Varför alla borde läsa Stark som en björn, snabb som en örn

IMG_0131
Jamen jaa jag slår in en öppen dörr och jamen jaa jag är så himla vanligt ounik, men alltså: jag bara älskar den här boken. Kalle Zackaris Stark som björn, snabb som en örn. Den är precis lika bra som Svett & etikett.

Grejen är att jag tycker att Kalle har ett så fint språk. Ibland läser jag i såna här skriva-blogg-tips och andra skriva-tips att en inte ska hålla på och pratskriva eller ha smileys eller hittepåord.

zzzzzzzzzzzzz

Ursäkta.

Sånt säger alltså bara människor som antingen inte har någon fantasi eller inte själva kan skriva. Ja, det finns massor av människor som kan skriva helt korrekt och uppstyrt, stava rätt och sätta orden i rätt ordning och så. De flesta lär sig det i skolan. Och det är ju bra om en typ ska skriva pm eller brev till Skatteverket eller underlag till GD eller nåt. Och okej, kanske i nyhetstext. Annars är det helt ointressant med en stilistik som enbart är korrekt tycker jag.

Men när en skribent har något speciellt, något eget, och dessutom modet att använda det, ja då faller jag. Och det har Kalle. Hans bok är som en enda förlängd twittertext och jag älskar det. Hör hans röst bakom texten.

Och så älskar jag Kalles sätt att skriva om TRÄNING just. För han menar inte att planeterna måste stå helt rätt samtidigt som solen lyser exakt på en viss punkt och kompressionsstrumporna sitter preciiis 0,3 centimeter under knät och… ja ni fattar. Att träna handlar inte om att göra allt perfekt, maten, lyftet, frekvensen. Ibland blir det lite si och så med det ena och det andra men det spelar ingen roll. Huvudsaken är att du gör. Att du tar i. För tränar är nåt en gör. För att en har en kropp som vill det.

Okej, jag fnissar också väldigt igenkännande när Kalle sågar gruppträning som Body Combat och Shape. Jag har rätt svårt för gruppträning. Citerar:

Shape är inte träning. Shape är nåt annat. Nåt man gör för att man lovat sig själv att gå till gymmet. Nåt som stillar ens dåliga samvete. Nåt som är påhittat av människor som vill tjäna pengar på att folk tränar och tränar och aldrig kommer i form. Nåt för dig som vill bygga otroligt stora och starka triceps.

Jag rekommenderar Stark som en björn, snabb som en örn till alla. Till och med till min kille som hatar träning och säger att han aldrig har varit i närheten av nån endorfin. Det finns så mycket befriande med Kalles bok. Som att en sport som handlar om att slå en annan människa visst inte är lika rolig som den ser ut (die, macho, die!). Eller att frånvaro av träning kan leda till ångest ibland (drogen!). Till och med för en stor, stark, härlig man (Jag frågar min fru Brita: ”Ser jag ut som en som tränar, eller har jag fått helt vanlig gubbkropp?” Och hon ba: ”Stick!”).

Och så gillar jag när Kalle pratar om att mula in en hel näve pommes i munnen och ta en öl (eller två). Det är förlösande gött och jag önskar att en tjej snart skriver ungefär det här.

DSCN2394

Vi börjar om igen!

IMG_1346

God morgon, kompisar! En grå sådan, för en socialist och feminist som jag själv. Det är svårt att begripa att egoismen och missnöjet har fått fortsätta att frodas. Att ingen lyckas göra något åt det. På samma tema som vårens omskrivna ”bjud en invandrare på middag” kanske det är dags för ”bjud hem en rasist”? Jag anser att vi har misslyckats med att lyssna på vad personerna som röstar sd saknar. För uppenbarligen är det något stort, något som till och med får dessa människor att förlora sin empati. Fy tusan. Och ja, jag tror att växande klyftor har drabbat många hårt. Det gör ont i hjärtat, alltihop.

Hur som helst.

Måndagar startas bäst med några tunga lyft på gymmet tycker jag. Eftersom lördagens lopp blev så påfrestande för mig vilar jag dock i dag också, även om kroppen faktiskt känns som vanligt. Hurra! Huvudet tar dock tacksamt emot lite extra vila. Räknar med att vara på banan i morgon igen. Längtar!

Från och med oktober kör jag höstschema på allvar igen – men först några veckors omställning, känna på vikterna, se var jag ligger till och fundera på diverse upplägg. Min plan är att fortsätta lyfta tungt och fortsätta springa långt – utan att bli alldeles utmattad. Vi är olika och jag är en sån som behöver återhämta mycket för att orka med.

Så det blir fokus för min vecka. Kolla av var jag ligger till. Väldigt spännande faktiskt!

Vilket fokus har du?

Racerapport från ett smärtsamt halvmarathon

Skärmavbild 2014-09-14 kl. 13.38.59

Så. Hur gick det igår? Krafterna har äntligen återvänt tillräckligt för en liten rapport ;=)

Det blev det en sådan där halvmara som jag till varje pris hade velat undvika. Obekväm. Tung. Smärtsam. Olycklig. Där jag fick stanna för promenader och stretch med tunga, stela ben och se min gamla tid svischa förbi nånstans runt kilometer 18.

Jag vet faktiskt inte om jag är glad att jag gjorde det eller om jag önskar att jag hade avstått. Dumdristigheten stör mig i efterhand, hur tänkte jag? Skaderisken är ju alldeles för stor med för lite träning. Men antar att jag tänkte att det på något magiskt sätt skulle gå lika bra som vanligt. Och jag älskar det där loppet. Jag gör verkligen det. Med lite distans skulle jag göra det igen, även om det vore lika smärtsamt som igår.

Första fem var tuffa. Benen tyngde. Jag förstod att det var adrenalin, nerver, en vilja som inte riktigt visste var den skulle göra av sig själv. Mellan fem–åtta fick jag flow, tänkte att nu är jag över min magiska gräns. Början är alltid värst för mig, det är sen det flyter på. Strax efter milen (57:33) på Norrmälarstrand stod familjen och ropade att jag var i fas, höll jag bara tempot skulle jag klara mig under två timmar. Vid stadshuset blev det plötsligt tungt igen. Riktigt tungt, som om jag vore framme, krafterna tog slut. En mil kvar, förstod inte hur det skulle gå till. Tog en Pepsi som bjöds fast jag aldrig dricker sånt. Munnen var så torr och saltet frasade i ansikten. Låg på vätska.

Snart kom krampen i magen. Slet mig över Skeppsbron. Skämdes över hållningen, att jag inte orkade räta på ryggen och lyfta ordentligt på fötterna. Fick stanna i Slussen och gå. Såg den fjortonde skylten, mitt delmål, jag delar alltid upp loppet i 3*7. Nu måste jag gå mycket. Klappar mig själv på kinderna för att kolla om jag gråter på riktigt eller om det bara är inombords. Södermälarstrand är lång och ful. Grå betong. Solen gassar i ansiktet. Knästrumporna är för varma. Stannar. Rullar ned dem. Stannar. Drar upp dem igen. Fötterna blir tyngre. Orkar inte lyfta dem.

På väg upp mot Tanto upptäcker jag att jag hamnat i det där gänget som liksom hasar sig fram, de som inte borde springa ett sådant här lopp i dagens form. Inser att jag är en av dem. Svårt att få draghjälp, alla är lika slitna som jag. Minns Tanto förra gången, det är en lång stigning och jag njöt då, överraskad av kroppens kraft, tänkte att nästa gång gör jag en mara! Den känslan slår nästan allt. Minns precis hur lyckan pulserade igenom mig.

Antites. Skam.

På Bellmansgatan högg magontet till på riktigt. Aha. Det är det här de pratar om. De smarta som säger att du inte ska dricka något under lopp som du inte har testat innan. Mmm. De har rätt. Funderar på hur det skulle vara att kräkas i något gathörn, hur skulle all den här publiken reagera på det?  Höjde musiken i lurarna, jag som aldrig vill ha musik på lopp annars, jag vill höra världen utanför. Inte nu. Jag ville vara osynlig, få komma hem.

Vägen ned från Slussen var en fröjd förra gången, upplopp, jag hade fattat att jag skulle klara mitt mål. Igår var det oändligt. De sista 98 metrarna efter kilometer 21 kändes som en konstig dröm. Min sluttid blev 11 minuter sämre än förra gången. 2.07. Jag vet mina förutsättningar och försöker att tränga undan besvikelsen men det är inte helt lätt. Jag är inte förtjust i att förlora. Särskilt inte mot mig själv. Jag trodde till exempel aldrig att jag skulle promenera på ett lopp.

Utanför Café Opera stod grabbarna och såg uppriktigt stolta ut. Påminde mig om att jag just sprungit två mil. Och de har rätt, min kropp är magisk, den klarade det här. Jag har flyttat fram positionerna, börjat se två mil som något självklart och plötsligt uppskattar jag det inte så mycket som det är värt. Förlåt kroppen, egentligen tycker jag att du gör ett fantastiskt jobb!

Hemma tog det till 20 innan jag lyckades peta i mig lite havregurt, sen åkte vi på fest. När vi kom hem på natten kunde jag äta lite men kroppen är fortfarande i uttrycklig obalans. Foten känns inte av, har överhuvudtaget inte gjort och jag tackar min lyckliga stjärna för det.

Är jag avskräckt, tänker jag aldrig mer? Absolut inte. Stockholms halvmara är fortfarande lika mycket min favorit, den har allt jag vill ha. Min vackra stad och horder av åskådare som klappar och hejar fram. Nästa år vill jag stå där igen. Det känns faktiskt jäkligt peppande att se framför mig hur jag får kapa massor av tid!

Äntligen halvmara!

DSCN2376

Igår var jag i Västerås hela dagen och pratade omvärldsbevakning med mina gamla brandkolleger. Mycket kul! Sedan jag kom hem på eftermiddagen har absolut allt handlat om halvmaran. Hämta nummerlappen, tvätta kläderna, laga pizza som enligt magkänslan var bästa uppladdningsmaten, förbereda lunch, middag, huvudet.

Det senare är viktigast i år. Jag har missat de sex sista träningsveckorna och det kan jag inte göra något åt. Däremot kan jag bestämma rätt mycket över mina tankar runt det och det tänker jag göra så gott det går. Det svåraste har varit att acceptera att det inte kan gå så fort som jag hade tänkt – jag har fortfarande svårt att inse att jag måste sikta på över två timmar, alternativt inte sikta på något alls och bara flyta med, hoppas på att fullfölja loppet. Det är som att mitt gamla mål, att ha en lika skönt lopp som senast på ungefär samma tid, inte går att sudda ut. Skumt va! Men, jag lär bli varse hur verkligheten ser ut när tröttheten kryper fram där runt milen ;=)

Otroligt glad är jag, över att kunna starta och över att den här dagen är här. Det enda jag inte vill det är att bryta, för det betyder att jag har fått ont. Jag tänker inte få ont.

Heja alla häftiga brudar som springer stafetter, maror och halvmaror i dag. Mitt goa sällskap Johanna, mina kompisar Karin och Petter (ses i kväll!), Erika, Anna, Lofsan, Anna. Vilka härliga timmar vi ska ha!

Att (försöka…) crawla med Josefin Lillhage

IMG_1507.JPG

IMG_1506.JPG

Kollegerna är inte långt ifrån att ge mig en spark i rumpan i dag. Mina träningsskor har sedan länge haft ett eget skåp här på flexikontoret och fuktiga handdukar hänger alltid här och var efter mina morgonpass. Dagens överraskning: en blöt baddräkt.

I morse fick jag en riktigt grundlig nybörjartimme i crawl tillsammans med Josefin Lillhage och Speedo. Med var också Ida som driver den här fina sajten som hittar med ett klick. Det var andra gången jag spenderade en timme med Josefin. I våras testade jag också crawl i öppet vatten med Svenska Simförbundet.

Josefin är verkligen toppen. Lugn och pedagogisk, peppar så att jag tror henne. Ropar BRA med eftertryck trots att jag sprattlar med fötterna som en nervös liten lax snarare än en simmerska.

Det är svårt att lära sig crawla. Min kompis Fredrik som är gammal simmare säger att många får bekymmer när de försöker lära sig sent (nåja…) i livet. Men går, det gör det ju! Själv vill jag lära mig för att det nästan känns som allmänbildning – och för att det vore skoj att kunna ställa upp i ett swimrun eller triathlon eller vad som helst om jag hade lust. Har alltid varit ett vattendjur så det är nästan märkligt att jag inte har tagit itu med saken tidigare. Här hittar du tre inspirationskällor på området: Anne, Sofie och Jessica.

Trivs du under ytan?

Att fylla upp energimätaren

IMG_1499.JPG
Om jag var intresserad av lätt mat i måndags var det tvärtom i dag. När jag vaknade kände jag mig överkörd av en lastbil ungefär, vet ni känslan? Antingen tar det på krafterna att återgå till vanliga jobbet och börja springa och lyfta samtidigt, eller så är jag väl bara trött. Det kan en väl vara, antar jag ;=) Mvh *älskar att analysera allt* Den här zombiekänslan är dock inte särskilt stimulerande.

För att återfå lite energi valde jag bort min matlåda till fördel för stället mittemot, som har stor och matig salladsbuffé (ugnsrostade rotsaker mmm!) tillsammans med stora portioner husmanskost i snygga upplägg. Efter maten laddade jag ytterligare med juice och choklad och nu känner jag mig som ny igen. Tänk att det kan vara så lätt ibland!