En helt VANLIG måndag – vad jag gillar dem!

IMG_1484.JPG
Total MÅNDAGSPEPP!

God morgon, måndag! Och ni, alla snyggisar.

Nystart, äntligen, hurra! Som jag har sett fram emot en normal veckostart! Gå till jobbet och liksom hinna tänka igenom vad jag ska göra där. Planera veckan och tro på att planeringen håller.

Startar veckan lite halvkrasslig, har känt mig småvarm i några dagar utan att egentligen ha feber. Träningsvärk från topp till tå (på riktigt!) efter i lördags hänger nog ihop. Kroppen jobbar.

I eftermiddag ska jag till naprapaten, foten känns riktigt bra i dag och jag hoppas kunna börja springa lite försiktigt igen om nån vecka eller två. Håll tummarna! Utifrån det ska jag sedan lägga en träningsplan för hösten – ni hänger väl på? Kan knappt bärga mig, nu vill jag igång!

Hur är måndagspeppen hos dig?

95 kilo marklyft och självrannsakan

Jag är skiträdd för att vara dålig. Misslyckas. Länge trodde jag att jag bara var lat. Lite slö. Eftersom jag ofta hellre ställer mig utanför, väljer att inte vara med och tävla. Den som inte tävlar kan aldrig förlora. Eller misslyckas.

Vinner hen? Nä. Självklart inte.

Jag är rädd för att misslyckas. Det har jag lärt mig efter 4 000 rundor i kbt. Men jag är fortfarande skitdålig på att chansa och testa och ta risken. Ärligt talat minns jag knappt att jag har gjort det nån gång. Jag är the mother och the säkra kort. Herre gud vad kul. Vilket spännande liv.

Varje gång jag tittar på filmerna här nedan ler jag stort. De är från igår och jag höjer mitt personbästa i marklyft med 15 kilo. Samtidigt gnager och irriterar det att det ser så lätt ut. Jag forcerar inte upp den där stången med mitt pannben. För vi har fortfarande en alldeles för dålig kontakt, hon och jag. Jag och mitt pannben.

Jag undrar vad jag skulle lyfta om jag vågade låta henne göra sig hörd.

I knäböjen stod jag med 60 kilo på axlarna och jag kände mig rädd. Fast att jag vet att jag förmodligen är rätt långt mycket starkare än så. Angelica skrek ned ned ned ned! men jag stannade hela tiden precis innan hon skulle be mig vända upp. Precis innan den perfekta knäbljen fulländades. För jag vågade inte nå botten. Vågade inte fullt ut. Jag misslyckades inte. Jag fegade ur.

Och det stör mig. Det stör mig himla mycket. Jag kan så himla mycket bättre, jag har en stark och tränad kropp. Men jag använder den inte hela vägen till det den kan. Jag använder inte mig själv hela vägen, till det jag kan.

Det borde gå att ändra på det.

Lördagslyfter med Angelica Brage ba

God lördag, hörrni! Här är peppen total. Är på väg till Nyköping och Sörmlandskustens crossfit för att knäböja och marklyfta HELA dagen. Med Angelica Brage! Här kan du läsa om Claras upplevelse av samma workshop.

Att jag i princip inte har varit på gymmet sedan i våras nån gång… Ja, jag blundar, ber en bön och tar tacksamt emot den träningsvärksförlamning som lär drabba mig.

Foten då? Jo, den har blivit allt bättre, dag för dag. Tills igår, när jag tog en promenad hem från kvällens hummermiddag med Team Stockholm. En promenad. Knappa halvtimmen. Det borde jag inte ha gjort. Börjar fatta att det kan vara en seg rehab som väntar. Allt detta för en inflammerad vad! Puh.

Vad gör DU den här lördagen?

Några av fredagens fina flickor:
IMG_0702.JPG
IMG_0701.JPG

Gotta stay high all the time


I dag vaknade jag glad. Lättad. Det är sista gången jag tar tåget till Västerås på ett tag! Tidigare veckor jobbade vi så långa dagar att jag bodde på hotell, men den här veckan har jag kunnat sova hemma. Otroligt skönt. Men nu, nu är det slut med alltihop. Äntligen ska det bli min tur att få den där omstarten, nya terminen och vardagen. Spännande!

”Du kommer bli deprimerad”, spådde karln i morse och menade så klart inte deppig-deppig utan bara light, så där som det nästan alltid blir efter en maffig jobbperiod, tycker jag.

Och visst kommer det bli märkligt. Jag har hajat så mycket grejer, hur ska jag nu förvalta dem? Och ha tålamod med att allt inte kommer att vara heaven and hell, puls och dödens viktigt?

För inget kommer att vara så här viktigt på ett tag. Ingen kommer att ringa mig med gråten i halsen och be mig hjälpa hen att ta reda på om huset har brunnit ned, kanske dröjer det innan jag får känna att jag har hjälpt en människa på riktigt. Jag kommer inte att få tusen likes på allt jag lägger ut på Fejan eller känna samhörighet med en svintajt och beslutsamt brandbekämpande stab.

Mmm. Resan tillbaka mot verkligheten kan bli säkert ta en vecka eller två. Avgiftning. För en kan väl inte stay high all the time? Även om jag råkar ha exakt personlighetstypen som inget hellre önskar att det kunde vara så.

Du då? Gilla läget eller jaga kickarna?
IMG_1459-0.JPG

Born to run..? och rapport från Livet

Hej och oj vad ni är gulliga! Blir helt paff när det trillar in gulliga kommentarer på förra inlägget, att ni undrar var jag är. För mig har den senaste veckan rasat förbi. Som att den har gått på en sekund, men också varit typ ett år lång. Jag vet inte.

I helgen var jag ledig för första gången på tre (!) veckor. Just nu jobbar jag som ni kanske minns i länsstyrelsen Västmanlands krisorganisation, med anledning av den stora skogsbranden som fortfarande pyr där ute. Där är jag webbredaktör och kriskommunikatör precis som vanligt. Nästa vecka är jag tillbaka på mitt vanliga jobb. Ser fram emot det!

Helgen var ett töcken, ville mest bara sova. Men istället reste vi till Värmland och hängde med mina föräldrar. Åt på bygdens kafé som har världens kanske största räksmörgås (300 gram räkor! Fast som ni ser nedan äter inte min pappa räkor…), hade kräftskiva och… ja, sov.

Mitt hälont har blivit allt värre och det första jag gjorde när jag kom tillbaka till Stockholm i fredags var att gå till naprapaten. Det verkar vara soleus, djupa vadmuskeln, som är överansträngd och inflammerad. Den löper genom hela underbenet och fäster under hälen och därför gör det ont där. Och i typ hela smalbenet numera. Irritationen har dessutom lett till bakre benhinneinflammation, det vill säga smärtan sitter på insidan av smalbenet, inte mitt på som är vanligast. Ont som attan gör det. Jag fick behandling med tens (elektrisk nervstimulering som sätter igång kroppens eget system för smärtlindring) och ultraljud. Och rehab förstås.

Springa får jag inte, helst inte gå (mer än som kortare transport) heller. Cykla och gå till gymmet går bra, men jag har inte riktigt kommit igång med något än. Vad jag borde göra är att gå till gymmet och mata ett par spinningpass för att hänga i. Borsta av mig och hoppa upp i sadeln. Men vare sig tiden eller energin finns riktigt där. För att komma igen. Står bredvid och klappar hästen lite nu. Ger inte upp om min halvmara förrän det verkligen är för sent, men ärligt talat är sorgeprocessen redan igång. Inser att den ligger himla risigt till. Är urbota ledsen, men i virrvarret av allt annat är det svårt att ta tag i nystandet. Det får komma när livet är mer stabilt.

Så, hur kunde det bli så här då? Ja, kanske trappade jag upp för snabbt. Eller sprang för mycket på asfalt. Naprapaten påpekade att fyra gånger löpning och därmed minst fyra-fem mil i veckan (ja, på asfalt…) är ganska mycket. Jag hör att hon har rätt. Jag följde ett schema, det kändes bra, jag tänkte inte mer på det. Nu känns det inte bra längre och jag får ta konsekvenserna av det.

Även om det inte låter så mår jag rätt fint. De här senaste veckorna har kastat omkull mig på ett himla bra sätt. Jag har lärt mig mer om mig själv och om mitt jobb än på flera år, det är jag säker på. Både som jobb-Jeanna och Jeanna-Jeanna. Häftigt!

Berätta nu – hur är det hos DIG? Vad fokuserar du på just nu? I livet i allmänhet.

DSCN2307
DSCN2309
DSCN2310
DSCN2312
DSCN2314
DSCN2315
DSCN2318

Att må som en förtjänar

IMG_0125Guldfrulle med 17 km i benen!

I dag mår jag som jag förtjänar – det vill säga haltar fram med en öm häl, efter dryga 17 kilometer i den västmanländska skogen igår. Galet! Jag har knappt tränat på flera veckor och vet bättre än att göra en rivstart. Men det var underbart härligt, flytet var där, skogen var så lugnande och kändes hemma. Håll tummarna för att det går över – vill inte sota för det här på sikt.

Min reseyogamatta däremot, den har stannat i fåtöljen sedan jag kom. Tänker ofta på den, tycker om den är med, men är inte riktigt redo att möta mitt eget huvud än. Så länge en kör på går det bra, eller hur?

Haha. Känns lite som att allt ovan går emot varenda princip jag vanligtvis har, men hej. I kärlek och kris ställs allt på ända.

Hur mår du?

Rehab

Alltså, att vara här är som den värsta rehab för en kropp som befunnit sig i halv panik i nära två veckors tid. Vi jobbar tolv timmar per dygn, visst, men det är i ett mänskligt tempo. Vi hinner tänka, prata, sitta vid ett matbord och äta, ingen runt omkring oss har stresspåslag och panik. Vi sover gott och tillräckligt, får all mat serverad och så otroligt mycket kärlek från en organisation som är glad att få lämna över.

Jag saknar min familj otroligt mycket, har knappt sett dem på de här två veckorna. I början kändes det skönt att ha flyttat undan, att slippa det dåliga samvetet för att jag bara rasar in på kvällen och är alldeles slut. Här spelar det ingen roll.

Först nu har livet kommit i kapp mig, jag hinner känna efter. Längtar efter min karl, min katt, att ha lite tråkigt. Små projekt. Att få den där nystarten, höstkänslan, rutinerna och livet. Det känns som att det börjar bli höst utanför fönstret men jag hänger inte med.

Nåja. Tillbaka till skrivbordet. Här ska samverkas och kommuniceras och planeras lite, lite till. Och i kväll ska jag verkligen se till att komma ut i spåret en sväng.

Vad gör du den här söndagen?

IMG_1421.JPG

IMG_1423.JPG