mkt ovilja mot hälsa eftersom det i dagsläget inte generar sjukvård…
        Vet inte om jag krånglade till det nu?:) Alltså: jag är själv utbildad i just ledarskap och hälsopromotion så mitt jobb är just den utmaning som du skriver om! haha…

        Gilla

      2. Åh, men det är nog just det jag inte fattar. Varför begreppet hälsa istället för ohälsa ger mindervärdeskomplex, eller som Fanny skriver här känns hurtigt. Och det är så klart för att det är en tolkningsfråga, säkert tolkar vi in olika saker i ordet hälsa. Om du förstår hur jag menar. Tack för att du utvecklade, nu förstår jag mycket bättre hur du menar! Det här ÄR ju i viss mån minerad mark – alla äro vi olika. Jag kan ju faktiskt bara tala för mig själv.

        Gilla

      3. Mmm, jag tänker, precis som du, att det är så synd att ohälsa alltid går före, i samhället, pengamässigt, löpsedelsmässigt… u name it.

        Jag tänker ändå att vi är på god väg när vi ändå vågar diskutera skillnaderna, och om det verkligen är någon skillnad? Jag sitter just nu själv och uppdaterar jobbets hemsida att bli lite ”friskare” så jag vet att detta är svårt. Man får liksom trampa försiktigt när det gäller privatperson och/eller landsting – det är där skillnaderna ligger tänker jag.

        Gilla

      4. Vi pratade just på jobbet om att vi alltid fokuserar på symptomen och sällan på problemen. Att vi bara ska ta bort problemen liksom, inte grunden. Och att alla som inte passar in i mallen är problem. Det är så konstigt. Mallen är ju bara hittepå för att göra livet enklare för många. Inte en lag för alla! Sånt blir jag så trött på.

        Gilla

  3. Hm. Förstår din poäng. Och håller väl med, för jag är all for att se det positiva, se och fokusera på det man VILL ha – dvs hälsa. Jag tycker också man ska fokusera på det och jobba FRAMÅT snarare för att grotta ner sig i allt det jobbiga.
    MEN. Det kan också vara farligt att liksom.. ”inte vilja fokusera på det dåliga” för det kan kännas som (för den som mår dåligt) en förminskning. Att lyssna på ”nu jobbar vi mot det positiva” när man mår dåligt kan lätt upplevas som ”för det du känner är blajblaj, kom igen nu”. Liksom hurthurt. Ohc så mår man sämre.
    Det är skillnad på ”normal” humörsvängning. Det är skillnad på att vara deppig men ändå kunna gå till jobbet. Ändå vilja saker, ändå ha drömmar och mål. Ändå leva i någon mån. Att må dåligt på riktigt, att faktiskt ha den där OHÄLSAN du inte vill prata om, innebär att man inte kan leva. Inte ha orken eller lusten till NÅT. Inte sina bästa vänner, inte familjen, inte tidigare intressen, INGENTING. Livet är INGENTING och att då läsa något sådant här (skrivit i ”all välmening” eller vad man ska säga) är som ett slag i magen och förstärker bara hopplöshetskänslan. Det blir bara ”jaha, ja jag visste väl det. Jag borde kasta in handduken på riktigt”. Tyvärr. Men min sten i hjärtat blir i alla fall bara tusen gånger tyngre.

    Gilla

    1. Jag förstår hur du menar Fanny, men jag tror att du missar min poäng lite. Jag syftar inte på de som verkligen känner ohälsa här i första hand, utan på att all sorts nedstämdhet plötsligt ska dras över samma kam. Och kallas ohälsa. Det blir snett för mig. Jag har ju själv rätt djupa svängningar och visst är det skitjobbigt, men det ger också mitt liv dimensioner jag inte vet om jag vill vara helt utan. Det får mig verkligen att uppleva HÄLSAN. Har dock all respekt för att det kan vara helt olika från person till person. Motivation till förändring, som du tar upp, är ju verkligen olika människor emellan. Otroligt olika.

      Gilla

      1. nej jag förstår vad du menar. Men precis som du säger är inte allt som inte är jättebra mående = psykisk ohälsa, så jag tycker din poäng försvinner lite när du uttrycker dig som ovan.. för jag förstår (och håller med till viss del) men jag tror att de som mår dåligt (”på riktigt” eller vad man kan säga) lätt tar det som en tillrättavisning.. en ”skärp dig nu, alla mår lite dåligt ibland, det är inte en riktig sjuuukdom” typ.. förstår du vad jag menar?
        menade egentligen inget negativt, ville bara lyfta ett varningens finger. Eftersom det kan missuppfattas liksom

        Gilla

  4. Måste erkänna att jag blev lite provocerad när jag läste rubriken men tänkte samtidigt på det intryck jag fått av dej från bloggen och fattade att det nog fanns en twist! Och det gjorde det:-)

    Väldigt bra tänkt och skrivet tycker jag! Jag har själv svängt mej med begreppet ”psykisk ohälsa”, kanske mest för att folk fattar vad man menar då.

    Jag har varit deprimerad, är lite ”hudlös” och får ångest ibland. Jag har ätit antideppresv medicin länge och är öppen med det. Av människors (vissa) reaktioner på den öppenheten märker jag att detta måste pratas om mer. Men jag har ju aldrig tänkt på mej själv som ”psykiskt ohälsosam”. Det skulle ju vara knäckande. Jag är som jag är bara!

    Vi måste helt enkelt prata mer om psykisk hälsa! :-)

    Gilla

    1. Exakt så! Visst kan jag känna mig, hmm, som att min hälsa inte är på topp när jag har svarta perioder. Men ohälsosam, nä, vet ni vad, det är något annat! Och självklart finns det så svåra psykiska bekymmer att de blir ohälsosamma också, men just nu är trenden att packa ihop alltihop. Och det gillar jag inte.

      Stor kram och tack för kloka ord!

      Gilla

Säg nåt!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s