Planen för hösten 2014 är redan här

Ni som har följt mig länge vet att jag gillar att dra upp planer och att jag tänkte på hösten redan under början av sommaren. Därtill är jag rätt impulsiv och får ofta nya kärlekar som hänför mig – snart är allt annat glömt och undanstoppat. Löpning, yoga, gymmet, stången, alla har de tagit all tid och tanke under en period – och sedan vips byter jag mellan dem. En blandning av planer och ögonblicket, alltså.

Det känns konstigt att säga att jag inte har gjort någon hälsorelaterad plan för hösten 2014. Förra året var jag, som så många gånger förr, besluten om att jag skulle nå mitt livs form under hösten som kom. Jag hittade stången, skulle skärpa kosten, sköta mig perfekt, bli perfekt, yada yada yada.

Och ja, jag är nog i mitt livs form nu. Men det liknar inte alls visionen jag hade för tolv månader sedan.

Jag är inte rippad och deffad som nån slags ytlig drömbild, men ändå stark, snabb och uthållig. Särskilt det senare. Wow! Dock inte alls tack vare någon järnhård plan jag hade förra sommaren. Det här har jag istället lyckats arbeta mig till trots att jag som vanligt brutit mot typ alla planer jag har. Trots att jag hattat runt som en skållad råtta mellan ingivelserna. Snacka om… nånslags tur.

För. Låt oss fejsa följande: jag är inte stringent, envis och målmedveten, hur gärna jag än vill vara det. Åtminstone inte när målet är något så luddigt som ”att komma i mitt livs bästa form” utan någon mätbarhet. För att lyckas måste målet vara konkret! Det vet du och det vet jag och ändå famlar vi så ofta här. River ut en snygg brud ur Oxygen och ba: jag ska se ut så där!

Istället för att snabbkoka några planer för hösten 2014 tänker jag därför luta mig tillbaka i mitt livs bästa form och se till att smälta denna fakta för mig själv: det är läge att lyssna inåt och själv vara tyst. Låta svaren komma till mig välbehållna, istället för att hetstugga sönder dem så snart de bara visar sig.

Jag vet vad min kropp behöver, det behövs egentligen inga planer. Periodisering och variation på övningar och träningsform är allt som krävs. Resten går ganska bra av sig självt.

Fast nog ska jag ha mål. Jag anar några, men jag tänker verkligen, verkligen inte jaga fram dem. Jag vill att framtida planer ska kännas som fladdrande fjärilar i magen och rosa enhörningar i huvudet när jag ska sova. Om tidigare idéer ska jämföras med djur har de helt klart varit sönderavlade och misskötta, ömsom svälta, ömsom i frosseri.

Eventuella mål får med andra ord dyka upp ur magen. Det vill säga: målen får följa med mitt liv framöver, jag letar inte efter några mål i år.

Med det sagt är det inget fel i att exempelvis vilja ha en snygg kropp. Vad en än råkar tycka är en snygg kropp. Problemet för mig blir dock att det mest blir pannkaka när jag inte riktigt har funderat djupare, som genom att dra stringenta planer för hur den där kroppen egentligen skulle kunna bli till. Det passar mig mycket bättre att foka på ett par tydliga, konkreta, mätbara mål i taget. Och jag vågar sticka ut hakan och säga att det samma antagligen också gäller dig.

Så här tror jag: det här kommer att bli en fabulös träningshöst. Jag kommer att uppnå grejer jag inte har en aning om nu. Och det känns som en väldigt häftig oplanerad plan.

Har du börjat planera för träningshösten än?

Vintern hälsar på i juli

DSCN2274
DSCN2203
Måndag igen alltså. Är det några av er som börjar jobba i dag? Jag har en vecka kvar. Vaknade i vargtimman och njöt av stilla tanketid. För bara några dagar sedan kände jag nästan panik över att vi snart åker hem igen. Det har gått över nu. Ser plötsligt nästan fram emot att börja jobba igen. Och mot Stockholm! Den stan har onekligen sina fördelar. Det blir fint att ta till vara på dem.

Vad som däremot alltid skrämmer mig, år efter år, är mörkret och vintern. Jag mår verkligen inte bra av det. Sätter den ena foten framför den andra och funderar så lite som möjligt där och då, men så snart våren kommer inser jag hur det kan vara. Kännas. Hur det borde få vara jämt.

Förra året bestämde jag mig för att göra något åt det. Ta bättre vara på vintern, göra den meningsfull. Åka skidor, vara ute när det är ljust och så. Det blev inte så där överdrivet mycket av det. Skidåkningen föll på den milda vintern och det andra… inte på rutin precis, men ändå. Ändå tycker jag att förra vintern var den lättaste på länge. För att jag åtminstone ansträngde mig lite mer. I år tänker jag förstås fortsätta vara medveten om att se till att skapa det där braiga. Så att allt inte bara blir en lång transport. För det är så oerhört sorgligt att låta det vara så.

Nä, inte hade jag tänkt skriva om vintern när jag satte mig ned här. Jag hade tänkt skriva att den här måndagen är lite vardag, att jag sitter på uteplatsen och betalar räkningar och att jag ska åka till Kalmar och köpa något fint som förgyller första jobbveckan. Att benen mår rätt bra så här dagen efter.

Vad upptar ditt huvud i dag?

Ett eget halvmarathon

IMG_0107
Jag har aldrig sprungit ett halvmarathon på träning, jag har nämligen bara sprungit distansen en enda gång. Och det var på Stockholm halvmarathon 2012. Hade såpass kort förberedelsetid då att jag stannade på 18 på träning.

I år har jag mer tid och nästa söndag var det enligt schemat dags. Eftersom vi är i Stockholm då bestämde jag mig för att tidigarelägga (Öland är trevlig att springa på… inga barnvagnar eller stora gäng som absolut måste gå i bredd) och peppen har varit så hög att jag bestämde mig för att i dag skulle bli dan.

Tack vare att solen har tagit en liten paus vågade jag mig ut redan efter frukost och åh så roligt det var! Regnet öste ner och åskan var flera gånger läskigt nära, men som jag njöt! Valde till största delen grusvägar och terräng, upptäcktslöpning om en så vill. Även när regnet kändes som spikar mot huden kändes det liksom bra. Jag tuggade på. Visste att jag skulle komma fram.

Det där handlar om inställning, i alla fall för mig. Häromdagen var det tungt att springa sex kilometer i värmen, jag var medveten om varje kilometer eftersom det var vad jag var inställd på. I dag var jag inställd på att vara ute i två timmar och mata på. Då är det vad kroppen och huvudet gör. Självklart kan en av dem eller båda slå bakut ändå, men för dåliga dagar är det svårt att ha beredskap. De kommer liksom komma hur bra en än blir.

Jag är förresten så himla glad över alla era tips på vätsketransport! Det är helt otroligt vilken hjälp ni som skriver kommentarer är. Jag önskar att jag kunde förmedla det på ett tillräckligt sätt! Ni är bäst. Men, än så länge har jag alltså inget system. Istället blandade jag en liten flaska med gammaldags mjölk (fet!), kakao och socker och ställde i frysen. När den var isig kilade jag fast den mellan brösten (sant, sant!) och tog fram den var sjätte kilometer ungefär. Bra energi, gott, smidigt och att den var frusen gjorde att den höll sig kall länge. Tack vare regnet bedömde jag att jag skulle klara mig utan vatten och det gjorde jag också. Hade säkert klarat mig fint utan energi också, men det skänker pepp och ork tycker jag.

Min träningsrunda tog tio minuter längre än min senaste halvmara, den ”riktiga” alltså. Jag försöker att inte oroas av det, löpningen brukar rulla på bättre på tävling. Jag har hela tiden sagt att mitt mål är att genomföra loppet bekvämt, men givetvis vill jag helst inte få en sämre tid än senast.

Nåväl, sex veckor to go!

Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i

DSCN2270
Det har regnat i vår öländska by i natt! Åskan mullrar någonstans i fjärran. Och jag, jag är otroligt tacksam för det. Konstigt? Värmen, solen, det 25-gradiga havet är underbart. Men de senaste dagarna har hettan kommit åt mig. Huvudet sitter liksom löst på kroppen, det är luftigt, jag kan inte tänka och inte anstränga mig, orkar knappt prata. Bara bada. Och läsa.

Jag behöver syre. Väte. En explosion som befriar mig. Jag vill springa, helst långt, få tillbaka energin. Har lagrat lite som du ser. Pizza och hallonsoda förgyllde min gårdag och nu har jag stoppat en flaska chokladmjölk i frysen. När bara åskan lägger sig är min förhoppning att komma ut. I en friskare luft.

Fortsätter sommarhettan hos dig? Hur mår du i den?

Familj: Att underkasta mig inför mig själv

Det här blir en sådan dag då jag funderar på varför jag gör som jag gör, lever som jag lever, vill det jag vill. Eller tror att jag vill. Vad svårt det är! Att veta. Katten skriver så utmärkt på snarlikt tema här.

Det sägs ofta att yoga handlar om att möta sig själv. Att landa på mattan och liksom överlämna, underkasta, ge sig själv inför sig själv. I dag insåg jag att för min del fungerar det på samma sätt att vara med min födelsefamilj. Med dem kan jag inte ha några yttre skydd eller poser eller idéer om hur saker borde vara. De står liksom över det. Ser igenom det. Med dem måste jag faktiskt möta mig själv för att se att ja, det var sån här jag blev. Eller var. Eller är. Eller vill vara.

Och så fattar jag alltid, när jag är med dem, att allt nog alltid kommer att vara bra.

DSCN2260
DSCN2239
DSCN2267
DSCN2247
DSCN2233
DSCN2238
DSCN2243

Efterlyser tips på hur ni tar med er vätska vid långlöpning

Som så många gånger förr skulle jag vilja be er om råd och tips. Nästa vecka ska jag springa 21 kilometer enligt mitt schema och det vore fint att kunna ha med mig någon typ av vätska och energi.

Hur gör ni? Ryggsäck, bälte, andra former av väskor? Jag är helt öppen för idéer. Helst sådana som passar bra när tempen är hög (tänker mig att rygga kan bli väldigt varmt?).

Jag hade tidigare en miniflaska som fästes på armen, vilket var både oergonomiskt och för lite. Vill kunna ha med mig en halvliter i alla fall.

Vad funkar för dig?

Nakenlöpning

DSCN2175
God morgon!

I dag har jag klivit upp lite tidigare (!) än vanligt för att springa mina intervaller innan vi får besök. Den här gången är det mina föräldrar som kommer och överraskar – de hade köpt en present till mig och kom på att det skulle vara roligt att leverera den direkt till Öland. Världens bästa idé!

Så, tusingar, frukost, föräldrar. Det är allt jag vet om den här dagen. Jo, jag vet också att jag skippar linnet och springer i min sport-bh. En krejsi liten grej jag länge velat testa men inte riktigt vågat. Är det verkligen socialt korrekt? Kommer någon bli arg? Stannar bilisterna för att tala om att det är opassande att blotta magen?

Hur som helst: jag testade pga överhettning igår och vet ni, det var ungefär det skönaste jag har gjort. Undrar om jag någonsin ska springa i linne igen.

Tränar du i dag?